Ett sista ackord

Så när allt är slut och
över, när smärtan har
blivit till ett sandkorn
när endast skuggan av
allt man en gång känt
finns kvar i udda
nätters tunna
pianospel

Vad finns det
kvar att säga då?

Om du klarar av att
minnas mig så vill
jag bara säga att
allt jag någonsin
önskade var att
visa dig platser
som du ännu
inte sett

Riken där regnen
smakar magi och
ljuva majdrömmar
där städernas avenyer
spelar symfonier för
vår skull och där nästan
ingenting gör ont

Isåfall enbart saknaden
och vemodet, bulten i
bröstet som aldrig
slutar tala om röda
klänningar och jeans
som ska tåla allt som
väntar när vintern
till sist kommer

Nej, nu i tiden när
allting börjar lyfta
när världen ändrar
form och jag med
den så har jag ingen
anledning att sjunga
äldre tiders slitna
sånger

Men om du skulle
få för dig att tänka
tankar åt mitt håll
så vill jag säga och
få sagt att jag nu
har lärt mig vad
jag inte visste då

Jag vet vikten av att
äga sin gestalt samt
sina korta, dyra dagar
att inte bygga sin existens
kring sköra sandslott
sådant som dansar i en
vacker natt i mars för att
sedan dra sig undan, nej
jag vet så mycket mer
om allt som var en
dunkel gåta av järn
och hånfullt glas
i tiden som
blev vår

Känner till att det inte går
att säga nej, jag är inte den
som konstruerar friggebodar
eller kan ta en annan form
än en lådbil i hösäcksformat
men du ska banne mig älska
mig ändå, älska det som
kunde varit, men aldrig
kommer bli, älska mig blott
för min fjäderlätta existens
för utan din kärlek så
krossas jag av tyngden
ifrån livet 

Jag vet inte om du kan med
att tro mig, men om du får
tid att lyssna vill jag ha
sagt att jag har lärt mig
svaren på alla de frågor
du en gång bar emot mig

Har sakta börjat skapa något
som är nytt, något som med en
vild och gnistrande gestalt ska
höja sig över den träsktunga dy
du känner till att jag härstammar
ifrån, jag kan inte känna till
hur framtidens länder i allt
och minsta ting ser ut, men
om du bara visste hur jag
har börjat att längta efter
allt som finns där framme

Ja

När allt till slut är över
när kapitlen är färdigskrivna
och de biljoner orden lagt
sig för att sova, vad finns
kvar att säga då

Kanske ingenting annat
än tack, tack för allt du gav
och allt som jag fick äran
att ge dig, tack för dagarna
av majdoft och magi, tack
för allt jag fick se av det
som en gång var din form
och gestalt, om gudarna
vill så minns du mig
med glädje och du

jag svär

Så länge solen har sin
gång över himlavalven
ska jag kämpa för att
du i en annan framtid
ska vara stolt över att
du en gång varmtyckt
och älskat den ringa
person som var jag
i den märkliga tid
som råkade
bli vår

Valbuken

Till sist
så står du
här med en
tom, svart spegel
framför dig, en
stängd, låst dörr
bakom dig och enbart
den förgätna skogen
kvar för att höra

dina sorgsna
sånger

Glöm drottningen och
hennes gömda, stängda
riken, glöm Oktobers
blodiga mantlar och
de tusen strider du
fått utstå, glöm alla
varelser med små sinnen
och ännu mindre hjärtan
- allt det är passerat och
begravt, det som nu väntar
är tidvågen som välter världen
eller något orden ännu darrar
inför att beskriva

Du vet det mycket väl
- i tiden när Javier jagar
över kontinenten, när
du själv flyr såväl skuggorna
bland torgen liksom drottningen
vars ögon brände dig till stoft
och ingenting - så finns det
inte längre någon väg tillbaka
i den värld du nu har stigit av
ifrån skulle dina andetag
förvandlas ner till valsat bly
din kropp omvandlas till ett

förtunnat skal och din blick
enbart falla på sådant som
vittrat ner till smulig aska

