Shivas frö

Du vet känslan
alltför väl

i dina drömmar har
du sett den mörka strömmen
forsa fram över vägarna, söka
sig inåt borgarna för att steg
för steg nagla sig fast i varje
otänkt vrå, ja, varje yta som
ingen förstått sig på att bry
sig om har du sett bli mörk
bränd och förtärd och hur
allt du fruktar bara växer
i antal

i dina dunkla drömmar har
du ständigt sett konsekvenserna
av dina bröders blinda lathet
hur deras tama form av kärlek
bundit oss alla längs järnrälsen
och snart är det inte bara i dina
tyngsta drömmar som
tiden håller på att
ebba ut

Tåget, Domen, Shiva
är på väg

Tornet skakar, klockorna
klämtar, men ingen vaknar
väktarna på muren är få
och taniga och fler än
en har brutit sina livslöften
och begett sig hem till
Nineve och Babylon

Du själv har
prövat allt, du har
skrikit dig tondöv
på städernas gator
och torg, du har
argumenterat med
såväl lärda som
med bönder om vad
skymningen innebär
vad som väntar bakom
solens sista krökning

Ingen har lyssnat, inget
har fungerat och när
vinterns första dag
kom dig till mötes
såg du dig själv stå
utbränd och tom

Din visshet gav dig ingenting
dina försök till rättfärdighet
för ditt land, rike och folks
skull gav dig inget annat än
stämpeln som galning och
världens största dåre

*

Du kan känslan
alltför väl

Varje morgon så har du
samma val, till vänster
misströstan och en
bitter klagan, till höger
insikten om att varje öde
mörkerdöd, dödsängelns
plågor eller en evighet hos
Hels frysta ängsmarker är
att föredra framför att
ge upp

Än sjunger stenarna, än
dansar skogarna till fädernas
drömska flöjter, än finns det
någonting bland dessa marker
som aldrig tänker acceptera att
för alltid ockuperas av ett
gudlöst mörker

Ja, ditt folk har förlorat sin riktning
och ska snart möta sin straffdom
ja, all makt har blivit given till
en överhet som hatar allt du står
för - fienden har klockorna, vapnen
och anledningarna till fröjd och
gamman, men ett har vi som
de aldrig kan ta ifrån dig:

Tron som får dig att alltid stanna
där du står, fröet till den tidsålder
som inte snart ska bli vår, men
som på fler än ett sätt redan
anlänt, Shiva må dansa sönder
den värld vi ärvt, men du vet
att våra fäder inte gråter

Nej, de klappar fröjdefullt
i händerna åt det nya som
ska byggas, åt den gyllne
framtid som föds fram
ur denna mörka tid

Ett frö, det räcker, för att få
allt du älskar att återvända
så du vänder dig mot
öster och ber din
tros sista bön

Sedan Shiva eller syndafloder
men fruktan och missmod har
inte längre någon plats
hos dig

Israel

Sänd mig ut till
öknens rand, gör
min dag till den 

svartaste av nätter
få vintern till att bli
mitt enda sällskap
om det är det som
du behagar

Släng mig ut ensam
och bakbunden i Jadis
domäner, gör så att
Saturnus eviga stormar
är allting som jag ser
och känner av

Försök du att krossa mig
om det är det som är
din vilja, vad du än
får för dig, ja vad
du än sänder
i min väg

Så står jag fri

Ja

Låt hundarna skälla
så att galaxerna vrider sig itu
låt österhavets melodier av
sorg och tiofaldigt vemod välla
in över varje strandkant jag
äger i min närhet, ge mig det
av tyngd och torka du tror ska
ha makt att knäcka mig och
oh, låt mig smaka vidden av denna
skapelses ytterhet, dess död, smärta
och kompakta lidande om du
tror att det kan stoppa mig 

Jag vet nämligen
att du har
fel

Kalla mig
Job eller kanske
hellre en hopplös
tragisk idiot, men jag
är inte längre rädd för dig
eller det du kan tänkas
ställa emot mig

Ödets vansinniga kometregn
har träffat mig tillräckligt hårt
för att jag ska förstå att vad jag
än strävar mot så kan du alltid
hitta sätt att hindra mig, men
det finns någonting inte ens
du kan ta ifrån mig

En av kosmos essenser, en grundton
ifrån verklighetens mest hisnande
djup, en gnistrande pärla
under jorden och när jag
väl på riktigt äger den

Då är evigheten min

Så kom an, för all del
ta mig, slå mig i spillror
krossa mina vägar och
få mig än en gång förstå
att jag på riktigt lever
i en värld där du är
Kungars Kung och
Alltets herre

