Lillebror

Och ekarna
sjunger sin
stillsamma sång
-
den om himlarnas
eviga vägar och de
skyhöga krav som
kantar dem

Ja, de sjunger om portar
gjorda av glas, om hur mycket
det kostar att ta sig fram, hur
högt priset är för att om
möjligt lyckas
ta sig in

Och du viskar i nätter som jag
desperat försöker glömma att
Lillebror, kom ihåg att
vad du än gör, hur du än
dribblar dina teser, hur du
än försöker få villkoren att
ändra sin struktur så har du
i allra sista hand, när allt
i kosmos landat i sin givna
position inget annat val
än att bistert acceptera
faktum

Himlen flyttar aldrig på sig
vägen dit ändrar aldrig
form och mening, det
spelar ingen roll hur
mycket du bönar och
ber om en förändring
hur starkt du önskar
att kosmos skulle vändas
upp och ner för din skull
inget kommer hända och
den plågsamt smala stigen
har all tid i världen på sig
att vänta på din milda
besinning 

Visst, lillebror, inget hindrar
dig från att slå Paulus på käften
i ditt rum och brotta ner fyrkanter
på rad när du sitter vid ditt skrivbord

Ingen tänker stoppa dig från att söka

ändlöst nya horisonter - jagad av ditt
hjärtas rädsla och ditt kötts desperata
svaghet kan du svepa över galaxernas
ökenrymder så mycket som du känner
du vet att du förr eller senare
måste ta dig hem

Ekarnas sång stiger upp mot himlen
målar allt i ett brandgult solsken
slotten och de magiska städerna
tar eld och brinner upp, men sången
stannar kvar, berättar om allt jag
kämpar för att glömma, om skönheten

som öppnar sig när man inte längre
orkar fly, om briljansen som börjar
dansa om man för en stund vågar
stanna sina steg

Lillebror, viskar du igen, om så
ditt liv bara består av ömma skärvor
om allt som är kvar av ditt mod och
din höga längtan är spillror från en
kaffekopp, om du inte längre minns
var sådana som vi hör hemma någonstans
så lyssna aldrig på den stora tomheten
ge inte akt på ropen ifrån skogen, där
finns det ingen ledning och aldrig
minsta lilla som du får
lov att kalla hem

Lillebror, jag vet att du avskyr en värld
där fåglarna ständigt kysser dig för att

sedan flyga till andra sidan universum

ett liv där kontinenterna kommer
för att knäcka dig och sedan kräva
att du står upp och betalar dina
skulder, men ännu har du något
i dig som inte fördärvats utav
vargarna, än äger du något
som resonerar med sången
ifrån höjden

Och jag vill bara be dig, att när
nätterna växlar form och nästa
gång vargarna bjuder dig till strid
försök att minnas allt vi en gång
såg tillsammans, försök att för
varenda dag som ges dig hitta
de vägar som ett steg i taget
bär dig hem, även om
de svider som eld mot
såren i din hud

Ekarna sjunger för vår tid
och för allt det sällsamma
som ännu väntar, jag hoppas
att du snart ska orka se
vad det betyder
för att sedan
stämma in  

Edith

I min famn
så säger du
att du inte vill
vara vuxen, att
du inte vet hur
man gör och vad
som krävs och att
du är så innerligt
trött på vargarnas
jaktskrin huggandes
i ryggen

De som kommer
för att fråga vad
du duger till, hur
ditt resultat ser ut
vad du tänker göra
härnäst och i min
famn så gråtskriker
du att du verkligen
inte har någon
aning

Att du hellre än svarar
deras frågor tar din tillflykt
till skellefteå, bortre asien
en bortglömd ö i södra
medelhavet, vart som helst
som inte är i deras riktning
vilken plats som helst som
kan hålla kraven stången
pressen mot din halspulsåder
på en minimal nivå

Du vet att det som kallas livet
varken är en dans eller en mjuk
seglats genom söta majdagar, men
du har inte heller tackat ja till att
slåss mot dessa djupa skuggor
dessavidrigt frusna vidunder
att fly i vild panik genom alla
dina dagar är inte något du kan
se som ett liv värt sitt namn

Ja, du säger, med tårar mot min
axel att du gärna kämpar, att du
gärna greppar svärd, yxa och båge
för att ivrigt gå mot slagfälten, men
att det aldrig kan vara för deras plikt
och strävan som du strider

Att deras tomma skall, deras blodisande
krav aldrig kan få dig att förstå varför
du skall slåss, ja, du viskar i min famn
om det är på deras sätt jag tvunget
måste växa upp så vill jag
hellre avstå

Då vill jag hellre backa banden, gömma
mig bland grottor och i avlägsna skogar

hundarnas städer och de vackra folkens
salar får skimra utan mig, jag vägrar följa
deras vägar, tänker aldrig någonsin
möta deras krav