I de länder som du lämnat så
går allting i en annan takt än
den ditt öde valt åt dig, sådant
du håller heligt är ett skämt
dårarna håller hov i de vises
salar och de med ondskans
tecken i sina handflator
hyllas så som om det vore
deras sort som höll uppe
världens puls

Du vet allting om det här
det var du som stängde porten
bakom dig, det var även du
som låste den, du kan skylla
på de med svärd i hand eller
denna världs märkliga magi
du ännu inte mäktar med
att förstå eller få förklarad
för dig - det var ändå du
som gick din väg, varje steg
du tagit har fört dig närmre
just denna stund, nu är inte
tid att tveka, ej heller
för att känna någon
fruktan

På denna plats
den som alla andra
ständigt kämpar för
att glömma, så lyder
andra sorters lagar, du kan
inte längre gömma dig bakom
Oktobers mjuka löften eller
hårda order, här står du naken
inför gamla gudars blick, här
finns ingenting annat än den
styrka du samlat inom dig
summan av de val du gjort
såväl allt som du försökt
att undvika

Om du så önskar att gudarna
ska vara dig nådiga eller att
de ska skänka dig din allra
sista strid så är ditt enda val
att lyfta din sång mot himlen
tills dess din strupe stupar
gräv i marken tills dess
att jorden blir till blod
och en längre
tid än så

Natten kommer

hålla dig tills tiden
är inne, tills dess att
spegeln vänder sig
och visar dig
sitt inre

Om du inte är redo
i den stunden må
himlarna rämna och
floderna fly mot bergen
i en tid när kosmos har
tystnat i förfäran, så
finns det bara du och

väntans ödesdigra
klockslag

Så finns det bara
du och det stora
tunga som är ditt
ödes lott och ditt
allra sista äventyr 

Lillebror

Och ekarna
sjunger sin
stillsamma sång
-
den om himlarnas
eviga vägar och de
skyhöga krav som
kantar dem

Ja, de sjunger om portar
gjorda av glas, om hur mycket
det kostar att ta sig fram, hur
högt priset är för att om
möjligt lyckas
ta sig in

Och du viskar i nätter som jag
desperat försöker glömma att
Lillebror, kom ihåg att
vad du än gör, hur du än
dribblar dina teser, hur du
än försöker få villkoren att
ändra sin struktur så har du
i allra sista hand, när allt
i kosmos landat i sin givna
position inget annat val
än att bistert acceptera
faktum

Himlen flyttar aldrig på sig
vägen dit ändrar aldrig
form och mening, det
spelar ingen roll hur
mycket du bönar och
ber om en förändring
hur starkt du önskar
att kosmos skulle vändas
upp och ner för din skull
inget kommer hända och
den plågsamt smala stigen
har all tid i världen på sig
att vänta på din milda
besinning 

Visst, lillebror, inget hindrar
dig från att slå Paulus på käften
i ditt rum och brotta ner fyrkanter
på rad när du sitter vid ditt skrivbord

Ingen tänker stoppa dig från att söka

ändlöst nya horisonter - jagad av ditt
hjärtas rädsla och ditt kötts desperata
svaghet kan du svepa över galaxernas
ökenrymder så mycket som du känner
du vet att du förr eller senare
måste ta dig hem

Ekarnas sång stiger upp mot himlen
målar allt i ett brandgult solsken
slotten och de magiska städerna
tar eld och brinner upp, men sången
stannar kvar, berättar om allt jag
kämpar för att glömma, om skönheten

som öppnar sig när man inte längre
orkar fly, om briljansen som börjar
dansa om man för en stund vågar
stanna sina steg

