söndag 18 juni 2017

Vid Vägens Rand

Det hörs ett rop ifrån
Askims stränder, någon
som undrar vem jag är
i detta nu, hur det kommer
sig att jag tagit mig rätten
att strunta i så mycket som
så många hävdar är sunt, sant
rätt och jävla riktigt

Ser du inte allt som 
finns i denna värld 
alla gränser, alla 
sunda regler, allt 
som är till för din 
milda förbättring 
fär att ditt liv ska 
ha en bana och en 
känsla av en god 
normalitet 

Galaxerna vrider sig
på sedvanligt vis i
intensivt ultrarapid
jag vet inte längre vem
jag var igår och hur jag
än ser och studerar min
omvärld så förstår jag
så sällsamt lite vad
som händer

Nej, vill jag svara
jag har inte glömt
hinderbanan och
hur man bäst bör
bete sig för att vandra
inom ramen, jag har
bara tappat bort tanken
och syftet, lyckats irra
mig så långt ut i den vildaste
av yttermarker att hela universum
nu tycks dofta annorlunda


Missförstå mig rätt och helt
korrekt, inte så att jag
vill neka tanken på regler
och att det kan finnas strukturer
som leder en på rätta vägar, men
jag är en sådan som behöver
förinta allt jag varit, kasta berg
på huvudlösa städer, låta valar
och tidlösa djur äta sig genom
mina blinda. tanklösa sätt
att försöka leva livet

För att därefter
skapa något
nytt

Ja, rösten ifrån förr
som aldrig slutar gorma
du kan inte ana vad jag nu
tar sikte på och ber om

Världen är för liten för
den ambition som tar
sin form i mig, universum
alltför trångt för den längtan
som nu ritar sin kontur över
min bultande bröstkorg

Ge mig solljus i ett drinkglas
än en gång, ge mig miljoner
på ett bankkonto i fjärran
ge mig redskap och verktyg
för att slå denna värld i spillror
for att sedan bygga upp en ny

Inget mindre kan
göra mig nöjd, hantera
det, din vindskugga
till spöke ifrån förr
i den tid som väntar
får du bara se till 

att hålla din käft
stängd

söndag 4 juni 2017

Ett sista ackord

Så när allt är slut och
över, när smärtan har
blivit till ett sandkorn
när endast skuggan av
allt man en gång känt
finns kvar i udda
nätters tunna
pianospel

Vad finns det
kvar att säga då?


Om du klarar av att
minnas mig så vill
jag bara säga att
allt jag någonsin
önskade var att
visa dig platser
som du ännu
inte sett

Riken där regnen
smakar magi och
ljuva majdrömmar
där städernas avenyer
spelar symfonier för
vår skull och där nästan
ingenting gör ont

Isåfall enbart saknaden
och vemodet, bulten i
bröstet som aldrig
slutar tala om röda
klänningar och jeans
som ska tåla allt som
väntar när vintern
till sist kommer

Nej, nu i tiden när
allting börjar lyfta
när världen ändrar
form och jag med
den så har jag ingen
anledning att sjunga
äldre tiders slitna
sånger

Men om du skulle
få för dig att tänka
tankar åt mitt håll
så vill jag säga och
få sagt att jag nu
har lärt mig vad
jag inte visste då

Jag vet vikten av att
äga sin gestalt samt
sina korta, dyra dagar
att inte bygga sin existens
kring sköra sandslott
sådant som dansar i en
vacker natt i mars för att
sedan dra sig undan, nej
jag vet så mycket mer
om allt som var en
dunkel gåta av järn
och hånfullt glas
i tiden som
blev vår

Känner till att det inte går
att säga nej, jag är inte den
som konstruerar friggebodar
eller kan ta en annan form
än en lådbil i hösäcksformat
men du ska banne mig älska
mig ändå, älska det som
kunde varit, men aldrig
kommer bli, älska mig blott
för min fjäderlätta existens
för utan din kärlek så
krossas jag av tyngden
ifrån livet 


