lördag 22 april 2017

Lunas Dans

Luna dansar i mitt
vardagsrum, vilt
och kaosartat virvlar
hon fram en serie av frågor
för mig att förvirrat
snubbla över


Ja, hennes yrliga danssteg
får mig snabbt att bli gammal
vriden och bruten, och när hon
väl dansat klart ger hon mig mitt liv
i kristalliserad form att förbryllat hålla
i min hand, med ett skimrande, glittrande
glimrande skratt så frågar hon

Har du allting klart, har du
sett till att fullt och fast
förstå vem du är och snart
ska bli, har du på djupet
tagit till dig vad som ryms
i skiljelinjen mellan nattens
mörker och det ljus som
du så hett säger dig älska?


Med blicken ut mot horisonten
- mot landet där Solkungen
har sin tron, där Kejsaren bortom
haven ständigt låter sina
ljuva lagar råda svarar
jag med bävan

Nej

Jag vet ännu ingenting

Om än att jag låtit min själ segla
ut över världens alla hav, har
sökt i djunglernas djupaste gömmor
tagit mig till pulserande vulkaner
och isfyllda ökenrymder, utmanat
drakar och bestar från tidernas gryning
allt för att få tag på det minsta lilla svar
om vem jag i grund och botten råkar vara
och vad tusen jag gör här

Än har jag inte ett enda litet svar
så fort jag får syn på en glimt av
paradis och himmel så har nästa
andetag raderat allt av säkerhet
jag känner till

Än väntar jag i bister ivrighet på att
Visheten ska anlända till mina trakter
kyssa mig välkommen hem, klä mig
i siden och purpurröda mantlar, så sedan
säga att här är allt du sökt, här finns
pärlan du ständigt säljer allt du äger
för att få, drick nu min dryck och
släck så slutligen all din
brinnande törst

*

Nej, jag vet att
när allt till sist
är sagt och gjort
när sista vännen
lämnat skeppet och
fåglarna farit till ännu
en annan galax så är platsen
jag fått mig till del alltför liten
och svårmodigt tunn, ja, min roll
i livets drama är alldeles för lätt
när vågen ger sitt slutgiltiga domslut

Allt detta vet jag och i månljusets
karga sken har jag noll och inga
svar till den som undrar varför
jag är här, hur jag kom till just
denna plats i denna typ
av skick

*

Lunas blick därefter
klistrad på mig i en
frusen evighet, ur
hennes blick ett tal
om världen, mitt liv
och universums öde
som ett förvridet skämt
en galen gåta utan slut
och jag vet inte hur
men till slut så far
det ur mig


Det enda jag kan ge dig
är ett löfte om att oavsett
natt eller bländande dag
om bister vinter eller
slösande sommar, så
vill jag aldrig sluta längta
efter hemkomsten, efter
doften av det rike som
jag anar också när exakt
allt annat fallit undan

Gudarna må skratta
åt min dårskap, djävlarna
håna mig i kör, mitt eget kött
förirra sig i lögner och evigt
falska mönster, jag har farit
över ändlösa hav och sökt
igenom kontinenter av evig
is och eld, men till den stund
jag funnit vad min ande ständigt
sjunger om eller tills det att
Visheten äntligen kommer
åter så ska jag aldrig, aldrig
stanna eller någonsin få
för mig att ge upp

Minns det till nästa
gång du vill bjuda
upp till dans


tisdag 11 april 2017

Valbuken

Till sist
så står du
här med en
tom, svart spegel
framför dig, en
stängd, låst dörr
bakom dig och enbart
den förgätna skogen
kvar för att höra
dina sorgsna
sånger


Glöm drottningen och
hennes gömda, stängda
riken, glöm Oktobers
blodiga mantlar och
de tusen strider du
fått utstå, glöm alla
varelser med små sinnen
och ännu mindre hjärtan
- allt det är passerat och
begravt, det som nu väntar
är tidvågen som välter världen
eller något orden ännu darrar
inför att beskriva