Lillebror, viskar du igen, om så
ditt liv bara består av ömma skärvor
om allt som är kvar av ditt mod och
din höga längtan är spillror från en
kaffekopp, om du inte längre minns
var sådana som vi hör hemma någonstans
så lyssna aldrig på den stora tomheten
ge inte akt på ropen ifrån skogen, där
finns det ingen ledning och aldrig
minsta lilla som du får
lov att kalla hem

Lillebror, jag vet att du avskyr en värld
där fåglarna ständigt kysser dig för att

sedan flyga till andra sidan universum

ett liv där kontinenterna kommer
för att knäcka dig och sedan kräva
att du står upp och betalar dina
skulder, men ännu har du något
i dig som inte fördärvats utav
vargarna, än äger du något
som resonerar med sången
ifrån höjden

Och jag vill bara be dig, att när
nätterna växlar form och nästa
gång vargarna bjuder dig till strid
försök att minnas allt vi en gång
såg tillsammans, försök att för
varenda dag som ges dig hitta
de vägar som ett steg i taget
bär dig hem, även om
de svider som eld mot
såren i din hud

Ekarna sjunger för vår tid
och för allt det sällsamma
som ännu väntar, jag hoppas
att du snart ska orka se
vad det betyder
för att sedan
stämma in  

Edith

I min famn
så säger du
att du inte vill
vara vuxen, att
du inte vet hur
man gör och vad
som krävs och att
du är så innerligt
trött på vargarnas
jaktskrin huggandes
i ryggen

De som kommer
för att fråga vad
du duger till, hur
ditt resultat ser ut
vad du tänker göra
härnäst och i min
famn så gråtskriker
du att du verkligen
inte har någon
aning

Att du hellre än svarar
deras frågor tar din tillflykt
till skellefteå, bortre asien
en bortglömd ö i södra
medelhavet, vart som helst
som inte är i deras riktning
vilken plats som helst som
kan hålla kraven stången
pressen mot din halspulsåder
på en minimal nivå

Du vet att det som kallas livet
varken är en dans eller en mjuk
seglats genom söta majdagar, men
du har inte heller tackat ja till att
slåss mot dessa djupa skuggor
dessavidrigt frusna vidunder
att fly i vild panik genom alla
dina dagar är inte något du kan
se som ett liv värt sitt namn

Ja, du säger, med tårar mot min
axel att du gärna kämpar, att du
gärna greppar svärd, yxa och båge
för att ivrigt gå mot slagfälten, men
att det aldrig kan vara för deras plikt
och strävan som du strider

Att deras tomma skall, deras blodisande
krav aldrig kan få dig att förstå varför
du skall slåss, ja, du viskar i min famn
om det är på deras sätt jag tvunget
måste växa upp så vill jag
hellre avstå

Då vill jag hellre backa banden, gömma
mig bland grottor och i avlägsna skogar

hundarnas städer och de vackra folkens
salar får skimra utan mig, jag vägrar följa
deras vägar, tänker aldrig någonsin
möta deras krav

Vet att jag där kommer behöva strida på
ett tyngre sätt än någonsin hos dem, vet att

vad jag möter i min egen form av ökenrymd
riskerar att vara mer dödligt än tusen
utsvultna varulvar, men

Vad som än kommer
mot mig när jag själv

väljer att gå tänker

jag vägra vara rädd för

Vad som än strömmar
upp från djupen framför
mig, varje fara som jag
härefter möter kommer

Vara min

Ja du sa mot min bröstkorg
att jag blir nog aldrig vuxen
jag lär mig nog aldrig livet
så som andra tar sig an det
men steg för steg och en
soldränkt dag i taget ska
jag se till att detta liv
jag lever mer och mer
och till sist helt och
himla hållet

Blir Mitt
  

Dominique

Asteroider faller över himlen
de bär med sig berättelser
från galaxer som aldrig
hört något av våra
namn, de talar om
liv, gärningar och
drömmar som jag
inte får plats med
där jag står

Var och en av dem
lyckas knäcka det
lilla torn av halm
och strå som jag
byggt upp

