Shivas frö

Du vet känslan
alltför väl

i dina drömmar har
du sett den mörka strömmen
forsa fram över vägarna, söka
sig inåt borgarna för att steg
för steg nagla sig fast i varje
otänkt vrå, ja, varje yta som
ingen förstått sig på att bry
sig om har du sett bli mörk
bränd och förtärd och hur
allt du fruktar bara växer
i antal

i dina dunkla drömmar har
du ständigt sett konsekvenserna
av dina bröders blinda lathet
hur deras tama form av kärlek
bundit oss alla längs järnrälsen
och snart är det inte bara i dina
tyngsta drömmar som
tiden håller på att
ebba ut

Tåget, Domen, Shiva
är på väg

Tornet skakar, klockorna
klämtar, men ingen vaknar
väktarna på muren är få
och taniga och fler än
en har brutit sina livslöften
och begett sig hem till
Nineve och Babylon

Du själv har
prövat allt, du har
skrikit dig tondöv
på städernas gator
och torg, du har
argumenterat med
såväl lärda som
med bönder om vad
skymningen innebär
vad som väntar bakom
solens sista krökning

Ingen har lyssnat, inget
har fungerat och när
vinterns första dag
kom dig till mötes
såg du dig själv stå
utbränd och tom

Din visshet gav dig ingenting
dina försök till rättfärdighet
för ditt land, rike och folks
skull gav dig inget annat än
stämpeln som galning och
världens största dåre

*

Du kan känslan
alltför väl

Varje morgon så har du
samma val, till vänster
misströstan och en
bitter klagan, till höger
insikten om att varje öde
mörkerdöd, dödsängelns
plågor eller en evighet hos
Hels frysta ängsmarker är
att föredra framför att
ge upp

Än sjunger stenarna, än
dansar skogarna till fädernas
drömska flöjter, än finns det
någonting bland dessa marker
som aldrig tänker acceptera att
för alltid ockuperas av ett
gudlöst mörker

Ja, ditt folk har förlorat sin riktning
och ska snart möta sin straffdom
ja, all makt har blivit given till
en överhet som hatar allt du står
för - fienden har klockorna, vapnen
och anledningarna till fröjd och
gamman, men ett har vi som
de aldrig kan ta ifrån dig:

Tron som får dig att alltid stanna
där du står, fröet till den tidsålder
som inte snart ska bli vår, men
som på fler än ett sätt redan
anlänt, Shiva må dansa sönder
den värld vi ärvt, men du vet
att våra fäder inte gråter

Nej, de klappar fröjdefullt
i händerna åt det nya som
ska byggas, åt den gyllne
framtid som föds fram
ur denna mörka tid

Ett frö, det räcker, för att få
allt du älskar att återvända
så du vänder dig mot
öster och ber din
tros sista bön

Sedan Shiva eller syndafloder
men fruktan och missmod har
inte längre någon plats
hos dig

Reaktion

Säg vad du vill
skicka en lavin 
av lögner mot mig
placera mig i en flod
av villfarelser och
felaktigheter, jag har
ändå slutat lyssna
på sådana som dig 

Jag vet vem jag är
jag känner min plats
i livets myller, är säker på
att det jag ser, känner och
ständigt rör mig i är sanning
och därtill sant på ett sätt
din sort knappast kan
förmå sig att förstå

Du tror att livet är ett sammelsurium
av obegripligheter och dunkla teorier
att inga distinktioner ryms i realiteten
att vår historia är ett bluffverk
själva verkligheten en dimridå
att alla och ingen i denna
sfär tvunget måste vara
ett och samma

Du och dina likar slutar aldrig
att förneka livets grunder, men
jag har tappat allt av tålamod
med sådant, jag har lärt mig
vad tillvarons fundament består
av och att jag i mig själv äger
en styrka som kan lyfta
bort allt ditt svammel av
förvriden tro, tröttsamt
förvirrade läror

Det är i mig, i min egen känsla
för ansvar och plikt som framtiden
tar form - det är i mig, i min vördnad
och respekt för det som en gång varit
som det förflutna lever kvar

Jag vill inte längre tro på talet om
meningslöshet och håglös dekadens
jag vill ha mod och styrka att ständigt
gräva djupare i existensens gömmor
för att se vad som dag för dag
är möjligt att vinna

*

Jag vet att det som väntar
är en kamp, att allt av värde
kräver uppoffring och strid
men ju längre bort från dig
och ditt vansinnes värld
jag hamnar desto mindre
rädsla för mörkrets fasor
bor kvar i mig

Jag vet nu att min strid
handlar om själva livet
den står för min frihet
mina fränders överlevnad
och min omvärlds själva
framtid, försök du
att hindra mig så
mycket som
du kan