Du vet det mycket väl
- i tiden när Javier jagar
över kontinenten, när
du själv flyr såväl skuggorna
bland torgen liksom drottningen
vars ögon brände dig till stoft
och ingenting - så finns det
inte längre någon väg tillbaka
i den värld du nu har stigit av
ifrån skulle dina andetag
förvandlas ner till valsat bly
din kropp omvandlas till ett
förtunnat skal och din blick
enbart falla på sådant som
vittrat ner till smulig aska

I de länder som du lämnat så
går allting i en annan takt än
den ditt öde valt åt dig, sådant
du håller heligt är ett skämt
dårarna håller hov i de vises
salar och de med ondskans
tecken i sina handflator
hyllas så som om det vore
deras sort som höll uppe
världens puls

Du vet allting om det här
det var du som stängde porten
bakom dig, det var även du
som låste den, du kan skylla
på de med svärd i hand eller
denna världs märkliga magi
du ännu inte mäktar med
att förstå eller få förklarad
för dig - det var ändå du
som gick din väg, varje steg
du tagit har fört dig närmre
just denna stund, nu är inte
tid att tveka, ej heller
för att känna någon
fruktan

På denna plats
den som alla andra
ständigt kämpar för
att glömma, så lyder
andra sorters lagar, du kan
inte längre gömma dig bakom
Oktobers mjuka löften eller
hårda order, här står du naken
inför gamla gudars blick, här
finns ingenting annat än den
styrka du samlat inom dig
summan av de val du gjort
såväl allt som du försökt
att undvika

Om du så önskar att gudarna
ska vara dig nådiga eller att
de ska skänka dig din allra
sista strid så är ditt enda val
att lyfta din sång mot himlen
tills dess din strupe stupar
gräv i marken tills dess
att jorden blir till blod
och en längre
tid än så

Natten kommer
hålla dig tills tiden
är inne, tills dess att
spegeln vänder sig
och visar dig
sitt inre

Om du inte är redo
i den stunden må
himlarna rämna och
floderna fly mot bergen
i en tid när kosmos har
tystnat i förfäran, så
finns det bara du och
väntans ödesdigra
klockslag

Så finns det bara
du och det stora
tunga som är ditt
ödes lott och ditt
allra sista äventyr
 

söndag 2 april 2017

Skogsdröm

intro

I det innersta rummets
mörkaste hörn sitter
Predikaren och mumlar
i frustrerad trötthet

Antingen är alltet
en mystisk bestraffning
eller ett brutalt och barnsligt
skämt och hur jag än vrider
och vänder på gåtorna
så blir jag inte klok
på vilket svar jag
föredrar

I
Till mig säger han kort

att jag ska ge mig av
ta mig ut, bort över
månskenets talrika
trappsteg, förbi eldarnas
frestande fällor, genom
vildmarkens vindlingar
och ut från all den verklighet
jag hittills kallat min

Illusionen är din arvedel
och du gör som du vill
med den, men om du
låter den styra dina steg
är du en obildad idiot
som inte förtjänar min tid
om du ser tillbaka mot
det som du valt att lämna
så är du inget annat än ett
under av respektlöshet

Så jag gick och
från mitt allra
första steg så föll
imperier över mig

Kungariken
efter kejsardömen
krossade sina vågor
mot min strand, gudalika
kungar och forna tiders
hjältar böjde knä och
dog som flugor
längs min väg

Himlen rasade
mot marken, stjärnor
blev till höstlöv, ja själva
kosmos kapitulerade
inför mina ögon

Och jag sprang, jag skrattade
jag grät, jag snavade mig fram
mitt liv exploderade sig
upp i rök bakom mig, men
ingen trygg hamn fanns för
att möta mig där framme
jag var ensam men också
allt som någonsin
ägt rum

II

Predikarens ord ringandes
inom mig - ett straff eller
ett skämt, du rusar och
springer mot ett mål
du aldrig når, du stannar
enbart för en vila du aldrig
någonsin får, men likväl
kan du glädjas under färden
njuta av de gåvor som ges
för ingen alls, av inget skäl
vi säkert känner till

