Vid Vägens Rand

Det hörs ett rop ifrån
Askims stränder, någon
som undrar vem jag är
i detta nu, hur det kommer
sig att jag tagit mig rätten
att strunta i så mycket som
så många hävdar är sunt, sant
rätt och jävla riktigt

Ser du inte allt som 
finns i denna värld 
alla gränser, alla 
sunda regler, allt 
som är till för din 
milda förbättring 
fär att ditt liv ska 
ha en bana och en 
känsla av en god 
normalitet 

Galaxerna vrider sig
på sedvanligt vis i
intensivt ultrarapid
jag vet inte längre vem
jag var igår och hur jag
än ser och studerar min
omvärld så förstår jag
så sällsamt lite vad
som händer

Nej, vill jag svara
jag har inte glömt
hinderbanan och
hur man bäst bör
bete sig för att vandra
inom ramen, jag har
bara tappat bort tanken
och syftet, lyckats irra
mig så långt ut i den vildaste
av yttermarker att hela universum
nu tycks dofta annorlunda

Missförstå mig rätt och helt
korrekt, inte så att jag
vill neka tanken på regler
och att det kan finnas strukturer
som leder en på rätta vägar, men
jag är en sådan som behöver
förinta allt jag varit, kasta berg
på huvudlösa städer, låta valar
och tidlösa djur äta sig genom
mina blinda. tanklösa sätt
att försöka leva livet

För att därefter
skapa något
nytt

Ja, rösten ifrån förr
som aldrig slutar gorma
du kan inte ana vad jag nu
tar sikte på och ber om

Världen är för liten för
den ambition som tar
sin form i mig, universum
alltför trångt för den längtan
som nu ritar sin kontur över
min bultande bröstkorg

Ge mig solljus i ett drinkglas
än en gång, ge mig miljoner
på ett bankkonto i fjärran
ge mig redskap och verktyg
för att slå denna värld i spillror
for att sedan bygga upp en ny

Inget mindre kan
göra mig nöjd, hantera
det, din vindskugga
till spöke ifrån förr
i den tid som väntar
får du bara se till 
att hålla din käft
stängd

Ett sista ackord

Så när allt är slut och
över, när smärtan har
blivit till ett sandkorn
när endast skuggan av
allt man en gång känt
finns kvar i udda
nätters tunna
pianospel

Vad finns det
kvar att säga då?

Om du klarar av att
minnas mig så vill
jag bara säga att
allt jag någonsin
önskade var att
visa dig platser
som du ännu
inte sett

Riken där regnen
smakar magi och
ljuva majdrömmar
där städernas avenyer
spelar symfonier för
vår skull och där nästan
ingenting gör ont

Isåfall enbart saknaden
och vemodet, bulten i
bröstet som aldrig
slutar tala om röda
klänningar och jeans
som ska tåla allt som
väntar när vintern
till sist kommer

Nej, nu i tiden när
allting börjar lyfta
när världen ändrar
form och jag med
den så har jag ingen
anledning att sjunga
äldre tiders slitna
sånger

Men om du skulle
få för dig att tänka
tankar åt mitt håll
så vill jag säga och
få sagt att jag nu
har lärt mig vad
jag inte visste då

Jag vet vikten av att
äga sin gestalt samt
sina korta, dyra dagar
att inte bygga sin existens
kring sköra sandslott
sådant som dansar i en
vacker natt i mars för att
sedan dra sig undan, nej
jag vet så mycket mer
om allt som var en
dunkel gåta av järn
och hånfullt glas
i tiden som
blev vår

Känner till att det inte går
att säga nej, jag är inte den
som konstruerar friggebodar
eller kan ta en annan form
än en lådbil i hösäcksformat
men du ska banne mig älska
mig ändå, älska det som
kunde varit, men aldrig
kommer bli, älska mig blott
för min fjäderlätta existens
för utan din kärlek så
krossas jag av tyngden
ifrån livet 

Jag vet inte om du kan med
att tro mig, men om du får
tid att lyssna vill jag ha
sagt att jag har lärt mig
svaren på alla de frågor
du en gång bar emot mig

Har sakta börjat skapa något
som är nytt, något som med en
vild och gnistrande gestalt ska
höja sig över den träsktunga dy
du känner till att jag härstammar
ifrån, jag kan inte känna till
hur framtidens länder i allt
och minsta ting ser ut, men
om du bara visste hur jag
har börjat att längta efter
allt som finns där framme

Ja

När allt till slut är över
när kapitlen är färdigskrivna
och de biljoner orden lagt
sig för att sova, vad finns
kvar att säga då

Kanske ingenting annat
än tack, tack för allt du gav
och allt som jag fick äran
att ge dig, tack för dagarna
av majdoft och magi, tack
för allt jag fick se av det
som en gång var din form
och gestalt, om gudarna
vill så minns du mig
med glädje och du

jag svär

Så länge solen har sin
gång över himlavalven
ska jag kämpa för att
du i en annan framtid
ska vara stolt över att
du en gång varmtyckt
och älskat den ringa
person som var jag
i den märkliga tid
som råkade
bli vår