Det spelar ingen roll

Du vet
lika väl som jag
att jag är på väg
att vinna också

Över dig

Staden Brinner

Så slutar alla strider
larmet lägger sig och
tystnaden belägrar alla
dina sinnen, du har gjort
allt vad du har kunnat
du har kämpat till din
sista gräns, inte en
enda gång har du
tänkt tanken på
att ge upp

Likväl så finns ingenting
kvar, inte minsta sten på
sten, inte en enda av de
du vill kalla dina fränder
nej, när allt ska summeras
och slutligen förstås så hörs
enbart novembers tunga ekon
över nejden, du skulle kunna
falla ner i gråt, men istället
tänder du din sista cigarett
med ett torrt och ljuvligt
skratt

För att sedan se
hur staden bakom dig
försvinner upp i lågor

Vartenda gathörn
vartendaste torg
och sorgsen aveny

alla dikter, brev och drömmar
löses upp i grå, askfyllda dimmor
och allt du har att göra
är att garva i förtvivlan

Maj lever inte längre, hennes dagar
är förborgade och låsta, alla hennes
rytmer och melodier är sedan länge
borta och möjligen till för någon
annan, men aldrig mera den
som har blivit du

*

Ja, striden, kampen, evigheten 

i de labyrintfyllda korridorerna
har till sist nått sin sista punkt

Ingen säger att du vann det minsta
lilla, ingen påstår att du förtjänar
beröm eller pris för att du lyckats
överleva, men lika fullt, nu öppnas
porten ut mot horisonten, nu kommer
strimmorna av ljus och en mild, sval klang
om hoppet av en annan sorts morgondag

Det enda du behöver göra är att
låta staden brinna, låt alla dessa
märkliga minnen, försåtliga drömmar
och tusen, åter tusen dikter om sådant
som aldrig fick bli verklighet få brinna
ner till sin allra sista slutpunkt

låt dimmorna ta över
de sista spillrorna av ett liv
som aldrig fick konturer, rök
upp din cigg och ta dig sedan
bort, ut, till en värld där
ingenting, jag säger
ingenting av det du
känner till ska få
lov att existera   
 

Dominique

Asteroider faller över himlen
de bär med sig berättelser
från galaxer som aldrig
hört något av våra
namn, de talar om
liv, gärningar och
drömmar som jag
inte får plats med
där jag står

Var och en av dem
lyckas knäcka det
lilla torn av halm
och strå som jag
byggt upp

Vintertimman slår
emot mitt bröst, med
en insikt av stress och
oändlig jäkt – så mycket
finns kvar att utföra, så
många ting står till buds
att inkapsla i det som
är min bröstkorg

men tiden
rinner som en
tankspridd vårflod
mellan fingrarna och
allt som jag hittills lyckats
vara fumlar mellan öde fält
och snårig granskog för att
hitta en enda plats där jag
kan stå tillräckligt stabilt
och rakt utan att direkt
förklaras som en
billig bluff

Så finns du

Någon som tycks äga
världen utan minsta
ansträngning, du ler
och himlen skrattar
utav fröjd, du dansar
och alla kosmos höjder
jublar, tycks kasta sina
mantlar framför
dina fötter

Nej, jag vill inte låta bitter
jag är alltjämt mest förundrad
att i en tillvaro fylld av ständig
strid för varje enskilt andetag
så är det som om du
inte nödgas delta

Du bara finns där
utmejslad ur existensen
som om, som om den
var din och allt kring
dig finns här som skapat
för att ge just dig nöje
och behag

Jag behöver nog
inte säga hur mycket
du klarar av att skrämma
mig - jag står kvar här
i nattens klaraste timmar
bland utkantens mest skälvande
trakter för att se om jag kan
forma mig till någonting
som klarar av att möta
dig med en rak och
öppen blick

Galaxerna ovanför fortsätter
att sjunga och ton för ton
så lär jag mig att lyssna

Om jag så ska stå här
tills Arbol vänder
hemåt så är det vad
jag ämnar göra för
att bit för bit lyckas
förstå mer av vad
i all denna värld
det är som du
består av

Jag känner till drottningar
jag känner till människor

med makt och medel och
jag vet hur de som äger
styrka och kraft ter sig
i mina ögon, men det
du äger är i mina ögon
något annat

Jag har sett hur du vänder
det som är gjort av grus
och bly till flödande guld
sett hur du får vindarna
att vända, själva stormen
att lägga sig i ditt knä

