Att Vara Den Du Är

Jo, jag vet

Framtiden ter sig
lätt så dimmig, mörk
och hopplöst förvirrad
men minns för allt i världen
att vår sikt framåt är ringa
och det perspektiv vi
har till låns av nöd
är fastlimmat längs
marken

I

Bergen, de högresta
klipporna blir så enkelt
till omöjliga hinder, dimman
en ogenomtränglig sörja och
kontrasten mellan allt du
möter och dig själv alltför
ofta så brutalt, omöjligt
stor

Jag vet hur lätt det är att vilja
fly, att smälta in i mängden, bli
ett av alla andra får och usla hundar
med blå piller som huvudsaklig föda
men du vet också att du själv inte
längre har det valet, att just den
vägen nu och för alltid råkar
vara stängd

Du är så mycket och har oändligt
med val och vägar redo att öppna
sig inför dig, när du väl är redo
att släppa dina kedjor av oro
och ångest kommer du kunna
ta dig vart du vill, ha jordens
kontinenter och himlens
alla dimensioner till ditt
fromma förfogande

II

Ja, jag vet att du knappast
kan tro på så närmast
fånigt stora ord

När man själv ska ta sig framåt
så blir höga profetior och starkdoftande
välsignelser lätt till ett mindre skämt
och det är inte utan att du har rätt

Inte heller jag vet något om framtiden
och dess avlånga strukturer, men jag vet
när jag ser någon som förtjänar allt av guld
och grönskimrande gåvor som står att
finna där bortom horisonten

Jag antar att det jag vill säga
och få sagt är att jag önskar
att du orkar finnas till oavsett
motvindens styrka, att du alltid
ska lyckas hitta skäl att ständigt
välja din egen väg till Sanningen
och Lyckan, forma ditt eget sätt
att se på världens form
och skeenden

Oavsett vem som skrattar
eller föraktfullt fnyser
åt ditt val, det du har och är
finns inte hos någon annan
och jag kan bara hoppas

Att vad du än möter på din väg
och hur dina dagar än väljer
att formas att du aldrig, aldrig
någonsin ska behöva välja
att ge upp

Att vara den du är   

Reaktion

Säg vad du vill
skicka en lavin 
av lögner mot mig
placera mig i en flod
av villfarelser och
felaktigheter, jag har
ändå slutat lyssna
på sådana som dig 

Jag vet vem jag är
jag känner min plats
i livets myller, är säker på
att det jag ser, känner och
ständigt rör mig i är sanning
och därtill sant på ett sätt
din sort knappast kan
förmå sig att förstå

Du tror att livet är ett sammelsurium
av obegripligheter och dunkla teorier
att inga distinktioner ryms i realiteten
att vår historia är ett bluffverk
själva verkligheten en dimridå
att alla och ingen i denna
sfär tvunget måste vara
ett och samma

Du och dina likar slutar aldrig
att förneka livets grunder, men
jag har tappat allt av tålamod
med sådant, jag har lärt mig
vad tillvarons fundament består
av och att jag i mig själv äger
en styrka som kan lyfta
bort allt ditt svammel av
förvriden tro, tröttsamt
förvirrade läror

Det är i mig, i min egen känsla
för ansvar och plikt som framtiden
tar form - det är i mig, i min vördnad
och respekt för det som en gång varit
som det förflutna lever kvar

Jag vill inte längre tro på talet om
meningslöshet och håglös dekadens
jag vill ha mod och styrka att ständigt
gräva djupare i existensens gömmor
för att se vad som dag för dag
är möjligt att vinna

*

Jag vet att det som väntar
är en kamp, att allt av värde
kräver uppoffring och strid
men ju längre bort från dig
och ditt vansinnes värld
jag hamnar desto mindre
rädsla för mörkrets fasor
bor kvar i mig

Jag vet nu att min strid
handlar om själva livet
den står för min frihet
mina fränders överlevnad
och min omvärlds själva
framtid, försök du
att hindra mig så
mycket som
du kan

