söndag 30 april 2017

Staden Brinner

Så slutar alla strider
larmet lägger sig och
tystnaden belägrar alla
dina sinnen, du har gjort
allt vad du har kunnat
du har kämpat till din
sista gräns, inte en
enda gång har du
tänkt tanken på
att ge upp

Likväl så finns ingenting
kvar, inte minsta sten på
sten, inte en enda av de
du vill kalla dina fränder
nej, när allt ska summeras
och slutligen förstås så hörs
enbart novembers tunga ekon
över nejden, du skulle kunna
falla ner i gråt, men istället
tänder du din sista cigarett
med ett torrt och ljuvligt
skratt

För att sedan se
hur staden bakom dig
försvinner upp i lågor

Vartenda gathörn
vartendaste torg
och sorgsen aveny

alla dikter, brev och drömmar
löses upp i grå, askfyllda dimmor
och allt du har att göra
är att garva i förtvivlan


Maj lever inte längre, hennes dagar
är förborgade och låsta, alla hennes
rytmer och melodier är sedan länge
borta och möjligen till för någon
annan, men aldrig mera den
som har blivit du

*
Ja, striden, kampen, evigheten 
i de labyrintfyllda korridorerna
har till sist nått sin sista punkt

Ingen säger att du vann det minsta
lilla, ingen påstår att du förtjänar
beröm eller pris för att du lyckats
överleva, men lika fullt, nu öppnas
porten ut mot horisonten, nu kommer
strimmorna av ljus och en mild, sval klang
om hoppet av en annan sorts morgondag

Det enda du behöver göra är att
låta staden brinna, låt alla dessa
märkliga minnen, försåtliga drömmar
och tusen, åter tusen dikter om sådant
som aldrig fick bli verklighet få brinna
ner till sin allra sista slutpunkt

låt dimmorna ta över
de sista spillrorna av ett liv
som aldrig fick konturer, rök
upp din cigg och ta dig sedan
bort, ut, till en värld där
ingenting, jag säger
ingenting av det du
känner till ska få
lov att existera 
 
 

lördag 22 april 2017

Lunas Dans

Luna dansar i mitt
vardagsrum, vilt
och kaosartat virvlar
hon fram en serie av frågor
för mig att förvirrat
snubbla över


Ja, hennes yrliga danssteg
får mig snabbt att bli gammal
vriden och bruten, och när hon
väl dansat klart ger hon mig mitt liv
i kristalliserad form att förbryllat hålla
i min hand, med ett skimrande, glittrande
glimrande skratt så frågar hon

Har du allting klart, har du
sett till att fullt och fast
förstå vem du är och snart
ska bli, har du på djupet
tagit till dig vad som ryms
i skiljelinjen mellan nattens
mörker och det ljus som
du så hett säger dig älska?


Med blicken ut mot horisonten
- mot landet där Solkungen
har sin tron, där Kejsaren bortom
haven ständigt låter sina
ljuva lagar råda svarar
jag med bävan

Nej

Jag vet ännu ingenting

Om än att jag låtit min själ segla
ut över världens alla hav, har
sökt i djunglernas djupaste gömmor
tagit mig till pulserande vulkaner
och isfyllda ökenrymder, utmanat
drakar och bestar från tidernas gryning
allt för att få tag på det minsta lilla svar
om vem jag i grund och botten råkar vara
och vad tusen jag gör här

Än har jag inte ett enda litet svar
så fort jag får syn på en glimt av
paradis och himmel så har nästa
andetag raderat allt av säkerhet
jag känner till

Än väntar jag i bister ivrighet på att
Visheten ska anlända till mina trakter
kyssa mig välkommen hem, klä mig
i siden och purpurröda mantlar, så sedan
säga att här är allt du sökt, här finns
pärlan du ständigt säljer allt du äger
för att få, drick nu min dryck och
släck så slutligen all din
brinnande törst

*

Nej, jag vet att
när allt till sist
är sagt och gjort
när sista vännen
lämnat skeppet och
fåglarna farit till ännu
en annan galax så är platsen
jag fått mig till del alltför liten
och svårmodigt tunn, ja, min roll
i livets drama är alldeles för lätt
när vågen ger sitt slutgiltiga domslut