Jag vet inte om du kan med
att tro mig, men om du får
tid att lyssna vill jag ha
sagt att jag har lärt mig
svaren på alla de frågor
du en gång bar emot mig

Har sakta börjat skapa något
som är nytt, något som med en
vild och gnistrande gestalt ska
höja sig över den träsktunga dy
du känner till att jag härstammar
ifrån, jag kan inte känna till
hur framtidens länder i allt
och minsta ting ser ut, men
om du bara visste hur jag
har börjat att längta efter
allt som finns där framme

Ja

När allt till slut är över
när kapitlen är färdigskrivna
och de biljoner orden lagt
sig för att sova, vad finns
kvar att säga då

Kanske ingenting annat
än tack, tack för allt du gav
och allt som jag fick äran
att ge dig, tack för dagarna
av majdoft och magi, tack
för allt jag fick se av det
som en gång var din form
och gestalt, om gudarna
vill så minns du mig
med glädje och du

jag svär

Så länge solen har sin
gång över himlavalven
ska jag kämpa för att
du i en annan framtid
ska vara stolt över att
du en gång varmtyckt
och älskat den ringa
person som var jag
i den märkliga tid
som råkade
bli vår

söndag 28 maj 2017

Solsång

Morgonen är krisperklar
solens nytvättade strålar
skär igenom den plats
jag en gång lämnat
åt sitt eget öde


Det jag ser är ett
sönderslaget pussel
av vemod och oavslutad
sorg, i kanterna små smulor
av guld för tunna att kunna
bära med sig, inget här är
längre möjligt att få helt
solitt nog för att kunna
skapas till något rent
och äkta, men i solens
glittrande sken så får
platsen ändå rum
att ta sig ton

Sången som sedan
sträcker ut sig över nejden
är som ett mjukt regn över
det som var, alla gömda vägar
med vitsippsträd längs kanten
barer med äventyr och vilda
varelser längs borden, berättandes
om världar med en spännvidd
långt utanför pojkrummets
sköra dimensioner

Sången talar om ett landskap
som i drömmens spegelbild
får mytiska proportioner
en plats där varje litet ting
är som det borde vara
där harmonin är kung
och glädjens eufori
dess älskade drottning

Jag
svarar inte sången
utan stänger in mig
i ett pojkrum byggt
av labyrinter, möblerat
med krukor av kasserade
känslor, vill om möjligt
hitta någonting av värde
i allt det som lämnats
kvar bakom mig

Ja
om möjligt en saga
som kan få mig att tro
att allting, precis allting
ska bli bra i nästa nu, men
åtminstone en mening, ett ord
en förlupen bokstav med
samma innebörd

Solen spelar vidare, dansar
sig yr över stränder, skogar
och utsträckta fält, men jag
har inte tid eller kraft att
följa med, på radion talar
de om hemlösa tåg och
en eld som till sist har
börjat brinna, men vet
inte längre hur man
lyssnar för att förstå

Något har tagit sig allt
för långt, bägaren som
tickar inom en har blivit
alldeles för full och jag
har aldrig varit särskilt
bra på varken ilska
eller hat

Istället låter jag kvällen
komma förbi och försöker
lära mig att allt finns för
att ta slut, att varenda
ting jag älskar kommer
tas ifrån mig, att också
himmelska landskap
galaxer av ljuvlighet
och styrka ska eroderas
för att sedan dö, att
min ringa åsikt är ett
dammkorns skugga i
existensens dimensioner

Gråt över pusslet, vill
den säga, skaka av rädsla
inför kraften som dundrar
över det som är din tid
men stretar du emot 

så kommer du att
knäckas, om du blott
ger upp är du försvunnen
i ett nästa andetag, du
måste lära dig din
egen rörelse

Att färdas bort från det som
var din hemkomst utan att
alltid agera som i jagad
flykt, försöka segra i
allt du gör utan att bli
en av dem som finner
sig bunden till makt
och ytlig ära

