Solsång

Morgonen är krisperklar
solens nytvättade strålar
skär igenom den plats
jag en gång lämnat
åt sitt eget öde

Det jag ser är ett
sönderslaget pussel
av vemod och oavslutad
sorg, i kanterna små smulor
av guld för tunna att kunna
bära med sig, inget här är
längre möjligt att få helt
solitt nog för att kunna
skapas till något rent
och äkta, men i solens
glittrande sken så får
platsen ändå rum
att ta sig ton

Sången som sedan
sträcker ut sig över nejden
är som ett mjukt regn över
det som var, alla gömda vägar
med vitsippsträd längs kanten
barer med äventyr och vilda
varelser längs borden, berättandes
om världar med en spännvidd
långt utanför pojkrummets
sköra dimensioner

Sången talar om ett landskap
som i drömmens spegelbild
får mytiska proportioner
en plats där varje litet ting
är som det borde vara
där harmonin är kung
och glädjens eufori
dess älskade drottning

Jag
svarar inte sången
utan stänger in mig
i ett pojkrum byggt
av labyrinter, möblerat
med krukor av kasserade
känslor, vill om möjligt
hitta någonting av värde
i allt det som lämnats
kvar bakom mig

Ja
om möjligt en saga
som kan få mig att tro
att allting, precis allting
ska bli bra i nästa nu, men
åtminstone en mening, ett ord
en förlupen bokstav med
samma innebörd

Solen spelar vidare, dansar
sig yr över stränder, skogar
och utsträckta fält, men jag
har inte tid eller kraft att
följa med, på radion talar
de om hemlösa tåg och
en eld som till sist har
börjat brinna, men vet
inte längre hur man
lyssnar för att förstå

Något har tagit sig allt
för långt, bägaren som
tickar inom en har blivit
alldeles för full och jag
har aldrig varit särskilt
bra på varken ilska
eller hat

Istället låter jag kvällen
komma förbi och försöker
lära mig att allt finns för
att ta slut, att varenda
ting jag älskar kommer
tas ifrån mig, att också
himmelska landskap
galaxer av ljuvlighet
och styrka ska eroderas
för att sedan dö, att
min ringa åsikt är ett
dammkorns skugga i
existensens dimensioner

Gråt över pusslet, vill
den säga, skaka av rädsla
inför kraften som dundrar
över det som är din tid
men stretar du emot 
så kommer du att
knäckas, om du blott
ger upp är du försvunnen
i ett nästa andetag, du
måste lära dig din
egen rörelse

Att färdas bort från det som
var din hemkomst utan att
alltid agera som i jagad
flykt, försöka segra i
allt du gör utan att bli
en av dem som finner
sig bunden till makt
och ytlig ära
Om du gör det, om du
blir någon som lever
också när ingen frågar
efter dig då ska du se
att också allt det du
saknar, längtar och
så på djupet trängtar
efter ska öppna sig
inför dig

Och efter det
så kan solens
sång och rike
som gömmer sig
därinne än en gång
bli din

Drottningar och Rymdöar

Vet nu exakt var min känsla av
ålder och tidlös tyngd kommer
ifrån, kan visa upp stigarna som
leder in i urtiden, ner i de vindlingar 

vi så ofta låtsas att vi glömt, men
som så gärna tar sin tid
och väntar ut oss 

Lärt mig att stiga ner och möta dem
kämpa deras strider tills det omöjliga
händer och de vänder sig om för
att slutligen välsigna mig
  

När morgonen därefter
möter mina ögon så är jag
tömd och endast klädd i
nötta trasor, utriven till
gränsen av mig själv

Hör hur någon viskar inom mig
att du snart ändå behöver börja om
att du löper ett lopp som inte står
att vinna, att ingen segerkrans
någonsin väntar bortom krönet
att jag är en hopplös dåre som
ständigt försöker uppfinna
den värld jag så hett
önskar vara sann 

I en annan tid vaknar drottningen
och klär sig i gröna smaragder
var hon går bugar sig stjärnorna
lövträden börjar dansa efter hennes
steg, jag ser och jag förundras
jag förtrollas och börjar gråta
för jag kan plötsligt förstå att
hur intensivt jag än rusar
så är jag ändå så ofta
utan tid och rum

