söndag 18 december 2016

Dominique

Asteroider faller över himlen
de bär med sig berättelser
från galaxer som aldrig
hört något av våra
namn, de talar om
liv, gärningar och
drömmar som jag
inte får plats med
där jag står

Var och en av dem
lyckas knäcka det
lilla torn av halm
och strå som jag
byggt upp


Vintertimman slår
emot mitt bröst, med
en insikt av stress och
oändlig jäkt – så mycket
finns kvar att utföra, så
många ting står till buds
att inkapsla i det som
är min bröstkorg

men tiden
rinner som en
tankspridd vårflod
mellan fingrarna och
allt som jag hittills lyckats
vara fumlar mellan öde fält
och snårig granskog för att
hitta en enda plats där jag
kan stå tillräckligt stabilt
och rakt utan att direkt
förklaras som en
billig bluff

Så finns du


Någon som tycks äga
världen utan minsta
ansträngning, du ler
och himlen skrattar
utav fröjd, du dansar
och alla kosmos höjder
jublar, tycks kasta sina
mantlar framför
dina fötter

Nej, jag vill inte låta bitter
jag är alltjämt mest förundrad
att i en tillvaro fylld av ständig
strid för varje enskilt andetag
så är det som om du
inte nödgas delta

Du bara finns där
utmejslad ur existensen
som om, som om den
var din och allt kring
dig finns här som skapat
för att ge just dig nöje
och behag

Jag behöver nog

inte säga hur mycket
du klarar av att skrämma
mig - jag står kvar här
i nattens klaraste timmar
bland utkantens mest skälvande
trakter för att se om jag kan
forma mig till någonting
som klarar av att möta
dig med en rak och
öppen blick

Galaxerna ovanför fortsätter
att sjunga och ton för ton
så lär jag mig att lyssna

Om jag så ska stå här
tills Arbol vänder
hemåt så är det vad
jag ämnar göra för
att bit för bit lyckas
förstå mer av vad
i all denna värld
det är som du
består av

Jag känner till drottningar
jag känner till människor
med makt och medel och
jag vet hur de som äger
styrka och kraft ter sig
i mina ögon, men det
du äger är i mina ögon
något annat

Jag har sett hur du vänder
det som är gjort av grus
och bly till flödande guld
sett hur du får vindarna
att vända, själva stormen
att lägga sig i ditt knä

Invid dig är jag fattig
invid dig blir smaragder
och safirer till plast och
ingenting, men jag vet
med en insikt gjord
av järn och stål

Att så länge du finns
i denna värld så är
varje ursäkt för att
inte ge sig in i striden
för att vinna allt som
finns att erövra lika
lätt som vinden

Att inte ge sig ut
i världens bedövande
storlek för att söka
varje skatt som står
att finna vore lika
förödande dumt som
att kämpa för att
glömma vem
du är

Hur lång tid det än tar
och hur dyrt priset
än blir så måste jag
leva för att finna
det som du har
vunnit

Så länge du är
så länge bygger
jag vidare mot
himlen    

söndag 11 december 2016

Varje Litet Ting

Jag säger dig

En dag ska
någon smeka
din kind, varsamt
torka undan dina tårar
och utan att använda
ett enda ord få dig att
förstå att allting, precis
allting kommer att
bli dig begripligt

Ja, denne någon
denne sällsamma gestalt
ska ta dina tårar för att
omvandla dem till förunderliga 
palats, de ska bli till tecknet
för en ny gryning, med dem
ska han få det första vårregnet
att vakna ur sin dvala

Så länge
har jag hört dig
tala om natten

Om mörkrets eviga mönster
och jag vet att du alltid talat
sanning, du har inte hycklat
när du skildrat dina fasor
inför Javier och hans bröder
inte spelat dina känslor inför
en tron du tror ska rusa upp
för att så snart som möjligt
ge dig barmhärtighetens
svala lisa, nej du har varit
innerlig inför varje plåga
du har inte sökt någon
annan vinning än att ärligt
få teckna den verklighet
du har tagit del av

Så länge
har jag sett dig
gräva i dalarnas djup

Dricka glupskt ur tårarnas brunn
och jag har inget sagt för jag vet
att du skulle ta varje ord jag
yttrat som en lögn, du skulle
hånfullt pekat på bevisen
på varje stig du följt som
fört dig hit och gjort varje
enskild vision om ett annat
liv, en annan rytm. med annan
form än denna till en myt
och skändlig saga  

Du har inte kunnat lyssna
och än mindre haft förmågan
att förstå något annat än
dina bistra villkor, än den
sanning du haft som föda
sen den tid du inte längre
minns hur den kom till

Ja, du har så länge
haft orden klara
och beredda till svar
berättelsen fullt utritad
och bilden utmejslad in till
minsta kristall, men likväl
ska du snart få se hur någon
tänker slå sönder allt
du känner till

Hugga ner djungeln utanför
krossa muren som gjort sig
till din vän och trygghet
och öppna ditt fönster
till en värld vars lyster
du ännu inte kan
ana vidden av

