Tolv

När vindarna
från havet väcker
en är det så lätt
att undra var
man hamnat

varför luften

känns som grus
och tegelsten
mot huden

Upphängd i
en korsning
mellan tid
som varit och
en annan som
ännu väntar

jag vet så väl
hur det är att
slösa tårar att
gråta över sådant
som lämnat för att
aldrig komma åter

smaken av sommarvindar
och dagar klädda i mjuka
enkla färger upphör ändå
aldrig att få mig ur balans

Jag kan viska mina
mantran tills jag
stupar

vissa drömmar
återvänder alltid
och det är så lätt
att ge dem en krönt
plats i en tillvaro
som annars vill eka
utav tomhet

Jag vet så väl hur illa
fåfängt det är att frukta
någonting som ännu inte
fått sin form av gudarnas
händer, men den tid som
knackar på mitt fönster
har händer utav is och
ögon som slungar tung
allvarlig eld emot min
veka bröstkorg

Jag vet att hon kommer
för att fråga om jag har
allting klart, om jag är
redo att omvandla mina
karga ord till strömmar
utav handling, om det är
så att det jag tror och
önskar älska inte enbart
består av luft och
flyktig vind

skräcken när jag inte
har en aning, när jag
inte kan ha en aning

Istället låter jag mig
hänga fritt i luften
fortsätter andas mina
mantran om strävsamhet
tålamod, uthållighet
och tapperhet

Att denna gång inte rusa
mot lyckans hägringar
att denna gång orka
med att förstå vad
som är mitt att bruka
min roll att agera för
att sedan våga fullfölja
allt som ålagts mig ända
tills det att nästa morgon
behagar gry

Gomorra

Jag har så länge
blivit arg vid
närmsta tanke på
Stat och mänskligt styre
ja så snart jag hört deras namn 
har jag velat spotta och fräsa
i okontrollerad avsky

Ja, vid närmsta tanke
på alla dessa vapen
som har riktats mot
oskyldiga och försvarslösa
på hur många som har gjorts
till änkor och faderlösa
enbart på grund av någons
maktfulla nycker eller
lustfyllda ondska så har
jag önskat vända världen
upp och ner, krossa
städernas palats och
dyra fästningar, tvinga
själva himlarna
på knä

Så mycket av
mänsklighetens mörker
hennes plågor och stunder
av djupaste svaghet rättfärdigas
med hjälp av maktens medel
de som hugger sin nästa i sank
ursäktas med att utan just
dessa svärdshugg skulle någon
annan plåga komma i dess
ställe och så får allting
pågå, ännu ett varv, ännu
en dynasti och ytterligare
en civilisatorisk cirkel 

Utan att fåren klarar
av att vakna, utan att
någon tydligt säger att

Nu är det nog, nu är
det dags att säga nej
till alla sorters styren

Ge oss fred och
ge oss gärna välstånd
men om det måste köpas
till priset av vår frihet
och vår rätt att själva
skilja rätt från fel och
ont från gott så kan
det lika gärna vara

Vi kan vara fria och
vi kan vara era slavar
men vi kan aldrig vara
både och, och i så fall
väljer vi hellre friheten
-
vad den än
sedan må
ge oss

Nej, istället bara tystnad
ifrån flocken av får, hundar
och schimpanser och jag märker
nu hur min vrede långsamt
har förvandlats till en tung
och dyster sorg 

Kanske staten är en boja som
mina medmänniskor lärt sig
att älska till den grad att ett
liv förutan den inte längre
går att leva - kanske herrarnas
vapen, förtorkade bröd och
barocka skådespel blivit en
vana det skrämmer allt för
mycket att lyckas
vara utan

Kanske det bara är jag
och några dårar till som
kan se en värld som inte
bärs upp av våld
och tvång

Och möjligen är det så
att det är dags att dessa
utav oss tar det vi har
för händer för att sedan gå
utan att en gång se oss om

när schimpansernas städer
sakta börjar brinna

Gränsen

I

Jag har hört
om onda män
som placerat sig på
piedestaler och hästar
höga utav dålig luft
och som därigenom
tror sig vunnit rätten till en
mening och en ståndpunkt
om sådant de inte känner
till och knappast kan förstå