Vintertimman slår
emot mitt bröst, med
en insikt av stress och
oändlig jäkt – så mycket
finns kvar att utföra, så
många ting står till buds
att inkapsla i det som
är min bröstkorg

men tiden
rinner som en
tankspridd vårflod
mellan fingrarna och
allt som jag hittills lyckats
vara fumlar mellan öde fält
och snårig granskog för att
hitta en enda plats där jag
kan stå tillräckligt stabilt
och rakt utan att direkt
förklaras som en
billig bluff

Så finns du

Någon som tycks äga
världen utan minsta
ansträngning, du ler
och himlen skrattar
utav fröjd, du dansar
och alla kosmos höjder
jublar, tycks kasta sina
mantlar framför
dina fötter

Nej, jag vill inte låta bitter
jag är alltjämt mest förundrad
att i en tillvaro fylld av ständig
strid för varje enskilt andetag
så är det som om du
inte nödgas delta

Du bara finns där
utmejslad ur existensen
som om, som om den
var din och allt kring
dig finns här som skapat
för att ge just dig nöje
och behag

Jag behöver nog
inte säga hur mycket
du klarar av att skrämma
mig - jag står kvar här
i nattens klaraste timmar
bland utkantens mest skälvande
trakter för att se om jag kan
forma mig till någonting
som klarar av att möta
dig med en rak och
öppen blick

Galaxerna ovanför fortsätter
att sjunga och ton för ton
så lär jag mig att lyssna

Om jag så ska stå här
tills Arbol vänder
hemåt så är det vad
jag ämnar göra för
att bit för bit lyckas
förstå mer av vad
i all denna värld
det är som du
består av

Jag känner till drottningar
jag känner till människor

med makt och medel och
jag vet hur de som äger
styrka och kraft ter sig
i mina ögon, men det
du äger är i mina ögon
något annat

Jag har sett hur du vänder
det som är gjort av grus
och bly till flödande guld
sett hur du får vindarna
att vända, själva stormen
att lägga sig i ditt knä

Invid dig är jag fattig
invid dig blir smaragder
och safirer till plast och
ingenting, men jag vet
med en insikt gjord
av järn och stål

Att så länge du finns
i denna värld så är
varje ursäkt för att
inte ge sig in i striden
för att vinna allt som
finns att erövra lika
lätt som vinden

Att inte ge sig ut
i världens bedövande
storlek för att söka
varje skatt som står
att finna vore lika
förödande dumt som
att kämpa för att
glömma vem
du är

Hur lång tid det än tar
och hur dyrt priset
än blir så måste jag
leva för att finna
det som du har
vunnit

Så länge du är
så länge bygger
jag vidare mot
himlen    

Åttonde I Tredje

Vaka med mig
när dagen viker
då stormen ryter
och dimman tätnar
över såväl nejd så
som i djupet
inom mig

Stanna hos mig
när mina ögon
mist sin klarsyn
då mina ben vill
springa tusen dagar
härifrån och mitt
kött vill glömma
att det måste leva

Tala mjuka ord om
morgondagens gryning
berätta om sagan som leker
sig fram mellan sanningens
hamnar för att en gång ta
med oss alla hem, viska för mig

om konungen som rider
under lejonets banér, sjung
mig trygg med sånger om
kejsarens rike där det
alltid råder ljuvlig
sommar

Håll min hand när skeppet
rister, jag vet vad som väntar
mig och att valet mitt är ringa
men giv mig av din styrka
en sekund eller två, gå inte
nu när rädslan river starkt
och hårt i mig

Jag ska inte fly eller svika
mitt öde, nej, jag ska kämpa
för min gryning och min
barndoms sommardag, ja
jag ska slåss också om jag
glömmer alla skäl, också
då livet ter mig som ett straff
eller likt ett ohyggligt skämt
så ska jag hålla min vaktpost
vänta ut mörkret och till
sist skratta åt nattens
fåfänga vindar