Om du gör det, om du
blir någon som lever
också när ingen frågar
efter dig då ska du se
att också allt det du
saknar, längtar och
så på djupet trängtar
efter ska öppna sig
inför dig

Och efter det
så kan solens
sång och rike
som gömmer sig
därinne än en gång
bli din

söndag 21 maj 2017

Drottningar och Rymdöar

Vet nu exakt var min känsla av
ålder och tidlös tyngd kommer
ifrån, 
kan visa upp stigarna som
leder 
in i urtiden, ner i de vindlingar 
vi så ofta låtsas att vi glömt, men
som så gärna tar sin tid
och 
väntar ut oss 

Lärt mig att stiga ner och möta dem
kämpa deras strider tills det omöjliga
händer och de vänder sig om för
att slutligen välsigna mig
  
När morgonen därefter
möter mina ögon så är jag
tömd och endast klädd i
nötta trasor, utriven till
gränsen av mig själv

Hör hur någon viskar inom mig
att du snart ändå behöver börja om
att du löper ett lopp som inte står
att vinna, att ingen segerkrans
någonsin väntar bortom krönet
att jag är en hopplös dåre som
ständigt försöker uppfinna
den värld jag så hett
önskar vara sann 

I en annan tid vaknar drottningen
och klär sig i gröna smaragder
var hon går bugar sig stjärnorna
lövträden börjar dansa efter hennes
steg, jag ser och jag förundras
jag förtrollas och börjar gråta
för jag kan plötsligt förstå att
hur intensivt jag än rusar
så är jag ändå så ofta
utan tid och rum

Så jag börjar tala
slingra in mig i svamlande ordalag 
om himmelska uppenbarelser
guldprydda portaler, vecklar ut min
världsbild i tusen dikter och biljoner ord
men lyckas ändå inte få dig eller någon
himla annan att förstå någonting av
det mitt inre sjunger om när
allting annat tystnar

Du själv har inte tid
är på väg åt ett annat håll
som alla fåglar väntar kontinenter
och galaxer på din ankomst


Klockan tickar ständigt
du ser på mig med jagad
blick och det är som att vi
båda undrar hur vi någonsin
lyckades med att hamna här
Vinden börjar blåsa i sitt horn
deklarerar att nya tider väntar
allt vi håller i händer och tankar
virvlar bort för att aldrig
komma åter


Jag säger i ett sista andetag
att vad som än tar form på
den plats framtiden har
som boning så är jag glad
för allt som skett
i denna sköra tid

Inte för att jag vet allting
om det som händer nu, men
jag kan se din blick och dina
nya steg, jag kan känna hur
mina egna muskler vaknat
och hur många gånger
jag än måste vandra mig
vilse på sandgula trickgator
så har jag lyckats ta mig hit
och härifrån så kan jag för
förstagången känna horisontens
mjuka händer smeka min kind

För första gången är jag inte bunden
till en fåfäng dröm om sanningar som
antingen existerar eller dödar mig när
de slutar finnas till, för första gången
äger jag mitt dagsljus också när ingen
annan delar det med mig
Kanske kommer natten för att slita
sönder allt jag byggt, säkert kommer
jag att falla ner till underjorden så
fort nästa motgång bjuder
upp till vals

Jag vet så väl vad min sång av dessa
dagar handlar om och när dess melodi
till sist behöver tystna så kommer mina
tårar och gudarna vet hur lätt det är
att drunkna av dess mängd, men
min basrytm säger nu, gång
och gång igen

Låt det i så fall ske
om jag snubblar eller
faller får det bli min
uppgift att resa mig
igen, igen, igen

Också tomheten efter
att min värld har sprängts
itu, tänker jag se till att
göra till min 


När allt sedan är slut, askan
är strödd och himlen skurits
upp till en mosaik av blodig
diamant ska jag se till att
finna en ny sång, ett nytt
sätt att färdas över livets fält
vad som än händer ligger
kedjorna i trasor i mitt
källarrum och ska
så förbli