Du kan se solens strålar
leka bland morgondaggen
du kan minnas drottningens
blick emot dig när aftonen
slutligen faller, du kan smaka
existensens tjusning när du
lånar livets klädedräkt

Inget av det blir ändå
ditt att fullt och helt ta del
av, sången om universum
är fortfarande en saga, hur
sinnrik och extatisk den
än upplevs när den studsar
mot din hud

Likaså kan du ana vargarnas
käftar jaga dig bland skuggorna
du kan höra lågorna som väntar
de som inte håller måttet, du
kan minnas smärtan längs
din vänstersida, känna bullret
från världens kaos och ständiga
tragik hota svälja dig hel, men
också denna förvissning är
något som du drömmer

Världens värme och kyla
är en avskuren fiktion, något
som rör sig inom dig för att
du ska sporras till lönlös kamp
du är inte skapt för paradisets
portar, men du är inte heller
hotad av helvetets avgrund

Din tid är nu, ett nu som
saknar slut – när den väg
du nu vandrar når sitt
mål, när din ägda tillvaro
täpps till så öppnar sig
en ny, en ny och ännu
en tills allt du känner
till är resan bort från
det du önskar kalla
startpunkt

Din utmaning, eller uppdrag
om du så vill är att acceptera
ditt öde, ditt livs övergivna
bana, det finns ingen att möta
och det finns ingen att lämna
allt du har är en evig färd som
cirklar genom ljus och kyla
värme och mörker, lär dig stå
rakryggad genom detta kaos
och du inser skillnaden som
finns mellan ett grymt skämt
och ett glänsande straff

outro
Min egen

kollaps strax
därefter, jag
föll in i ett mellanrum
ett upphöjt tomrum
som omslöt min paniska
oro och min urgröpta ångest

Jag skrek åt Gud och mitt
inres kvarkar svarade, jag
röt åt djävulen, men min
evighets tomhet uppgav
inte ett ljud

Jag dog till slut
min död, men
restes kort därefter
upp för att fortsätta
leva det som är mitt liv
skämt eller straff så
är det ändå mitt 

söndag 26 mars 2017

Lillebror

Och ekarna
sjunger sin
stillsamma sång

-
den om himlarnas
eviga vägar och de
skyhöga krav som
kantar dem


Ja, de sjunger om portar
gjorda av glas, om hur mycket
det kostar att ta sig fram, hur
högt priset är för att om
möjligt lyckas
ta sig in


Och du viskar i nätter som jag
desperat försöker glömma att
Lillebror, kom ihåg att
vad du än gör, hur du än
dribblar dina teser, hur du
än försöker få villkoren att
ändra sin struktur så har du
i allra sista hand, när allt
i kosmos landat i sin givna
position inget annat val
än att bistert acceptera
faktum

Himlen flyttar aldrig på sig
vägen dit ändrar aldrig
form och mening, det
spelar ingen roll hur
mycket du bönar och
ber om en förändring
hur starkt du önskar
att kosmos skulle vändas
upp och ner för din skull
inget kommer hända och
den plågsamt smala stigen
har all tid i världen på sig
att vänta på din milda
besinning
 

Visst, lillebror, inget hindrar
dig från att slå Paulus på käften
i ditt rum och brotta ner fyrkanter
på rad när du sitter vid ditt skrivbord

Ingen tänker stoppa dig från att söka
ändlöst nya horisonter - jagad av ditt
hjärtas rädsla och ditt kötts desperata
svaghet kan du svepa över galaxernas
ökenrymder så mycket som du känner
du vet att du förr eller senare
måste ta dig hem

Ekarnas sång stiger upp mot himlen
målar allt i ett brandgult solsken
slotten och de magiska städerna
tar eld och brinner upp, men sången
stannar kvar, berättar om allt jag
kämpar för att glömma, om skönheten
som öppnar sig när man inte längre
orkar fly, om briljansen som börjar
dansa om man för en stund vågar
stanna sina steg