Bara inte just nu

Nu behöver jag
enbart dina andetag
emot min axel, din
försäkran om att allt
en gång ska ordna sig
att det som nu exploderar
av smärta och avsky emot
min bröstkorg en gång ska
te sig som en svårglömd mardröm
en brottningskamp mot någon
som vill pröva min styrka
men inte släcka mitt hopp

Nu vill jag bara veta
att du inte lämnar mig
att du via vinterns stränder
och underjordens utbredda
havsvidder alltid återvänder
för att vänta ut tiden
vid min sida

Säg mig sagorna igen
sjung mig solens melodier
om igen, visa mig den styrka
som horisontens färger talar
om en allra sista gång

Så ska jag därefter resa mig
hämta min rustning och allt
mitt mod och sedan leva mitt
liv, utföra min uppgift, fullgöra
mitt öde på ett sådant sätt att
sången om Dagen, Sommaren
och Konungen aldrig slutar
sjungas häromkring

Flyg

intro

När natten

närmar sig och
våren känns förrädisk
har jag bara en sak att säga:

I

Flyg högt

och högre ändå

nå de höjder som

enbart myten
vågar tala om

Se dig inte om
de broar och skepp

som brinner nedanför dig

har inte längre någonting

med dig att göra

Den sortens strider

i underläge en mot
sjuttio urdjur för en
belöning mer knapphändig
än en delad tummetott
får nu vara upp till andra
att vilja ta, i den himmelsrymd

du nu ska erövra lyder
helt andra villkor

Så flyg
bred ut dina vingar
till max, känn hur solens
strålar omvandlar sig till
kristalliserad energi omkring dig
göm dig inte när det sker utan
gnistra sönder luften så långt
du bara kan

Lys upp dalgångarnas

dystra natthimmel som

en yster morgonstjärna, en

komet på väg mot länder

ingen ännu känner

Se till att få de varelser
med svagheten som

adelsmärke och

fegheten oblygt

pulserandes i blodet

att förlora all sin
vett och sans när de ser dig

- få dem att koka, explodera
se till att visa dem att det

omöjliga blott är en skapad
gräns som går att korsa
om och åter igen

II

Jag vet, maktens motstånd
kommer inte upphöra, varken
nu eller i en avlägsen framtid

men jag ber till alla gudar

jag känner till att de med

vapen i sin hand ska glömma

vem du är, att du ska få fortsätta

att stiga högt över mänsklighetens

gränser, bort till de galaxer där

deras reglemente inte märks, där

deras kulor av hat och avund

inte går att känna av

Jag vill dig inget annat än framgång

jag vet att jag- en vindfläkt från

skuggornas land- inte kan följa dig

på färden, men hellre att jag vet

att någon av oss ständigt stiger över
alptoppar och bergsmassiv än

att vi båda kämpar med att

besegra träskens kvicksand

Hellre att du tar dig till nya

stjärnor och solsystem, ensam
finner planeter av guld och
vildsint diamant än att allt vi
en gång var fastnar för att dö
i en småsint, farsartad mardröm
formad av dem som inte vet

minsta lilla om vad livet
bör bestå av

Flyg, flyg för att erövra himlen

ifrån dem, bit för bit, moln
för moln- visa dem hur starkt

livet får lov att vara om man

ser till att ta det på allvar

Krossa allt de tror på
och ständigt tar för givet
för dig är det inte svårt
det räcker att du andas ut
rycker dina axlar, rätar ut
din rygg och tar den plats
på scen som alltid
varit din

outro

Ja flyg, min vän
försvinn en gång
för alla och lev

ett liv som lyser
- och innan världen

kommit till sans och
nyktrat till, förstått
vad existensen i sanning
handlar om så tänk
inte tanken på
att landa