Orden faller undan, dikterna
springer till skogs, kvar står
jag med lögnen och ett inre
rum som dallrar i uppspelt
kaos, Drottningen fortsätter
sin färd mot andra rymder
men jag vet vad jag sett
och jag har lyckats lära
mig hur min väg ser ut

Så än en gång säger jag

Livet kan vara vad hon vill
hon kan dansa med mig
i söderhavets skärgård
hon kan sända mig till
fångenskap i vidsträckta
eoner, ta mig upp till
de högsta torn för att
sedan kasta mig mot
marken

Hon kan viska mig
sagor och mytologiska
rektanglar tills jag somnar
av yrsel, när jag vaknar
ska jag springa lika fullt
för att fånga mig min
morgondag och ingenting
varken i detta liv eller
i något av de som väntar
ska klara av att 

stoppa mig  

lördag 6 maj 2017

Israel

Sänd mig ut till
öknens rand, gör
min dag till den 
svartaste av nätter
få vintern till att bli
mitt enda sällskap
om det är det som
du behagar

Släng mig ut ensam
och bakbunden i Jadis
domäner, gör så att
Saturnus eviga stormar
är allting som jag ser
och känner av

Försök du att krossa mig
om det är det som är
din vilja, vad du än
får för dig, ja vad
du än sänder
i min väg

Så står jag fri

Ja

Låt hundarna skälla
så att galaxerna vrider sig itu
låt österhavets melodier av
sorg och tiofaldigt vemod välla
in över varje strandkant jag
äger i min närhet, ge mig det
av tyngd och torka du tror ska
ha makt att knäcka mig och
oh, låt mig smaka vidden av denna
skapelses ytterhet, dess död, smärta
och kompakta lidande om du
tror att det kan stoppa mig 

Jag vet nämligen
att du har
fel

Kalla mig
Job eller kanske
hellre en hopplös
tragisk idiot, men jag
är inte längre rädd för dig
eller det du kan tänkas
ställa emot mig

Ödets vansinniga kometregn
har träffat mig tillräckligt hårt
för att jag ska förstå att vad jag
än strävar mot så kan du alltid
hitta sätt att hindra mig, men
det finns någonting inte ens
du kan ta ifrån mig

En av kosmos essenser, en grundton
ifrån verklighetens mest hisnande
djup, en gnistrande pärla
under jorden och när jag
väl på riktigt äger den

Då är evigheten min

Så kom an, för all del
ta mig, slå mig i spillror
krossa mina vägar och
få mig än en gång förstå
att jag på riktigt lever
i en värld där du är
Kungars Kung och
Alltets herre

Det spelar ingen roll

Du vet
lika väl som jag
att jag är på väg
att vinna också

Över dig

söndag 30 april 2017

Staden Brinner

Så slutar alla strider
larmet lägger sig och
tystnaden belägrar alla
dina sinnen, du har gjort
allt vad du har kunnat
du har kämpat till din
sista gräns, inte en
enda gång har du
tänkt tanken på
att ge upp

Likväl så finns ingenting
kvar, inte minsta sten på
sten, inte en enda av de
du vill kalla dina fränder
nej, när allt ska summeras
och slutligen förstås så hörs
enbart novembers tunga ekon
över nejden, du skulle kunna
falla ner i gråt, men istället
tänder du din sista cigarett
med ett torrt och ljuvligt
skratt

För att sedan se
hur staden bakom dig
försvinner upp i lågor

Vartenda gathörn
vartendaste torg
och sorgsen aveny

alla dikter, brev och drömmar
löses upp i grå, askfyllda dimmor
och allt du har att göra
är att garva i förtvivlan


Maj lever inte längre, hennes dagar
är förborgade och låsta, alla hennes
rytmer och melodier är sedan länge
borta och möjligen till för någon
annan, men aldrig mera den
som har blivit du

*
Ja, striden, kampen, evigheten 
i de labyrintfyllda korridorerna
har till sist nått sin sista punkt

Ingen säger att du vann det minsta
lilla, ingen påstår att du förtjänar
beröm eller pris för att du lyckats
överleva, men lika fullt, nu öppnas
porten ut mot horisonten, nu kommer
strimmorna av ljus och en mild, sval klang
om hoppet av en annan sorts morgondag