Så jag börjar tala
slingra in mig i svamlande ordalag 

om himmelska uppenbarelser
guldprydda portaler, vecklar ut min
världsbild i tusen dikter och biljoner ord
men lyckas ändå inte få dig eller någon
himla annan att förstå någonting av
det mitt inre sjunger om när
allting annat tystnar

Du själv har inte tid
är på väg åt ett annat håll
som alla fåglar väntar kontinenter
och galaxer på din ankomst

Klockan tickar ständigt
du ser på mig med jagad
blick och det är som att vi
båda undrar hur vi någonsin
lyckades med att hamna här

Vinden börjar blåsa i sitt horn
deklarerar att nya tider väntar
allt vi håller i händer och tankar
virvlar bort för att aldrig
komma åter

Jag säger i ett sista andetag
att vad som än tar form på
den plats framtiden har
som boning så är jag glad
för allt som skett
i denna sköra tid

Inte för att jag vet allting
om det som händer nu, men
jag kan se din blick och dina
nya steg, jag kan känna hur
mina egna muskler vaknat
och hur många gånger
jag än måste vandra mig
vilse på sandgula trickgator
så har jag lyckats ta mig hit
och härifrån så kan jag för
förstagången känna horisontens
mjuka händer smeka min kind

För första gången är jag inte bunden
till en fåfäng dröm om sanningar som
antingen existerar eller dödar mig när
de slutar finnas till, för första gången
äger jag mitt dagsljus också när ingen
annan delar det med mig

Kanske kommer natten för att slita
sönder allt jag byggt, säkert kommer
jag att falla ner till underjorden så
fort nästa motgång bjuder
upp till vals

Jag vet så väl vad min sång av dessa
dagar handlar om och när dess melodi
till sist behöver tystna så kommer mina
tårar och gudarna vet hur lätt det är
att drunkna av dess mängd, men
min basrytm säger nu, gång
och gång igen

Låt det i så fall ske
om jag snubblar eller
faller får det bli min
uppgift att resa mig
igen, igen, igen

Också tomheten efter
att min värld har sprängts
itu, tänker jag se till att
göra till min 

När allt sedan är slut, askan
är strödd och himlen skurits
upp till en mosaik av blodig
diamant ska jag se till att
finna en ny sång, ett nytt
sätt att färdas över livets fält
vad som än händer ligger
kedjorna i trasor i mitt
källarrum och ska
så förbli

Orden faller undan, dikterna
springer till skogs, kvar står
jag med lögnen och ett inre
rum som dallrar i uppspelt
kaos, Drottningen fortsätter
sin färd mot andra rymder
men jag vet vad jag sett
och jag har lyckats lära
mig hur min väg ser ut

Så än en gång säger jag

Livet kan vara vad hon vill
hon kan dansa med mig
i söderhavets skärgård
hon kan sända mig till
fångenskap i vidsträckta
eoner, ta mig upp till
de högsta torn för att
sedan kasta mig mot
marken

Hon kan viska mig
sagor och mytologiska
rektanglar tills jag somnar
av yrsel, när jag vaknar
ska jag springa lika fullt
för att fånga mig min
morgondag och ingenting
varken i detta liv eller
i något av de som väntar
ska klara av att 
stoppa mig  

Israel

Sänd mig ut till
öknens rand, gör
min dag till den 

svartaste av nätter
få vintern till att bli
mitt enda sällskap
om det är det som
du behagar

Släng mig ut ensam
och bakbunden i Jadis
domäner, gör så att
Saturnus eviga stormar
är allting som jag ser
och känner av

Försök du att krossa mig
om det är det som är
din vilja, vad du än
får för dig, ja vad
du än sänder
i min väg

Så står jag fri

Ja

Låt hundarna skälla
så att galaxerna vrider sig itu
låt österhavets melodier av
sorg och tiofaldigt vemod välla
in över varje strandkant jag
äger i min närhet, ge mig det
av tyngd och torka du tror ska
ha makt att knäcka mig och
oh, låt mig smaka vidden av denna
skapelses ytterhet, dess död, smärta
och kompakta lidande om du
tror att det kan stoppa mig 

Jag vet nämligen
att du har
fel

Kalla mig
Job eller kanske
hellre en hopplös
tragisk idiot, men jag
är inte längre rädd för dig
eller det du kan tänkas
ställa emot mig