Mitt Motstånd
blir du ändå
aldrig av med 

I Vår Egen Värld

Världen bultar plötsligt
på min dörr, vill berätta
om sina sköna sånger och
grandiosa historier, vill
skryta om hur dess tyngd
och höjd sträcker sig över
universums gator, ja, att dess
viktighet i det närmaste
verkar sakna slut

Kom ut och dansa med
säger Världen med skarp
och glättig min, jag har allt
du någonsin kan önska dig
- i mina salar blir du aldrig
utan törst, efter mina sälla
äventyr kommer du alltid
kunna hungra

Till svar så lyckas jag bara gäspa
vad ska jag göra med allt du
talar om, dina imperier och
höga civilisationer, dina kungadömen
och stolta presidenter, vad vill någon
av dem mig, kan någon av dem ge
mig den minsta maträtt på mitt bord
kan något i din breda rymd av
stora män och starka dåd värma
mig om natten när vintern
är som djupast

Nej, du sällsamma främling, du
har inget jag vill ha, det enda jag
kan fråga efter är en trädgård och
en borg, en plats för att odla den
skönhet jag råkar se i livet och
i existensens mjuka sfärer
en plats för skydd mot mörkret
mot de vargar som alltjämt
stryker runt i varje
skuggas utkant

Jag vill inte kräva mer än så
av den tid jag fått till skänks
jag har inte långt att gå och
inga drömmar av guld och
purpur att söka få till liv

om något så har jag inte tid
med dig och dina vida äventyr
ditt tal om makt och storhet
gör mig mest förvirrat trött

*

Nej, ge mig istället något som
inte kräver besök av Världens
stolta herrar, ge mig en färdkamrat
att lita på och älska, ge mig någon
att dela visioner av solsken liksom
någon som stannar när regnet vägrar
ge sig - ge mig någon med ett milt
hjärta, men med en drivkraft som
aldrig slutar brinna så ska du få
se vad jag kan bygga utan att ens
behöva se åt dina skatter

Vi ska forma en egen värld av
det lilla som vi fått, med kärlek
som medel och glädje som bränsle
ska vi själva skapa allt vi önskar
och vill ha, med nåd få ta emot
unga själar att älska och fostra
till att bli egna resenärer i
den rymd de kallar Livet

Jag behöver inte dig och dina
sköna salar, de gåvor du vill
ge mig har sitt dyra, svåra
pris, de kommer med sin
märkning och är inget
jag vill önska

Gå till de med söta drömmar
de som trängtar ära och berömmelse
från mängden, det enda mitt hjärta
suktar efter är de gåvor och den
glädje jag kan få från det som jag
hoppas kunna kalla
min familj

Hem

Får jag lov att längta hem

även om jag inte längre

vet var det är och vad

som finns där nu?

Får jag lov att tala

om grönskande ängar

djupblå himlar, lekande

stenar, sjöarnas fiskar
och skogens fåglar
även om jag någonstans
glömt var allt det
befinner sig?

I

Underjorden talar

sina gåtor, förklarar

sina lagar, dikterar

sina villkor, natten

dansar i sin logiska

rytm och så ofta märker

jag att jag faller med, jag

ger mig in i den konstruerade

myten, glömmer allt av himlar

och solljus, känslan av fast
mjukt doftande jord under
ben och fötter

Någonstans bortom orden

känner jag klangen av en

annan tid, en annan sorts

struktur, då livet var en plats

för hjältar och bildliga kungar

där också den lägste dräng

genom flit och strävan kunde
bygga stolthet in i ryggraden
där kampen förvisso fanns i överflöd
men var riktad mot drakar och demoner
istället för in mot ens eget hjärta

Kanske är den klangen ett minne

skapat av förförisk galenskap, kanske
är Underjordens beska föda och unkna
luft den enda berättelse som bär någon
form av rimlighet, kanske är denna
plats i sanning den bästa utav världar

Kanske borde jag stanna
invid Silvertronen, sluta
bry mig om den glasskimrande
nostalgi som hotar klösa mig itu,
möjligen är det här allt som någonsin var
de låga herrarnas historier all sanning

som någonsin ägt rum

II

Oavsett så försvinner
klangen inte ifrån mig
de drömska visionerna om
en värld med andra villkor
viker inte undan, vad det betyder
vet jag inget om, vad jag kan göra
för att ta mig till dem om möjligt
ännu mindre, men jag vet å andra
sidan säkert med mig att de
existerar och är till

Och så snart signalen ljuder
ska jag ta mig upp och ut
mot Timbuktus stränder eller
ännu längre bort om så är fallet
det jag önskar kalla hem kanske
inte längre är kvar i existensen
men så länge jag känner och hör
klangen inom mig så vet jag
mer om världen än det jag
råkar se rakt framför mig

Underjordens herrar
kan sedan säga vad de vill
fortsätta bygga sin skeva värld
på alla de monstruösa sätt de
nu behöver, deras land är
inte längre mitt

Mitt land
mitt hem finns
istället där Klangen
om Världen ovanför
hörs som allra starkast