Predikaren säger
drucken av sömn eller mögligt vin
du måste sluta med brajjet mannen
du ser ju, säger han med en yvig gest
mot min fängelsecell, du tror för
mycket om dig själv och
din förmåga att stiga ut
mot världen
I mitt inre är jag nu ett ruckel, och mina ord
lyder mig inte längre, nej, de fastnar i
bröstkorgen, tar stryptag längs
stämbanden, vägrar dansa
ut till fingrarna
Predikaren svidar om till en
hurtig muskelknutte viskar
en smula för förföriskt
ge upp om alla gamla tankar,
ge upp om att bygga babels torn
ja, javisst, din intention var god
och lagom desperat, men du ser ju
älsklingen min, du ser ju hur
det går när prometheus
kastar sig mot solens
strålar
på din nästa fråga, vad du ska göra nu
vet jag sannerligen inte, du önskar mig
profet det vet jag nog, men jag har inga
sådana ord till dig - klyv din ved och
bär ditt vatten och när du ser Messias
därute på gatan så vet du nog vad du ska göra
Det här är ditt nu, vännen min, det är inte
vad du vill och det är inget du förstår dig på
men såhär är det, du missar plikter och nyttigt
gamäng, du ödslar dyrbar tid på tomluft och
disig dimma tycker du, och visst är det säkert så
men
Idag skapades världen, minns du, idag hummade
gudomen sitt första amen, just i denna sekund
vibrerade den stora smällen sitt första yrlande
kvarkvarv och du är i högsta grad en del av det
Låt orden krossa sig mot strandkanten, låt alla dina
osjungna sånger somna in i sina bäddar, du behöver
dem inte - ja, du gick över gränsen och brände sönder
dina vingar och ja, jag ser korparna som gnager på
dina njurar, men här är vi, käraste, här är vi
Låt så konstverket stå för sig själv