Ödets vansinniga kometregn
har träffat mig tillräckligt hårt
för att jag ska förstå att vad jag
än strävar mot så kan du alltid
hitta sätt att hindra mig, men
det finns någonting inte ens
du kan ta ifrån mig

En av kosmos essenser, en grundton
ifrån verklighetens mest hisnande
djup, en gnistrande pärla
under jorden och när jag
väl på riktigt äger den

Då är evigheten min

Så kom an, för all del
ta mig, slå mig i spillror
krossa mina vägar och
få mig än en gång förstå
att jag på riktigt lever
i en värld där du är
Kungars Kung och
Alltets herre

Det spelar ingen roll

Du vet
lika väl som jag
att jag är på väg
att vinna också

Över dig

Staden Brinner

Så slutar alla strider
larmet lägger sig och
tystnaden belägrar alla
dina sinnen, du har gjort
allt vad du har kunnat
du har kämpat till din
sista gräns, inte en
enda gång har du
tänkt tanken på
att ge upp

Likväl så finns ingenting
kvar, inte minsta sten på
sten, inte en enda av de
du vill kalla dina fränder
nej, när allt ska summeras
och slutligen förstås så hörs
enbart novembers tunga ekon
över nejden, du skulle kunna
falla ner i gråt, men istället
tänder du din sista cigarett
med ett torrt och ljuvligt
skratt

För att sedan se
hur staden bakom dig
försvinner upp i lågor

Vartenda gathörn
vartendaste torg
och sorgsen aveny

alla dikter, brev och drömmar
löses upp i grå, askfyllda dimmor
och allt du har att göra
är att garva i förtvivlan

Maj lever inte längre, hennes dagar
är förborgade och låsta, alla hennes
rytmer och melodier är sedan länge
borta och möjligen till för någon
annan, men aldrig mera den
som har blivit du

*

Ja, striden, kampen, evigheten 

i de labyrintfyllda korridorerna
har till sist nått sin sista punkt

Ingen säger att du vann det minsta
lilla, ingen påstår att du förtjänar
beröm eller pris för att du lyckats
överleva, men lika fullt, nu öppnas
porten ut mot horisonten, nu kommer
strimmorna av ljus och en mild, sval klang
om hoppet av en annan sorts morgondag

Det enda du behöver göra är att
låta staden brinna, låt alla dessa
märkliga minnen, försåtliga drömmar
och tusen, åter tusen dikter om sådant
som aldrig fick bli verklighet få brinna
ner till sin allra sista slutpunkt

låt dimmorna ta över
de sista spillrorna av ett liv
som aldrig fick konturer, rök
upp din cigg och ta dig sedan
bort, ut, till en värld där
ingenting, jag säger
ingenting av det du
känner till ska få
lov att existera   
 

Lunas Dans

Luna dansar i mitt
vardagsrum, vilt
och kaosartat virvlar
hon fram en serie av frågor
för mig att förvirrat
snubbla över

Ja, hennes yrliga danssteg
får mig snabbt att bli gammal

vriden och bruten, och när hon
väl dansat klart ger hon mig mitt liv
i kristalliserad form att förbryllat hålla
i min hand, med ett skimrande, glittrande
glimrande skratt så frågar hon

Har du allting klart, har du
sett till att fullt och fast
förstå vem du är och snart
ska bli, har du på djupet
tagit till dig vad som ryms
i skiljelinjen mellan nattens
mörker och det ljus som
du så hett säger dig älska?

Med blicken ut mot horisonten
- mot landet där Solkungen
har sin tron, där Kejsaren bortom
haven ständigt låter sina
ljuva lagar råda svarar
jag med bävan

Nej

Jag vet ännu ingenting

Om än att jag låtit min själ segla
ut över världens alla hav, har
sökt i djunglernas djupaste gömmor
tagit mig till pulserande vulkaner
och isfyllda ökenrymder, utmanat
drakar och bestar från tidernas gryning
allt för att få tag på det minsta lilla svar
om vem jag i grund och botten råkar vara
och vad tusen jag gör här

Än har jag inte ett enda litet svar
så fort jag får syn på en glimt av
paradis och himmel så har nästa
andetag raderat allt av säkerhet
jag känner till