Det enda du behöver göra är att
låta staden brinna, låt alla dessa
märkliga minnen, försåtliga drömmar
och tusen, åter tusen dikter om sådant
som aldrig fick bli verklighet få brinna
ner till sin allra sista slutpunkt

låt dimmorna ta över
de sista spillrorna av ett liv
som aldrig fick konturer, rök
upp din cigg och ta dig sedan
bort, ut, till en värld där
ingenting, jag säger
ingenting av det du
känner till ska få
lov att existera 
 
 

lördag 22 april 2017

Lunas Dans

Luna dansar i mitt
vardagsrum, vilt
och kaosartat virvlar
hon fram en serie av frågor
för mig att förvirrat
snubbla över


Ja, hennes yrliga danssteg
får mig snabbt att bli gammal
vriden och bruten, och när hon
väl dansat klart ger hon mig mitt liv
i kristalliserad form att förbryllat hålla
i min hand, med ett skimrande, glittrande
glimrande skratt så frågar hon

Har du allting klart, har du
sett till att fullt och fast
förstå vem du är och snart
ska bli, har du på djupet
tagit till dig vad som ryms
i skiljelinjen mellan nattens
mörker och det ljus som
du så hett säger dig älska?


Med blicken ut mot horisonten
- mot landet där Solkungen
har sin tron, där Kejsaren bortom
haven ständigt låter sina
ljuva lagar råda svarar
jag med bävan

Nej

Jag vet ännu ingenting

Om än att jag låtit min själ segla
ut över världens alla hav, har
sökt i djunglernas djupaste gömmor
tagit mig till pulserande vulkaner
och isfyllda ökenrymder, utmanat
drakar och bestar från tidernas gryning
allt för att få tag på det minsta lilla svar
om vem jag i grund och botten råkar vara
och vad tusen jag gör här

Än har jag inte ett enda litet svar
så fort jag får syn på en glimt av
paradis och himmel så har nästa
andetag raderat allt av säkerhet
jag känner till

Än väntar jag i bister ivrighet på att
Visheten ska anlända till mina trakter
kyssa mig välkommen hem, klä mig
i siden och purpurröda mantlar, så sedan
säga att här är allt du sökt, här finns
pärlan du ständigt säljer allt du äger
för att få, drick nu min dryck och
släck så slutligen all din
brinnande törst

*

Nej, jag vet att
när allt till sist
är sagt och gjort
när sista vännen
lämnat skeppet och
fåglarna farit till ännu
en annan galax så är platsen
jag fått mig till del alltför liten
och svårmodigt tunn, ja, min roll
i livets drama är alldeles för lätt
när vågen ger sitt slutgiltiga domslut

Allt detta vet jag och i månljusets
karga sken har jag noll och inga
svar till den som undrar varför
jag är här, hur jag kom till just
denna plats i denna typ
av skick

*

Lunas blick därefter
klistrad på mig i en
frusen evighet, ur
hennes blick ett tal
om världen, mitt liv
och universums öde
som ett förvridet skämt
en galen gåta utan slut
och jag vet inte hur
men till slut så far
det ur mig


Det enda jag kan ge dig
är ett löfte om att oavsett
natt eller bländande dag
om bister vinter eller
slösande sommar, så
vill jag aldrig sluta längta
efter hemkomsten, efter
doften av det rike som
jag anar också när exakt
allt annat fallit undan

Gudarna må skratta
åt min dårskap, djävlarna
håna mig i kör, mitt eget kött
förirra sig i lögner och evigt
falska mönster, jag har farit
över ändlösa hav och sökt
igenom kontinenter av evig
is och eld, men till den stund
jag funnit vad min ande ständigt
sjunger om eller tills det att
Visheten äntligen kommer
åter så ska jag aldrig, aldrig
stanna eller någonsin få
för mig att ge upp

Minns det till nästa
gång du vill bjuda
upp till dans