Invid dig är jag fattig
invid dig blir smaragder
och safirer till plast och
ingenting, men jag vet
med en insikt gjord
av järn och stål

Att så länge du finns
i denna värld så är
varje ursäkt för att
inte ge sig in i striden
för att vinna allt som
finns att erövra lika
lätt som vinden

Att inte ge sig ut
i världens bedövande
storlek för att söka
varje skatt som står
att finna vore lika
förödande dumt som
att kämpa för att
glömma vem
du är

Hur lång tid det än tar
och hur dyrt priset
än blir så måste jag
leva för att finna
det som du har
vunnit

Så länge du är
så länge bygger
jag vidare mot
himlen    

Varje Litet Ting

Jag säger dig

En dag ska
någon smeka
din kind, varsamt
torka undan dina tårar
och utan att använda
ett enda ord få dig att
förstå att allting, precis
allting kommer att
bli dig begripligt

Ja, denne någon
denne sällsamma gestalt
ska ta dina tårar för att
omvandla dem till förunderliga 
palats, de ska bli till tecknet
för en ny gryning, med dem
ska han få det första vårregnet
att vakna ur sin dvala

Så länge
har jag hört dig
tala om natten

Om mörkrets eviga mönster
och jag vet att du alltid talat
sanning, du har inte hycklat
när du skildrat dina fasor
inför Javier och hans bröder
inte spelat dina känslor inför
en tron du tror ska rusa upp
för att så snart som möjligt
ge dig barmhärtighetens
svala lisa, nej du har varit
innerlig inför varje plåga
du har inte sökt någon
annan vinning än att ärligt
få teckna den verklighet
du har tagit del av

Så länge
har jag sett dig
gräva i dalarnas djup

Dricka glupskt ur tårarnas brunn
och jag har inget sagt för jag vet
att du skulle ta varje ord jag
yttrat som en lögn, du skulle
hånfullt pekat på bevisen
på varje stig du följt som
fört dig hit och gjort varje

enskild vision om ett annat
liv, en annan rytm. med annan
form än denna till en myt
och skändlig saga  

Du har inte kunnat lyssna
och än mindre haft förmågan
att förstå något annat än
dina bistra villkor, än den
sanning du haft som föda
sen den tid du inte längre
minns hur den kom till

Ja, du har så länge
haft orden klara

och beredda till svar
berättelsen fullt utritad
och bilden utmejslad in till
minsta kristall, men likväl
ska du snart få se hur någon
tänker slå sönder allt
du känner till

Hugga ner djungeln utanför
krossa muren som gjort sig
till din vän och trygghet
och öppna ditt fönster
till en värld vars lyster
du ännu inte kan
ana vidden av

Ja, jag säger dig

All den sorg du känner
all den bitterhet och vrede
du har som färdkamrater
ska inte förintas, men en dag
omvandlas till högresta slott
de ska bli portar in till städer
av liv och rörelse, av deras
rättvända kraft ska han
än en gång få sommarens
solsken att vända
sig mot dig 
 
Tro mig inte nu om
du vill, men när du väl
kan lyssna så inse att
när Han väl träder in
så ska du fullt och fast
förstå allting, precis
allting av det som
händer nu

Väktaren Vid Avgrunden

Det är sent, vargtimman grinar
dig i ansiktet, oktobers söner har
börjat städa undan sommarvärmen
men det är alltför sent för dig att
gå någonstans, vägarna är stängda
broarna är brända och skeppen
har redan tagits i besittning
för att färdas söderut

*

Strax under din vänstra ögonvrå
dallrar ett minne i form av ett
upplyst torn, ja du minns hur
en änglalik gestalt tog med dig
upp till himlens nedre gräns
för att där berätta om livet
och dess villkor, om de val
som fanns för dig att ta
och alla de portar som
stod klara för att öppna
sig inför dig

Gestalten pekade åt öster
och du såg en svår och
slingrig stig leta sig in
i ett dystert, märkligt 
landskap, vart du såg
så var där bara murken
lera, brutna vidder och
klippor som blickade
hotfullt mot allt som
kom dem nära
-
visst fanns där en ljus
strimma ut mot horisonten
men dit var det långt, längre
än du säkert någonsin
kunde nå