Än väntar jag i bister ivrighet på att
Visheten ska anlända till mina trakter
kyssa mig välkommen hem, klä mig
i siden och purpurröda mantlar, så sedan
säga att här är allt du sökt, här finns
pärlan du ständigt säljer allt du äger

för att få, drick nu min dryck och
släck så slutligen all din
brinnande törst

*

Nej, jag vet att
när allt till sist
är sagt och gjort
när sista vännen
lämnat skeppet och
fåglarna farit till ännu
en annan galax så är platsen
jag fått mig till del alltför liten
och svårmodigt tunn, ja, min roll
i livets drama är alldeles för lätt
när vågen ger sitt slutgiltiga domslut

Allt detta vet jag och i månljusets
karga sken har jag noll och inga
svar till den som undrar varför
jag är här, hur jag kom till just
denna plats i denna typ
av skick

*

Lunas blick därefter
klistrad på mig i en
frusen evighet, ur
hennes blick ett tal
om världen, mitt liv
och universums öde
som ett förvridet skämt
en galen gåta utan slut
och jag vet inte hur
men till slut så far
det ur mig

Det enda jag kan ge dig
är ett löfte om att oavsett
natt eller bländande dag
om bister vinter eller
slösande sommar, så
vill jag aldrig sluta längta
efter hemkomsten, efter
doften av det rike som
jag anar också när exakt
allt annat fallit undan

Gudarna må skratta
åt min dårskap, djävlarna
håna mig i kör, mitt eget kött
förirra sig i lögner och evigt
falska mönster, jag har farit
över ändlösa hav och sökt
igenom kontinenter av evig
is och eld, men till den stund
jag funnit vad min ande ständigt
sjunger om eller tills det att
Visheten äntligen kommer
åter så ska jag aldrig, aldrig
stanna eller någonsin få
för mig att ge upp

Minns det till nästa
gång du vill bjuda
upp till dans

Valbuken

Till sist
så står du
här med en
tom, svart spegel
framför dig, en
stängd, låst dörr
bakom dig och enbart
den förgätna skogen
kvar för att höra

dina sorgsna
sånger

Glöm drottningen och
hennes gömda, stängda
riken, glöm Oktobers
blodiga mantlar och
de tusen strider du
fått utstå, glöm alla
varelser med små sinnen
och ännu mindre hjärtan
- allt det är passerat och
begravt, det som nu väntar
är tidvågen som välter världen
eller något orden ännu darrar
inför att beskriva

Du vet det mycket väl
- i tiden när Javier jagar
över kontinenten, när
du själv flyr såväl skuggorna
bland torgen liksom drottningen
vars ögon brände dig till stoft
och ingenting - så finns det
inte längre någon väg tillbaka
i den värld du nu har stigit av
ifrån skulle dina andetag
förvandlas ner till valsat bly
din kropp omvandlas till ett

förtunnat skal och din blick
enbart falla på sådant som
vittrat ner till smulig aska

I de länder som du lämnat så
går allting i en annan takt än
den ditt öde valt åt dig, sådant
du håller heligt är ett skämt
dårarna håller hov i de vises
salar och de med ondskans
tecken i sina handflator
hyllas så som om det vore
deras sort som höll uppe
världens puls

Du vet allting om det här
det var du som stängde porten
bakom dig, det var även du
som låste den, du kan skylla
på de med svärd i hand eller
denna världs märkliga magi
du ännu inte mäktar med
att förstå eller få förklarad
för dig - det var ändå du
som gick din väg, varje steg
du tagit har fört dig närmre
just denna stund, nu är inte
tid att tveka, ej heller
för att känna någon
fruktan

På denna plats
den som alla andra
ständigt kämpar för
att glömma, så lyder
andra sorters lagar, du kan
inte längre gömma dig bakom
Oktobers mjuka löften eller
hårda order, här står du naken
inför gamla gudars blick, här
finns ingenting annat än den
styrka du samlat inom dig
summan av de val du gjort
såväl allt som du försökt
att undvika

Om du så önskar att gudarna
ska vara dig nådiga eller att
de ska skänka dig din allra
sista strid så är ditt enda val
att lyfta din sång mot himlen
tills dess din strupe stupar
gräv i marken tills dess
att jorden blir till blod
och en längre
tid än så