Jag vet inte om
det är en dålig dröm
eller en fånig fantasi
men jag har hört om
lömska kvinnor som
genom kluvna ord
och frågor drypandes
av gift försöker få upp
till ner och rätt
till fel

Ja, jag har hört att de
som inget vet och föga
sett ändå tror sig ha
rätt till åsikter om det
som inte är deras och
aldrig kommer bli

II

Jag är ingen märklig
person, inte någon
som vill slå brett
eller särskilt högt
jag ber inte om att
få höras eller synas
på världens stora
scener, nej, de tillhör
säkert någon annan

Det jag har, det är
min mark, det jag
äger är en förmåga
att medelst strävan
och slit transformera
kärlek, lust och glädje
ner i jord och åkermark
för att sedan se dem
återvända med sådant
som ger liv och välstånd
för långt fler än bara mig
och de jag kallar mina

Det är inte särskilt
mycket, men det är
- i detta nu och så länge
som jag själv avgör
och bestämmer-
endast mitt och
min egendom
att råda över
-
och du som
finlemmad byråkrat
lattesörplande miljömupp
eller verklighetsfrånkopplad
jurist kan säga vad du sen
behöver, tala du om lavskrikor
eller svamp och blåbärs rätt
att plockas, skrik om vargar
eller om en abstrakt allmännytta
– det gör ingen skillnad

Någonstans måste du
förstå att du kliver
över en gräns, aktiverar
en instinkt som har sovit
alltför länge i vårt
arma land

Du måste förstå att om
du tar ett steg till riskerar
du att hejdas av hötjugor
och armborst, ett ord till om
sådant du ej begriper
och förstår och det kan
bli det sista du får sagt

Gränsen för vårt tålamod
och gränsen för er dumhet
den gränsen, den går här

Tornet Skakar

Inte för att en sådan
som jag vet särskilt
mycket om vad det
innebär att leva ett
liv i äkthet och
i sanning
-
men även jag har
redan i mina ringa
dagar sett hur många
det finns som flyr från
varje form av sanning
så fort de möter den
hur många det är som
hellre tillbringar sina liv
i skrymslen och gömda
källarrum än tar ett enda
andetag som präglas
utav äkthet

Inte för att jag vet särskilt
mycket om den värld
som i detta nu åtnjuter
sin tid i dagens korta
solsken
-
men jag har redan hört
hur Ellsworths lömska
stämma lyckats leta sig
fram över precis varje
trakt och usel nejd som
jag känner till, hur hela
kontinenter låtit sig snärjas
i hans hesa viskningar och
förföriska lockrop i en
sådan grad att hela tornet
svajar under tyngden, ja
plötsligt har samtliga själar
i vår egen tids Babylon skäl
att förundrat fråga vad
det är som händer

Som svar, från nattens
bortre sfärer, hörs inget annat
än ett djupt och ystert skratt
en rörelse i rymden som svarar
varje klibbigt löfte med ett
flatgarv, varje sockrad vision
med ett illa dolt hånflin
och inte för att jag vet något
särskilt om hur det ska gå
till när elefanter och åsnor
bjuder upp till dans, men
jag har bara att medge
att jag på grodors vis
inte kan låta bli
att flina med   


Nej, jag vet inte
mycket, men jag
tror ärligt att det
inte finns särskilt
mycket att förstå

Det går bara att bygga
sina luftslott upp till
en viss nivå, det är bara
möjligt att leva efter sagor
och ljuva fantasier fram till
en viss gräns, till slut måste
drömmen dra sig undan, till
sist måste verklighetens domare
se till att äntra scenen

Det är klart att fåren
bräker sönder sina stämmor
det är givet att hönsen springer
sig fördärvade inför det de inser
står för dörren, det ändrar inte
villkoren eller någonting av
det som har kommit för
att äga rum

Tornet måste rasa, Ellsworths
stämma städas ut från alla gator
hans byggnader rivas ned
och något nytt resa sig för
att inta deras platser

Och jag vet i sanning inte mycket
om framtidens länder eller det
som väntar bortom horisontens
strimmor, men jag säger
bara detta

Ni med drömmar som
ingen tjuv får röra, ni
med längtan som inte

tål vetskapen av gränser
ni som söker sanning
och äkthet oavsett

vad för pris ni
får betala

Det är snart, så väldigt
snart tid för er
att vakna