Anarkistens Avfärd

Du står, vackrare än

någonsin, framför mig 

med en gyllene kvadrat

-

du säger med

gnistrande ögon att

inget annat i livet

behövs för att uppleva

universums godhet

Du demonstrerar glatt

hur den växer sig fram

i en milslång korridor

ut till en sfärisk rymd där

allting har besvarats, inga frågor

behövs, inga steg åt andra håll

är någonsin av nöden

Se bara till att lyda strukturen

säger du med heligt allvar, gräv ner

dig i manualens analyser och andas

dess syre tills inget annat finns

så ska du se att livet ditt blir

till en fin och galant liten

parad snarare än

du anar

Jag sväljer och försöker

springer genom midnattsparker

pressar mig genom sovrumspaneler

och kvarglömda diskrum, men jag

räcker inte till, får inte plats, tro mig

för dig och den form av liv dina ögon

talar om skulle jag kunna ersätta

samtliga mina beståndsdelar mot

härdat stål och raketbränsle, skulle

kunna riva av mig min vänstersida

för att skänka till gehenna, men

jag räcker kort sagt inte till

Du säger

okej, men vad du gör

åk inte offpist, ta dig inte

utanför verklighetens givna

ramar, du kommer ångra dig

väl i skuggorna är det inte säkert

att det finns en väg tillbaka

Men jag svarar att det är nog

dit jag måste gå, jag är ingen bergsget

med stenhårt grepp om tillvarons

samtliga paragrafer, jag är skapt

i en skepnad av ett vilset får

som måste rusa ut till världens vildmark

där finna mig en andningsrytm som får

mig framåt, uppåt, som låter mig

lossna ifrån nollpunktens

kalla marginaler

Allt du talar om

må vara sant och gott

för den med värdslig koll

och händig kontroll, men jag

har kaos i mina ådror, hyser

vilddjur i mina lungor, de får

leda mig till undergången

om så är och behöver vara, jag

måste tvunget följa dem

vart de än tar mig

Varje fyrkant måste sprängas

varje bur måste obönhörligen slås sönder

jag vill inte vara kättersk eller våldsamt

arrogant emot dig, stanna du i dina helgade

rutmönster om du så vill och så länge dina

dagar får fungera, men jag är och förblir

ett av andra rymders barn och kan

om det är så du väljer, inte finnas

i samma värld som du

*

Elden i mitt bröst vrålar

sig galen för varje sekund

jag blir kvar jag måste

rusa mot världens yttermarker

och ändlöst mycket vidare än så

hur det än är och blir med våra

respektive liv så behöver jag

Ge mig av

Bort från varje kvadrat

bort från varje mänsklig gräns

bort från varje rep och kedja

som hotar att hålla mig fast

Sedan

får lavinen

svälja mig och

vargarna jaga

mig för all

och evig

tid

Förblir jag fri

så gör det mig

ingenting

664

Vi tar oss framåt
inte går det fort och

inte vet vi vart vi ska
men vi har våra trogna
kängor på, vi har preppat
oss i månader och år, hundarna
skäller som galna bakom oss
och vi har precis räknat ut
att vi har exakt noll och
ingenting att förlora

Tågen dundrar förbi

bredvid oss, ödsliga

spökvagnar med gapande
vidder framför sig, tåg och
lokomotiv av typen som krossar
allt de rör vid som tvekar varken
för drakar eller demoner, sådana som

kommer ta sig ut till världarnas

yttersta gräns och sen hånle

sig hela vägen tillbaka

om de bara kan

I min ryggsäck bär jag brev

664 stycken och alla av dem

stinker, stinker utav malört och

övervintrat smaragdstoft, med sig

bär de en odefinierad tyngd som
sprider sig och greppar tag över hela
min ryggrad och upp mot strupe liksom
halspulsåder, men jag, min dumme
fan vägrar släppa taget, jag läser och jag

räknar om, pusslar ihop ritningar och

kartor över kontinenter som försvunnit

bygger om breven till shakespeare-pjäser

och domedagsprofetier, konstruerar

heliga texter och galna konspirationsteorier

-
vandrar med dem genom snöfyllda nätter
och glasfyllda avenyer, bär med dem ut till

söderhavsöar och plågsamt vackra sommardagar

och jag ser ingenting, känner ingenting, märker

ingenting annat än stumma, tomma ord- bokstäver

som dragit sin väg utan att någonsin komma åter

med någon mening eller innebörd, 664 brev av

novemberartad form, men jag släpper
inget av dem, inte ett, inte ett
endaste av dem