Natten kommer

hålla dig tills tiden
är inne, tills dess att
spegeln vänder sig
och visar dig
sitt inre

Om du inte är redo
i den stunden må
himlarna rämna och
floderna fly mot bergen
i en tid när kosmos har
tystnat i förfäran, så
finns det bara du och

väntans ödesdigra
klockslag

Så finns det bara
du och det stora
tunga som är ditt
ödes lott och ditt
allra sista äventyr 

Skogsdröm

intro

I det innersta rummets
mörkaste hörn sitter
Predikaren och mumlar
i frustrerad trötthet

Antingen är alltet
en mystisk bestraffning
eller ett brutalt och barnsligt
skämt och hur jag än vrider
och vänder på gåtorna
så blir jag inte klok
på vilket svar jag
föredrar

I
Till mig säger han kort
att jag ska ge mig av
ta mig ut, bort över
månskenets talrika
trappsteg, förbi eldarnas
frestande fällor, genom
vildmarkens vindlingar
och ut från all den verklighet
jag hittills kallat min

Illusionen är din arvedel
och du gör som du vill
med den, men om du
låter den styra dina steg
är du en obildad idiot
som inte förtjänar min tid
om du ser tillbaka mot
det som du valt att lämna
så är du inget annat än ett
under av respektlöshet

Så jag gick och
från mitt allra
första steg så föll
imperier över mig

Kungariken
efter kejsardömen
krossade sina vågor
mot min strand, gudalika
kungar och forna tiders
hjältar böjde knä och
dog som flugor
längs min väg

Himlen rasade
mot marken, stjärnor
blev till höstlöv, ja själva
kosmos kapitulerade
inför mina ögon

Och jag sprang, jag skrattade
jag grät, jag snavade mig fram
mitt liv exploderade sig
upp i rök bakom mig, men
ingen trygg hamn fanns för
att möta mig där framme
jag var ensam men också
allt som någonsin
ägt rum

II

Predikarens ord ringandes

inom mig - ett straff eller
ett skämt, du rusar och
springer mot ett mål
du aldrig når, du stannar
enbart för en vila du aldrig
någonsin får, men likväl
kan du glädjas under färden
njuta av de gåvor som ges
för ingen alls, av inget skäl
vi säkert känner till

Du kan se solens strålar
leka bland morgondaggen
du kan minnas drottningens
blick emot dig när aftonen
slutligen faller, du kan smaka
existensens tjusning när du
lånar livets klädedräkt
–
Inget av det blir ändå
ditt att fullt och helt ta del
av, sången om universum
är fortfarande en saga, hur
sinnrik och extatisk den
än upplevs när den studsar
mot din hud

Likaså kan du ana vargarnas
käftar jaga dig bland skuggorna
du kan höra lågorna som väntar
de som inte håller måttet, du
kan minnas smärtan längs
din vänstersida, känna bullret
från världens kaos och ständiga
tragik hota svälja dig hel, men
också denna förvissning är
något som du drömmer

Världens värme och kyla
är en avskuren fiktion, något
som rör sig inom dig för att
du ska sporras till lönlös kamp
du är inte skapt för paradisets
portar, men du är inte heller
hotad av helvetets avgrund

Din tid är nu, ett nu som
saknar slut – när den väg
du nu vandrar når sitt
mål, när din ägda tillvaro
täpps till så öppnar sig
en ny, en ny och ännu
en tills allt du känner
till är resan bort från
det du önskar kalla
startpunkt

Din utmaning, eller uppdrag
om du så vill är att acceptera
ditt öde, ditt livs övergivna
bana, det finns ingen att möta

och det finns ingen att lämna
allt du har är en evig färd som
cirklar genom ljus och kyla
värme och mörker, lär dig stå
rakryggad genom detta kaos
och du inser skillnaden som
finns mellan ett grymt skämt
och ett glänsande straff

outro
Min egen
kollaps strax
därefter, jag
föll in i ett mellanrum
ett upphöjt tomrum
som omslöt min paniska
oro och min urgröpta ångest

Jag skrek åt Gud och mitt
inres kvarkar svarade, jag

röt åt djävulen, men min
evighets tomhet uppgav
inte ett ljud

Jag dog till slut
min död, men
restes kort därefter
upp för att fortsätta
leva det som är mitt liv
skämt eller straff så
är det ändå mitt