Gestalten pekade åt väster
och du såg en vidsträckt
motorväg rusa bort mot
evigheten, vart du såg
så var där fullt av ljus
och härlighet, som bitar
av himlen strösslade
längs med asfalten, ett
pulserande liv längs med
varje motorburen meter
-
visst slutade vägen
ut mot ett tjockt
och rysligt mörker
men dit var det långt
och snart skulle ju

din ungdoms
morgon ta
sin början

*

Nattens kyla väcker
dig ur minnet, du vet
hur du valde, du känner
alltjämt priset du behövt
betala och du har till sist
lärt dig att din klagan och
bittra tandagnisslan inte
vänder några vindar, inte
förmår tiden att vrida sig
tillbaka, nuet är en blytung
börda som håller dig på plats
och när du väl nått till vägens
slut och ände så har du bara
kvar att vänta, ett andetag
åt gången

Därute
finns inget annat
än en avgrund, när
alla andra vikit av och
då samtliga av paradisets
smulor tagit slut så är bara
Rymden och Tomheten
kvar för att hålla dig sitt
sällskap och om du tror
de håller tyst så
tror du fel

De stirrar mot dig över
tid och rum genom
alla dina vägval
allt du gjort
allt du tänkt
och haft för vilja
-
allt ser de och via
vintertidens sirapstjocka
långsamhet väger de
och mäter dig, ser till
att på djupet förstå
din karaktär för
att sedan fråga

Är det nu
som du har
tänkt att
ge upp? 

Du rister till, vill peka
på alla sår och halva händer
vill skrika om krutrök och
bomber, om falska kungar
som lurats, om lömska gudinnor
som svikit, om demoner som
aldrig låtit dig vila, om blod
svett och tusen liter ångest

Du vill ta deras fråga och
kasta ett hårt rungande
ja, för alla världars
helveten, ja in
i deras frostbitna
ansikten

Så är det som att
du långsamt inser
att inte heller detta
hjälper, inga eder eller
heta ursäkter får dig
tillbaka upp till tornet
inte ens din kollaps
kapitulation och slutgiltiga
nederlag skulle få världens
villkor att vända sig i vänlighet
emot dig, en tunn viskning
någonstans inom dig inser
att det enda som sker
när vapen sträcks och
lämnas in är att allting
cementeras och att natten
midvintern och alla hans
kumpaner till sist får
lov att vinna

*

Viskningen dör bort
och kvar står du i envig
med en avgrund som
vet ditt namn känner
din tyngd och som
skrattar åt allt du
någonsin vill vara
-

men som från ingenstans
finner du att du klarar
av att svara dessa monster
med ett enkelt leende

Inte för att det finns
anledning eller för
att du egentligen
vill något annat
än att följa deras
fråga ända in i
sitt logiska kakel
men ditt svar
blir likafullt

Nej

Ge mig all er tomhet
slit upp mig i fraktaler
mot er gigantiska rymd
om ni så önskar och vill
jag vet ännu inte vart
jag ska och hur jag
tar mig dit, men så
länge något vandrar
i mitt blod, så länge
något driver mina andetag
så är inte jag någon ni
kan erövra, om jag måste
stanna i er närhet så kan
det väl inte vara på något
annat sätt, men ni ska veta
att så länge jag är här så
är det inte ni som vakar
över mig utan jag som vaktar
er för en dag ska all er makt
bli bruten och livet återvända
också ut till dessa trakter
och då, då är det jag som
skrattar högst

Det svär jag på 

Åttonde I Tredje

Vaka med mig
när dagen viker
då stormen ryter
och dimman tätnar
över såväl nejd så
som i djupet
inom mig

Stanna hos mig
när mina ögon
mist sin klarsyn
då mina ben vill
springa tusen dagar
härifrån och mitt
kött vill glömma
att det måste leva

Tala mjuka ord om
morgondagens gryning
berätta om sagan som leker
sig fram mellan sanningens
hamnar för att en gång ta
med oss alla hem, viska för mig

om konungen som rider
under lejonets banér, sjung
mig trygg med sånger om
kejsarens rike där det
alltid råder ljuvlig
sommar

Håll min hand när skeppet
rister, jag vet vad som väntar
mig och att valet mitt är ringa
men giv mig av din styrka
en sekund eller två, gå inte
nu när rädslan river starkt
och hårt i mig

Jag ska inte fly eller svika
mitt öde, nej, jag ska kämpa
för min gryning och min
barndoms sommardag, ja
jag ska slåss också om jag
glömmer alla skäl, också
då livet ter mig som ett straff
eller likt ett ohyggligt skämt
så ska jag hålla min vaktpost
vänta ut mörkret och till
sist skratta åt nattens
fåfänga vindar

Bara inte just nu

Nu behöver jag
enbart dina andetag
emot min axel, din
försäkran om att allt
en gång ska ordna sig
att det som nu exploderar
av smärta och avsky emot
min bröstkorg en gång ska
te sig som en svårglömd mardröm
en brottningskamp mot någon
som vill pröva min styrka
men inte släcka mitt hopp