Allt detta vet jag och i månljusets
karga sken har jag noll och inga
svar till den som undrar varför
jag är här, hur jag kom till just
denna plats i denna typ
av skick

*

Lunas blick därefter
klistrad på mig i en
frusen evighet, ur
hennes blick ett tal
om världen, mitt liv
och universums öde
som ett förvridet skämt
en galen gåta utan slut
och jag vet inte hur
men till slut så far
det ur mig


Det enda jag kan ge dig
är ett löfte om att oavsett
natt eller bländande dag
om bister vinter eller
slösande sommar, så
vill jag aldrig sluta längta
efter hemkomsten, efter
doften av det rike som
jag anar också när exakt
allt annat fallit undan

Gudarna må skratta
åt min dårskap, djävlarna
håna mig i kör, mitt eget kött
förirra sig i lögner och evigt
falska mönster, jag har farit
över ändlösa hav och sökt
igenom kontinenter av evig
is och eld, men till den stund
jag funnit vad min ande ständigt
sjunger om eller tills det att
Visheten äntligen kommer
åter så ska jag aldrig, aldrig
stanna eller någonsin få
för mig att ge upp

Minns det till nästa
gång du vill bjuda
upp till dans


tisdag 11 april 2017

Valbuken

Till sist
så står du
här med en
tom, svart spegel
framför dig, en
stängd, låst dörr
bakom dig och enbart
den förgätna skogen
kvar för att höra
dina sorgsna
sånger


Glöm drottningen och
hennes gömda, stängda
riken, glöm Oktobers
blodiga mantlar och
de tusen strider du
fått utstå, glöm alla
varelser med små sinnen
och ännu mindre hjärtan
- allt det är passerat och
begravt, det som nu väntar
är tidvågen som välter världen
eller något orden ännu darrar
inför att beskriva

Du vet det mycket väl
- i tiden när Javier jagar
över kontinenten, när
du själv flyr såväl skuggorna
bland torgen liksom drottningen
vars ögon brände dig till stoft
och ingenting - så finns det
inte längre någon väg tillbaka
i den värld du nu har stigit av
ifrån skulle dina andetag
förvandlas ner till valsat bly
din kropp omvandlas till ett
förtunnat skal och din blick
enbart falla på sådant som
vittrat ner till smulig aska

I de länder som du lämnat så
går allting i en annan takt än
den ditt öde valt åt dig, sådant
du håller heligt är ett skämt
dårarna håller hov i de vises
salar och de med ondskans
tecken i sina handflator
hyllas så som om det vore
deras sort som höll uppe
världens puls

Du vet allting om det här
det var du som stängde porten
bakom dig, det var även du
som låste den, du kan skylla
på de med svärd i hand eller
denna världs märkliga magi
du ännu inte mäktar med
att förstå eller få förklarad
för dig - det var ändå du
som gick din väg, varje steg
du tagit har fört dig närmre
just denna stund, nu är inte
tid att tveka, ej heller
för att känna någon
fruktan

På denna plats
den som alla andra
ständigt kämpar för
att glömma, så lyder
andra sorters lagar, du kan
inte längre gömma dig bakom
Oktobers mjuka löften eller
hårda order, här står du naken
inför gamla gudars blick, här
finns ingenting annat än den
styrka du samlat inom dig
summan av de val du gjort
såväl allt som du försökt
att undvika

Om du så önskar att gudarna
ska vara dig nådiga eller att
de ska skänka dig din allra
sista strid så är ditt enda val
att lyfta din sång mot himlen
tills dess din strupe stupar
gräv i marken tills dess
att jorden blir till blod
och en längre
tid än så

Natten kommer
hålla dig tills tiden
är inne, tills dess att
spegeln vänder sig
och visar dig
sitt inre

Om du inte är redo
i den stunden må
himlarna rämna och
floderna fly mot bergen
i en tid när kosmos har
tystnat i förfäran, så
finns det bara du och
väntans ödesdigra
klockslag

