torsdag 5 januari 2017

Framåt

På bergstoppens yttersta krön känner
jag hur världen kränger till, vindarna
vrålar om allting de tror jag glömt
molnen vräker floder framför
mina fötter för att försöka få mig
att vända om och gå tillbaks
tystnaden emellan deras dån
talar om en enda sak

men jag har
bestämt mig för
att vägra lyssna


I

Det är inte längre tid för rädsla
stormen har varat så länge, slagit
sönder så mycket av allt jag kände
till, hålen inombords finns fortfarande
kvar, såren darrar som ömsinta ärr
mot huden, men rädd, nej
det vägrar jag att vara

Ökenrymden är fortsatt svart
och vid nedanför mig, jag hör
hur vargarna rasslar sina kedjor
utanför muren, men jag har bättre
än någonsin lärt mig vikten av att
stanna vid mitt svärd, att inte fly
vid minsta stridsrop, att inte frukta
någons käftar eller det vilda
vapenslamret

Kanske är jag fast här
vid bergets topp, kanske
är det här allting slutar

men jag skulle inte tro det


Nej, det är inte längre för fåglarnas sång
eller någon ängels solströmmande verklighet
jag ska söka göra mig vacker, det är inte längre
för någon annans ögon jag vill leva mitt liv
jag vet ännu inte vad det är som jag ska
bygga, om det ska bli ett bubblande
sprakande palats eller en solid fästning
i granit, men varje steg jag tar i denna
nya morgontid är ett steg som
jag själv har valt

II

Minnenas flod rinner fortfarande genom mig
och nätterna frågar oupphörligt efter skuggors
namn och öde, men jag är inte längre bunden
till varken Maj eller Oktober, jag böjer inte
knä varken för trottoarer eller någon
annans motorväg

Jag ser fortfarande hur livet är en strid och
hur lätt det är att falla, hur enkelt det är
att tro sådant som inte är till för ens
sinne att förstå, jag vet min ringhet
och min bistra begränsning, men
molnen, vindarna från norr
och öster är inte längre
något som sliter
mig itu

Ja, jag vet hur stark vintern är
hur mycket av konungslig glädje
som saknas i denna typ av tidevarv
men om du kunde ana vad jag fått
se i dessa nya dagar, vilka förunderliga
platser av himmelsk frid och sällsam eufori
jag fått vila vid, ännu är inte alla vägar
stängda, ännu har slutet inte stängts
sig runtomkring oss

Vet det, i mitt inre finns en inpräntad
vision, en svartmuskig spegelbild om
ett liv andra bara skrattar åt, en fantasi
i andras ögon, en närliggande
destination i mina egna

Ser en ö målas i svartgyllene färger
ser myriader av människor vakna
upp och känna att de ännu
tar äkta andetag


Jag kan priset, vet vad som krävs
för att ta sig ända fram, men
segelvindarna börjat bära mig, smaken
av frihetsfrustande längtan är konkret
i mitt inre och i den känslan kan mörkret
vargarna och horderna av hundar
inte beröra mig mindre

III

Jag är inte längre hemlös eller vilsen på
samma sätt som förr, jag är en dubbad
riddare och jag har slaktat min största
fiende, stött en lans i hans hjärta, tagit
över allt han styrde inom mig, jag
försöker ännu förtjäna samma nåd
som alltid förr, men förstå att nu
vet jag så mycket mer
om vad jag gör och
vem jag blivit

Jag vet att jag är utsänd hit och att städerna
slotten och de Balderssmekta rikena från förr
alla är slukade av Ginnungas gap en gång för alla
och att jag därför inte har behov av någon fruktan

S
ke mig så som det måste och behöver bli
men min svarta klädnad står inte längre
vare sig för sorg eller förvriden bitterhet


Något i mig önskar ännu att alla världens
fåglar kunde släppa allt de har för att följa
mig på färden, ja, jag önskar verkligen att hela
världen kunde vakna för att forma en värld
som pulserar av fred och frihet, men när
så inte är, är det tid för mig att lämna
för att se hur långt jag kommer

Snart alldeles snart
så går signalen