Nu vill jag bara veta
att du inte lämnar mig
att du via vinterns stränder
och underjordens utbredda
havsvidder alltid återvänder
för att vänta ut tiden
vid min sida

Säg mig sagorna igen
sjung mig solens melodier
om igen, visa mig den styrka
som horisontens färger talar
om en allra sista gång

Så ska jag därefter resa mig
hämta min rustning och allt
mitt mod och sedan leva mitt
liv, utföra min uppgift, fullgöra
mitt öde på ett sådant sätt att
sången om Dagen, Sommaren
och Konungen aldrig slutar
sjungas häromkring

Aldrig Ensam

Vet en sak

När du blir anfallen av ormar

när orkaner och cykloner tagit

sikte på dig, när ingenting längre

följer din existens melodier så

förlora inte modet, sänk inte

ditt huvud, bli inte rädd för

vare sig mörker eller kyla

Varje strid, varje kampfylld

stund måste en gång ta slut

och utanför de svarta molnens

välde väntar alltid det djupaste

av solsken, när krigets larm och

stridens kaos har tystnat så är

det din sång som kommer ljuda

över nejden

Min vän

Se dig inte om, ge inte efter

för det onda och tappa aldrig

ditt hopp, oaktat vad du möter

och vilka hinder som än vill

krossa din väg så är du aldrig

själv därute, oavsett vilka odds

du måste överleva och vilka
motståndare som än väntar

på just dig, så är du aldrig ensam
om att stå med draget svärd på fältet

du kommer aldrig bli någon

som faller likt ett ensligt

löv mot marken

Vadhelst du
behöver vilken
brist du än behöver
uppfylld, vilken mörkrets
känsla du än behöver
dela sällskap med

Så säg bara ett ord

så finns vi vid

din sida, ända

tills det att
själva dagarna
tar slut

Frontlinjen

intro

Jag vill kunna
trolla bort all
ondska ifrån
dig och dina

länder

Säga med
mjuk och mäktig
stämma att inget
ont någonsin
kommer ske med
dig och det som
du anser vara ditt

I

Jag vill säga att

verklighetens villkor

aldrig ska få gälla dig

-
jag vill rida ut på tusen

vita springare, eller på

ett Lejon som vet vad han

är till för och krossa denna
torra värld och dess trista
form av bastakt

I ett lättvindigt trollslag
besegra träsktrollen i väst 
och skogens östra vargar i
en strid om livets bistra

typ av basrytm
-
för att därefter göra dig
till enväldig drottning
över allt jag känner till

Få se dig i den roll jag i mitt
hjärtedjup vet att du förtjänar
jag vill krossa natten och dess
makt över det ömma, korta liv
vi är satta att hantera, jag vill

så gärna att min vilja ska
få lov att vara sann

-
att i nästa andetag ska allting

vara så som vi en gång
naivt och hopplöst ändå
tröstlöst drömde om

Att alla ändlösa dagar av andnöd

och molnigt jävla mörker
i en enda axelryckning
för alltid ska vara belägna

i en annan sorts galax

II

Jag vet att det inte är så det fungerar

de förluster vi utkämpat är till

för skam och lärdom och vi ska

se dem varje stund som vi önskar

något annorlunda än att
tappert ta oss framåt

Men jag ser ständigt
ditt gråtmilda ansikte
framför mig och jag känner
lika ofta av mina märkta muskler
längs min sida, och jag kan
inte annat än önska livet
differentierat, en smula skillnad
mot den vardagspuls som
tydligen alltid måste
vara till
-
men framför mig

mig så en tyst malteserriddare
med svärdet höjt för åtgärd
och jag säger dig det, min
barndoms drottning och
tappra vårvind, vad än nostalgin

viskar i mitt öra så vill jag
aldrig, aldrig vara
hans offer

Jag måste kämpa en ny strid

längs nya linjer, och jag vet

inte längre vad någon

av dem innebär, kanske vinner
jag något utav värde också
i dina avlägsna termer, kanske
är allt en kamp för korpar

jag aldrig kommer se, ännu

mindre någonsin känna

någon värme från

outro

Oavsett så vet jag nu
när jag måste slåss och

då signalen går så får

allting brista eller

bära, du får vara

vem du vill, om

frontlinjen kallar

så är det där

jag är

Med eller

också utan
dig, men

likväl alltid

redo för vad

som än krävs

utav mig