Så finns det bara
du och det stora
tunga som är ditt
ödes lott och ditt
allra sista äventyr
 

söndag 2 april 2017

Skogsdröm

intro

I det innersta rummets
mörkaste hörn sitter
Predikaren och mumlar
i frustrerad trötthet

Antingen är alltet
en mystisk bestraffning
eller ett brutalt och barnsligt
skämt och hur jag än vrider
och vänder på gåtorna
så blir jag inte klok
på vilket svar jag
föredrar

I
Till mig säger han kort

att jag ska ge mig av
ta mig ut, bort över
månskenets talrika
trappsteg, förbi eldarnas
frestande fällor, genom
vildmarkens vindlingar
och ut från all den verklighet
jag hittills kallat min

Illusionen är din arvedel
och du gör som du vill
med den, men om du
låter den styra dina steg
är du en obildad idiot
som inte förtjänar min tid
om du ser tillbaka mot
det som du valt att lämna
så är du inget annat än ett
under av respektlöshet

Så jag gick och
från mitt allra
första steg så föll
imperier över mig

Kungariken
efter kejsardömen
krossade sina vågor
mot min strand, gudalika
kungar och forna tiders
hjältar böjde knä och
dog som flugor
längs min väg

Himlen rasade
mot marken, stjärnor
blev till höstlöv, ja själva
kosmos kapitulerade
inför mina ögon

Och jag sprang, jag skrattade
jag grät, jag snavade mig fram
mitt liv exploderade sig
upp i rök bakom mig, men
ingen trygg hamn fanns för
att möta mig där framme
jag var ensam men också
allt som någonsin
ägt rum

II

Predikarens ord ringandes
inom mig - ett straff eller
ett skämt, du rusar och
springer mot ett mål
du aldrig når, du stannar
enbart för en vila du aldrig
någonsin får, men likväl
kan du glädjas under färden
njuta av de gåvor som ges
för ingen alls, av inget skäl
vi säkert känner till

Du kan se solens strålar
leka bland morgondaggen
du kan minnas drottningens
blick emot dig när aftonen
slutligen faller, du kan smaka
existensens tjusning när du
lånar livets klädedräkt

Inget av det blir ändå
ditt att fullt och helt ta del
av, sången om universum
är fortfarande en saga, hur
sinnrik och extatisk den
än upplevs när den studsar
mot din hud

Likaså kan du ana vargarnas
käftar jaga dig bland skuggorna
du kan höra lågorna som väntar
de som inte håller måttet, du
kan minnas smärtan längs
din vänstersida, känna bullret
från världens kaos och ständiga
tragik hota svälja dig hel, men
också denna förvissning är
något som du drömmer

Världens värme och kyla
är en avskuren fiktion, något
som rör sig inom dig för att
du ska sporras till lönlös kamp
du är inte skapt för paradisets
portar, men du är inte heller
hotad av helvetets avgrund

Din tid är nu, ett nu som
saknar slut – när den väg
du nu vandrar når sitt
mål, när din ägda tillvaro
täpps till så öppnar sig
en ny, en ny och ännu
en tills allt du känner
till är resan bort från
det du önskar kalla
startpunkt

Din utmaning, eller uppdrag
om du så vill är att acceptera
ditt öde, ditt livs övergivna
bana, det finns ingen att möta
och det finns ingen att lämna
allt du har är en evig färd som
cirklar genom ljus och kyla
värme och mörker, lär dig stå
rakryggad genom detta kaos
och du inser skillnaden som
finns mellan ett grymt skämt
och ett glänsande straff

outro
Min egen

kollaps strax
därefter, jag
föll in i ett mellanrum
ett upphöjt tomrum
som omslöt min paniska
oro och min urgröpta ångest

Jag skrek åt Gud och mitt
inres kvarkar svarade, jag
röt åt djävulen, men min
evighets tomhet uppgav
inte ett ljud

Jag dog till slut
min död, men
restes kort därefter
upp för att fortsätta
leva det som är mitt liv
skämt eller straff så
är det ändå mitt