Lillebror, viskar du igen, om så
ditt liv bara består av ömma skärvor
om allt som är kvar av ditt mod och
din höga längtan är spillror från en
kaffekopp, om du inte längre minns
var sådana som vi hör hemma någonstans
så lyssna aldrig på den stora tomheten
ge inte akt på ropen ifrån skogen, där
finns det ingen ledning och aldrig
minsta lilla som du får
lov att kalla hem

Lillebror, jag vet att du avskyr en värld
där fåglarna ständigt kysser dig för att
sedan flyga till andra sidan universum
ett liv där kontinenterna kommer
för att knäcka dig och sedan kräva
att du står upp och betalar dina
skulder, men ännu har du något
i dig som inte fördärvats utav
vargarna, än äger du något
som resonerar med sången
ifrån höjden

Och jag vill bara be dig, att när
nätterna växlar form och nästa
gång vargarna bjuder dig till strid
försök att minnas allt vi en gång
såg tillsammans, försök att för
varenda dag som ges dig hitta
de vägar som ett steg i taget
bär dig hem, även om
de svider som eld mot
såren i din hud

Ekarna sjunger för vår tid
och för allt det sällsamma
som ännu väntar, jag hoppas
att du snart ska orka se
vad det betyder
för att sedan
stämma in  

söndag 19 mars 2017

Edith

I min famn
så säger du
att du inte vill
vara vuxen, att
du inte vet hur
man gör och vad
som krävs och att
du är så innerligt
trött på vargarnas
jaktskrin huggandes
i ryggen

De som kommer
för att fråga vad
du duger till, hur
ditt resultat ser ut
vad du tänker göra
härnäst och i min
famn så gråtskriker
du att du verkligen
inte har någon
aning

Att du hellre än svarar
deras frågor tar din tillflykt
till skellefteå, bortre asien
en bortglömd ö i södra
medelhavet, vart som helst
som inte är i deras riktning
vilken plats som helst som
kan hålla kraven stången
pressen mot din halspulsåder
på en minimal nivå

Du vet att det som kallas livet
varken är en dans eller en mjuk
seglats genom söta majdagar, men
du har inte heller tackat ja till att
slåss mot dessa djupa skuggor
dessavidrigt frusna vidunder
att fly i vild panik genom alla
dina dagar är inte något du kan
se som ett liv värt sitt namn

Ja, du säger, med tårar mot min
axel att du gärna kämpar, att du
gärna greppar svärd, yxa och båge
för att ivrigt gå mot slagfälten, men
att det aldrig kan vara för deras plikt
och strävan som du strider

Att deras tomma skall, deras blodisande
krav aldrig kan få dig att förstå varför
du skall slåss, ja, du viskar i min famn
om det är på deras sätt jag tvunget
måste växa upp så vill jag
hellre avstå

Då vill jag hellre backa banden, gömma
mig bland grottor och i avlägsna skogar
hundarnas städer och de vackra folkens
salar får skimra utan mig, jag vägrar följa
deras vägar, tänker aldrig någonsin
möta deras krav

Vet att jag där kommer behöva strida på
ett tyngre sätt än någonsin hos dem, vet att
vad jag möter i min egen form av ökenrymd
riskerar att vara mer dödligt än tusen
utsvultna varulvar, men

Vad som än kommer
mot mig när jag själv
väljer att gå tänker
jag vägra vara rädd för

Vad som än strömmar
upp från djupen framför
mig, varje fara som jag
härefter möter kommer

Vara min

Ja du sa mot min bröstkorg
att jag blir nog aldrig vuxen
jag lär mig nog aldrig livet
så som andra tar sig an det
men steg för steg och en
soldränkt dag i taget ska
jag se till att detta liv
jag lever mer och mer
och till sist helt och
himla hållet