Vet att jag där kommer behöva strida på
ett tyngre sätt än någonsin hos dem, vet att

vad jag möter i min egen form av ökenrymd
riskerar att vara mer dödligt än tusen
utsvultna varulvar, men

Vad som än kommer
mot mig när jag själv

väljer att gå tänker

jag vägra vara rädd för

Vad som än strömmar
upp från djupen framför
mig, varje fara som jag
härefter möter kommer

Vara min

Ja du sa mot min bröstkorg
att jag blir nog aldrig vuxen
jag lär mig nog aldrig livet
så som andra tar sig an det
men steg för steg och en
soldränkt dag i taget ska
jag se till att detta liv
jag lever mer och mer
och till sist helt och
himla hållet

Blir Mitt
  

Att Vara Den Du Är

Jo, jag vet

Framtiden ter sig
lätt så dimmig, mörk
och hopplöst förvirrad
men minns för allt i världen
att vår sikt framåt är ringa
och det perspektiv vi
har till låns av nöd
är fastlimmat längs
marken

I

Bergen, de högresta
klipporna blir så enkelt
till omöjliga hinder, dimman
en ogenomtränglig sörja och
kontrasten mellan allt du
möter och dig själv alltför
ofta så brutalt, omöjligt
stor

Jag vet hur lätt det är att vilja
fly, att smälta in i mängden, bli
ett av alla andra får och usla hundar
med blå piller som huvudsaklig föda
men du vet också att du själv inte
längre har det valet, att just den
vägen nu och för alltid råkar
vara stängd

Du är så mycket och har oändligt
med val och vägar redo att öppna
sig inför dig, när du väl är redo
att släppa dina kedjor av oro
och ångest kommer du kunna
ta dig vart du vill, ha jordens
kontinenter och himlens
alla dimensioner till ditt
fromma förfogande

II

Ja, jag vet att du knappast
kan tro på så närmast
fånigt stora ord

När man själv ska ta sig framåt
så blir höga profetior och starkdoftande
välsignelser lätt till ett mindre skämt
och det är inte utan att du har rätt

Inte heller jag vet något om framtiden
och dess avlånga strukturer, men jag vet
när jag ser någon som förtjänar allt av guld
och grönskimrande gåvor som står att
finna där bortom horisonten

Jag antar att det jag vill säga
och få sagt är att jag önskar
att du orkar finnas till oavsett
motvindens styrka, att du alltid
ska lyckas hitta skäl att ständigt
välja din egen väg till Sanningen
och Lyckan, forma ditt eget sätt
att se på världens form
och skeenden

Oavsett vem som skrattar
eller föraktfullt fnyser
åt ditt val, det du har och är
finns inte hos någon annan
och jag kan bara hoppas

Att vad du än möter på din väg
och hur dina dagar än väljer
att formas att du aldrig, aldrig
någonsin ska behöva välja
att ge upp

Att vara den du är   

Reaktion

Säg vad du vill
skicka en lavin 
av lögner mot mig
placera mig i en flod
av villfarelser och
felaktigheter, jag har
ändå slutat lyssna
på sådana som dig 

Jag vet vem jag är
jag känner min plats
i livets myller, är säker på
att det jag ser, känner och
ständigt rör mig i är sanning
och därtill sant på ett sätt
din sort knappast kan
förmå sig att förstå

Du tror att livet är ett sammelsurium
av obegripligheter och dunkla teorier
att inga distinktioner ryms i realiteten
att vår historia är ett bluffverk
själva verkligheten en dimridå
att alla och ingen i denna
sfär tvunget måste vara
ett och samma

Du och dina likar slutar aldrig
att förneka livets grunder, men
jag har tappat allt av tålamod
med sådant, jag har lärt mig
vad tillvarons fundament består
av och att jag i mig själv äger
en styrka som kan lyfta
bort allt ditt svammel av
förvriden tro, tröttsamt
förvirrade läror

Det är i mig, i min egen känsla
för ansvar och plikt som framtiden
tar form - det är i mig, i min vördnad
och respekt för det som en gång varit
som det förflutna lever kvar

Jag vill inte längre tro på talet om
meningslöshet och håglös dekadens
jag vill ha mod och styrka att ständigt
gräva djupare i existensens gömmor
för att se vad som dag för dag
är möjligt att vinna

*

Jag vet att det som väntar
är en kamp, att allt av värde
kräver uppoffring och strid
men ju längre bort från dig
och ditt vansinnes värld
jag hamnar desto mindre
rädsla för mörkrets fasor
bor kvar i mig

Jag vet nu att min strid
handlar om själva livet
den står för min frihet
mina fränders överlevnad
och min omvärlds själva
framtid, försök du
att hindra mig så
mycket som
du kan

Mitt Motstånd
blir du ändå
aldrig av med