Mitt Motstånd
blir du ändå
aldrig av med 

Haven

De vilda vågorna sjunger 

inte längre, deras glödande 

raseri och otämjda glädje når inte 

längre några stränder 

De stora djupens andar har 

tröttnat på dårskapen och 

de futtigas stelnade tankar

de har inte tid med sådant 

som inte konstant flödar

av liv och energi och 

drar sig hellre bortåt 

för att möta andra 

kusters äventyr 

Lämnar landet 

i en torr och 

dyster tystnad

De som söker bygga stabilt 

konstruerade rektanglar må mysa 

i sin makliga ordning. men även 

de kan märka hur allting 

sakta vittrar sönder

Men havet lämnar aldrig länge 

tids nog ska tidvågen återvända 

med full, frustande kraft

Och då skall alla få se 

vad de har saknat

Ängarna

Det gömmer sig en 

rädsla bland fälten 

en krypande oro 

som bedövar och förlamar 

Någon har stulit ängarnas mod 

deras källa till glädje, någon

har vridit deras världsbild 

så att dagen gjorts till varg och så

att räddningen bara kan dölja 

sig i skuggan 

Borta är skratten 

lusten till skapelse 

och glädjefylld dådkraft 

borta är värmen och 

den stolta skönheten 

Kvar är bara flykträdd 

avundsjuka, faran 

har tagit över alla bräddar

men tryggheten har gjorts 

sjuk, falsk och galen

Onda lögner har ostört fått 

förgifta varje öppet landskap

men se, varje lögn är dömd 

att spricka och 

gå sönder 

Och då skall ängarna sjunga igen
vackrast av dem alla

Skogen

Den djupa skogen 

med sina dolda 

riken av ting och varelser 

ytans barn inte hinner 

med att bry sig om 

har sedan länge 

tröttnat på att 

tala inför döva öron 

Vilar hellre 

i sin tunga 

tystnad, gömmer 

hellre sina skatter 

än riskerar skänka 

dem till svin 

Väntar passivt 

när luften fylls 

av hetsigt, dåraktigt 

tal, skogens djup 

har råd att 

vänta tiden an 

Snart nog ska de 

som idag skriker 

ut sin sång alla 

tystna

Och då skall stenarna 

och mossan återigen 

ta ton

Bergen

De höga bergen 

bävar utav trötthet 

tiden har kastat 

sig emot dem 

ideligen sökt tvinga 

dem på knä

Allt ska de bära, allt ska de klara 

den nya morgonens snara 

ankomst har krävt mängder 

utav bördor, men nåde den som 

inte tar sin andel och stiger 

in i ledet 

De höga bergen, fjällen 

har kedjats fast vid plikten 

- de som enbart haft himlen 

som sitt mål och mening har 

tvingats bära och fostra främmande 

viljors barn mot sitt eget 

vett och vilja 

Snart nog kan deras 

sanna styrka vakna 

berg kan inte kedjas 

fjäll kan inte tvingas 

fast vid marken, en 

dag reser de sig 

åter upp

Och då skall inget i denna värld 

hindra deras stämmor

Framåt

På bergstoppens yttersta krön känner
jag hur världen kränger till, vindarna
vrålar om allting de tror jag glömt
molnen vräker floder framför
mina fötter för att försöka få mig
att vända om och gå tillbaks
tystnaden emellan deras dån
talar om en enda sak

men jag har
bestämt mig för
att vägra lyssna

I

Det är inte längre tid för rädsla
stormen har varat så länge, slagit
sönder så mycket av allt jag kände
till, hålen inombords finns fortfarande
kvar, såren darrar som ömsinta ärr
mot huden, men rädd, nej
det vägrar jag att vara

Ökenrymden är fortsatt svart
och vid nedanför mig, jag hör
hur vargarna rasslar sina kedjor
utanför muren, men jag har bättre
än någonsin lärt mig vikten av att
stanna vid mitt svärd, att inte fly
vid minsta stridsrop, att inte frukta
någons käftar eller det vilda
vapenslamret

Kanske är jag fast här
vid bergets topp, kanske
är det här allting slutar

men jag skulle inte tro det

Nej, det är inte längre för fåglarnas sång
eller någon ängels solströmmande verklighet
jag ska söka göra mig vacker, det är inte längre

för någon annans ögon jag vill leva mitt liv
jag vet ännu inte vad det är som jag ska
bygga, om det ska bli ett bubblande
sprakande palats eller en solid fästning
i granit, men varje steg jag tar i denna
nya morgontid är ett steg som
jag själv har valt

II

Minnenas flod rinner fortfarande genom mig
och nätterna frågar oupphörligt efter skuggors
namn och öde, men jag är inte längre bunden
till varken Maj eller Oktober, jag böjer inte
knä varken för trottoarer eller någon
annans motorväg

Jag ser fortfarande hur livet är en strid och
hur lätt det är att falla, hur enkelt det är
att tro sådant som inte är till för ens
sinne att förstå, jag vet min ringhet
och min bistra begränsning, men
molnen, vindarna från norr
och öster är inte längre
något som sliter
mig itu

Ja, jag vet hur stark vintern är
hur mycket av konungslig glädje
som saknas i denna typ av tidevarv
men om du kunde ana vad jag fått
se i dessa nya dagar, vilka förunderliga
platser av himmelsk frid och sällsam eufori
jag fått vila vid, ännu är inte alla vägar
stängda, ännu har slutet inte stängts
sig runtomkring oss

Vet det, i mitt inre finns en inpräntad
vision, en svartmuskig spegelbild om
ett liv andra bara skrattar åt, en fantasi
i andras ögon, en närliggande
destination i mina egna

Ser en ö målas i svartgyllene färger
ser myriader av människor vakna
upp och känna att de ännu
tar äkta andetag

Jag kan priset, vet vad som krävs
för att ta sig ända fram, men
segelvindarna börjat bära mig, smaken
av frihetsfrustande längtan är konkret
i mitt inre och i den känslan kan mörkret
vargarna och horderna av hundar
inte beröra mig mindre

III

Jag är inte längre hemlös eller vilsen på
samma sätt som förr, jag är en dubbad
riddare och jag har slaktat min största
fiende, stött en lans i hans hjärta, tagit
över allt han styrde inom mig, jag
försöker ännu förtjäna samma nåd
som alltid förr, men förstå att nu
vet jag så mycket mer
om vad jag gör och
vem jag blivit

Jag vet att jag är utsänd hit och att städerna
slotten och de Balderssmekta rikena från förr
alla är slukade av Ginnungas gap en gång för alla
och att jag därför inte har behov av någon fruktan

Ske mig så som det måste och behöver bli
men min svarta klädnad står inte längre
vare sig för sorg eller förvriden bitterhet

Något i mig önskar ännu att alla världens
fåglar kunde släppa allt de har för att följa
mig på färden, ja, jag önskar verkligen att hela
världen kunde vakna för att forma en värld
som pulserar av fred och frihet, men när
så inte är, är det tid för mig att lämna
för att se hur långt jag kommer

Snart alldeles snart
så går signalen