Runtomkring ett förändrat landskap
de västra kusterna mörknar av moln
hämtade från myternas avgrunder, vid
sidan av syns små lantstigar som
försiktigt öppnar sig mot öster

men jag har inte tid att märka

någonting, jag ska bara fortsätta

framåt mot allt eller möjligen ingenting
med den enkla vetskapen ringandes

i bakhuvudet att om vi får för oss att stanna
så kommer allting att ta slut, om vi för en
enda stund försöker hämta andan så riskerar
allt att vara över, varken jag eller någon
annan verkar veta vad det är vi rusar mot
men det spelar mindre roll, så länge det
finns mark under sulorna, så länge det finns
en puls som går att känna av så går det
tydligen att fortsätta

Med jämna mellanrum kommer fåglar

väna varelser av de mest disparata slag

de talar om sällsamma ting, skänker tröst
siar om framtida steg och manar till inspiration

och kämpadåd, men lika fort som de dyker upp

lika snart försvinner de på väg mot horisonten
med vingar av diamant, prydda med safirer och
smaragder flyger de över himlen, sökandes

efter fallna kontinenter eller de som snart

ska födas, varje gång de kommer så drömmer

jag om andra liv, sådana som bär tryggheten i famnen 

och åtnjuter värmen framför eldstaden, sådana som

infogar sig i ett inrutat och logiskt liv med glädje

sådana som med säkrade axlar och framskjutna

biceps bygger sina friggebodar och skapar

sig sin egen borg till skydd mot vargar
och satans alla hantlangare

-
men dröm är dröm och verkligheten
är av ett helt annat slag och i den
så rusar jag tappert vidare

Tågen fortsätter galoppera bredvid oss

mer och mer vanställda för var minut

de visa bland oss talar om vad de betyder

och står för, tiden är knapp säger de, om

en sekund eller en minimal eon så kan

bägaren stäva över, sandkornet knäcka

kamelen och proppen dras ut ur världshaven

och allt vi känner till dras över ända
och vändas upp och ner

De mer galna bland oss skriker
därefter om ragnarök och snara
apokalypser, om folk som ska vändas
emot folk och berg som hungrigt väntar
på att få kasta sig över människorna
att snart ska jättarna vakna och gamla
tiders gudar åter få makten över himlarna
snart är allt vi känner till ett

minne blott och också vi och våra arma liv
– jag mest suckar, fortsätter studera
mina sönderlästa brev

Det är inte min sak att förstå

syftet med världens nycker

tågen får väl fortsätta gå, om så 

i mer och mer förvriden form

jag är inte med på deras färd

och jag vet exakt när min

egen vagn lämnade stationen
när chansen har vridits ur

ens fingrar så slutar man

att bry sig, jag har bara kvar
att försöka klara mig i vildmarken 

jag har bara kvar att bibehålla

mina andetag så länge som
det går, med allt annat

runtomkring mig så får

det gå som det vill och

som det måste och det

kan inte heller ske

på något annat sätt

Tänker jag, och vi

märkliga vildar i världens

glömda utmarker fortsätter

vår marsch, ingen av oss bet

vart, få av oss vet på djupet

varför, men ingen av oss

vill hamna bland hundarna

så vi fortsätter, med kängorna

trofast under oss och med förberedelsens

alla grundregler sjungandes i huvudet

och jag tänker

så länge som vi rör oss

så kan de väl ändå
inte vinna