Blir Mitt
  

lördag 11 mars 2017

Att Vara Den Du Är

Jo, jag vet

Framtiden ter sig
lätt så dimmig, mörk
och hopplöst förvirrad
men minns för allt i världen
att vår sikt framåt är ringa
och det perspektiv vi
har till låns av nöd
är fastlimmat längs
marken

I

Bergen, de högresta
klipporna blir så enkelt
till omöjliga hinder, dimman
en ogenomtränglig sörja och
kontrasten mellan allt du
möter och dig själv alltför
ofta så brutalt, omöjligt
stor

Jag vet hur lätt det är att vilja
fly, att smälta in i mängden, bli
ett av alla andra får och usla hundar
med blå piller som huvudsaklig föda
men du vet också att du själv inte
längre har det valet, att just den
vägen nu och för alltid råkar
vara stängd

Du är så mycket och har oändligt
med val och vägar redo att öppna
sig inför dig, när du väl är redo
att släppa dina kedjor av oro
och ångest kommer du kunna
ta dig vart du vill, ha jordens
kontinenter och himlens
alla dimensioner till ditt
fromma förfogande

II

Ja, jag vet att du knappast
kan tro på så närmast
fånigt stora ord

När man själv ska ta sig framåt
så blir höga profetior och starkdoftande
välsignelser lätt till ett mindre skämt
och det är inte utan att du har rätt

Inte heller jag vet något om framtiden
och dess avlånga strukturer, men jag vet
när jag ser någon som förtjänar allt av guld
och grönskimrande gåvor som står att
finna där bortom horisonten

Jag antar att det jag vill säga
och få sagt är att jag önskar
att du orkar finnas till oavsett
motvindens styrka, att du alltid
ska lyckas hitta skäl att ständigt
välja din egen väg till Sanningen
och Lyckan, forma ditt eget sätt
att se på världens form
och skeenden

Oavsett vem som skrattar
eller föraktfullt fnyser
åt ditt val, det du har och är
finns inte hos någon annan
och jag kan bara hoppas

Att vad du än möter på din väg
och hur dina dagar än väljer
att formas att du aldrig, aldrig
någonsin ska behöva välja
att ge upp

Att vara den du är
  

lördag 4 mars 2017

Reaktion

Säg vad du vill
skicka en lavin 
av lögner mot mig
placera mig i en flod
av villfarelser och
felaktigheter, jag har
ändå slutat lyssna
på sådana som dig 


Jag vet vem jag är
jag känner min plats
i livets myller, är säker på
att det jag ser, känner och
ständigt rör mig i är sanning
och därtill sant på ett sätt
din sort knappast kan
förmå sig att förstå

Du tror att livet är ett sammelsurium
av obegripligheter och dunkla teorier
att inga distinktioner ryms i realiteten
att vår historia är ett bluffverk
själva verkligheten en dimridå
att alla och ingen i denna
sfär tvunget måste vara
ett och samma

Du och dina likar slutar aldrig
att förneka livets grunder, men
jag har tappat allt av tålamod
med sådant, jag har lärt mig
vad tillvarons fundament består
av och att jag i mig själv äger
en styrka som kan lyfta
bort allt ditt svammel av
förvriden tro, tröttsamt
förvirrade läror

Det är i mig, i min egen känsla
för ansvar och plikt som framtiden
tar form - det är i mig, i min vördnad
och respekt för det som en gång varit
som det förflutna lever kvar

Jag vill inte längre tro på talet om
meningslöshet och håglös dekadens
jag vill ha mod och styrka att ständigt
gräva djupare i existensens gömmor
för att se vad som dag för dag
är möjligt att vinna

*

Jag vet att det som väntar
är en kamp, att allt av värde
kräver uppoffring och strid
men ju längre bort från dig
och ditt vansinnes värld
jag hamnar desto mindre
rädsla för mörkrets fasor
bor kvar i mig

Jag vet nu att min strid
handlar om själva livet
den står för min frihet
mina fränders överlevnad
och min omvärlds själva
framtid, försök du
att hindra mig så
mycket som
du kan

Mitt Motstånd
blir du ändå
aldrig av med