Ja, jag säger dig

All den sorg du känner
all den bitterhet och vrede
du har som färdkamrater
ska inte förintas, men en dag
omvandlas till högresta slott
de ska bli portar in till städer
av liv och rörelse, av deras
rättvända kraft ska han
än en gång få sommarens
solsken att vända
sig mot dig 
 
Tro mig inte nu om
du vill, men när du väl
kan lyssna så inse att
när Han väl träder in
så ska du fullt och fast
förstå allting, precis
allting av det som
händer nu

söndag 4 december 2016

Väktaren Vid Avgrunden

Det är sent, vargtimman grinar
dig i ansiktet, oktobers söner har
börjat städa undan sommarvärmen
men det är alltför sent för dig att
gå någonstans, vägarna är stängda
broarna är brända och skeppen
har redan tagits i besittning
för att färdas söderut


*

Strax under din vänstra ögonvrå
dallrar ett minne i form av ett
upplyst torn, ja du minns hur
en änglalik gestalt tog med dig
upp till himlens nedre gräns
för att där berätta om livet
och dess villkor, om de val
som fanns för dig att ta
och alla de portar som
stod klara för att öppna
sig inför dig

Gestalten pekade åt öster
och du såg en svår och
slingrig stig leta sig in
i ett dystert, märkligt 
landskap, vart du såg
så var där bara murken
lera, brutna vidder och
klippor som blickade
hotfullt mot allt som
kom dem nära
-
visst fanns där en ljus
strimma ut mot horisonten
men dit var det långt, längre
än du säkert någonsin
kunde nå

Gestalten pekade åt väster
och du såg en vidsträckt
motorväg rusa bort mot
evigheten, vart du såg
så var där fullt av ljus
och härlighet, som bitar
av himlen strösslade
längs med asfalten, ett
pulserande liv längs med
varje motorburen meter
-
visst slutade vägen
ut mot ett tjockt
och rysligt mörker
men dit var det långt
och snart skulle ju

din ungdoms
morgon ta
sin början


*

Nattens kyla väcker
dig ur minnet, du vet
hur du valde, du känner
alltjämt priset du behövt
betala och du har till sist
lärt dig att din klagan och
bittra tandagnisslan inte
vänder några vindar, inte
förmår tiden att vrida sig
tillbaka, nuet är en blytung
börda som håller dig på plats
och när du väl nått till vägens
slut och ände så har du bara
kvar att vänta, ett andetag
åt gången

Därute
finns inget annat
än en avgrund, när
alla andra vikit av och
då samtliga av paradisets
smulor tagit slut så är bara
Rymden och Tomheten
kvar för att hålla dig sitt
sällskap och om du tror
de håller tyst så
tror du fel

De stirrar mot dig över
tid och rum genom
alla dina vägval
allt du gjort
allt du tänkt
och haft för vilja
-
allt ser de och via
vintertidens sirapstjocka
långsamhet väger de
och mäter dig, ser till
att på djupet förstå
din karaktär för
att sedan fråga

Är det nu
som du har
tänkt att
ge upp?
 

Du rister till, vill peka
på alla sår och halva händer
vill skrika om krutrök och
bomber, om falska kungar
som lurats, om lömska gudinnor
som svikit, om demoner som
aldrig låtit dig vila, om blod
svett och tusen liter ångest

Du vill ta deras fråga och
kasta ett hårt rungande
ja, för alla världars
helveten, ja
in
i deras frostbitna
ansikten

Så är det som att
du långsamt inser
att inte heller detta
hjälper, inga eder eller
heta ursäkter får dig
tillbaka upp till tornet
inte ens din kollaps
kapitulation och slutgiltiga
nederlag skulle få världens
villkor att vända sig i vänlighet
emot dig, en tunn viskning
någonstans inom dig inser
att det enda som sker
när vapen sträcks och
lämnas in är att allting
cementeras och att natten
midvintern och alla hans
kumpaner till sist får
lov att vinna

*

Viskningen dör bort
och kvar står du i envig
med en avgrund som
vet ditt namn känner
din tyngd och som
skrattar åt allt du
någonsin vill vara
-
men som från ingenstans
finner du att du klarar
av att svara dessa monster
med ett enkelt leende

Inte för att det finns
anledning eller för
att du egentligen
vill något annat
än att följa deras
fråga ända in i
sitt logiska kakel
men ditt svar
blir likafullt

Nej

Ge mig all er tomhet
slit upp mig i fraktaler
mot er gigantiska rymd
om ni så önskar och vill
jag vet ännu inte vart
jag ska och hur jag
tar mig dit, men så
länge något vandrar
i mitt blod, så länge
något driver mina andetag
så är inte jag någon ni
kan erövra, om jag måste
stanna i er närhet så kan
det väl inte vara på något
annat sätt, men ni ska veta
att så länge jag är här så
är det inte ni som vakar
över mig utan jag som vaktar
er för en dag ska all er makt
bli bruten och livet återvända
också ut till dessa trakter
och då, då är det jag som
skrattar högst

Det svär jag på