Tolv

När vindarna
från havet väcker
en är det så lätt
att undra var
man hamnat

varför luften

känns som grus
och tegelsten
mot huden

Upphängd i
en korsning
mellan tid
som varit och
en annan som
ännu väntar

jag vet så väl
hur det är att
slösa tårar att
gråta över sådant
som lämnat för att
aldrig komma åter

smaken av sommarvindar
och dagar klädda i mjuka
enkla färger upphör ändå
aldrig att få mig ur balans

Jag kan viska mina
mantran tills jag
stupar

vissa drömmar
återvänder alltid
och det är så lätt
att ge dem en krönt
plats i en tillvaro
som annars vill eka
utav tomhet

Jag vet så väl hur illa
fåfängt det är att frukta
någonting som ännu inte
fått sin form av gudarnas
händer, men den tid som
knackar på mitt fönster
har händer utav is och
ögon som slungar tung
allvarlig eld emot min
veka bröstkorg

Jag vet att hon kommer
för att fråga om jag har
allting klart, om jag är
redo att omvandla mina
karga ord till strömmar
utav handling, om det är
så att det jag tror och
önskar älska inte enbart
består av luft och
flyktig vind

skräcken när jag inte
har en aning, när jag
inte kan ha en aning

Istället låter jag mig
hänga fritt i luften
fortsätter andas mina
mantran om strävsamhet
tålamod, uthållighet
och tapperhet

Att denna gång inte rusa
mot lyckans hägringar
att denna gång orka
med att förstå vad
som är mitt att bruka
min roll att agera för
att sedan våga fullfölja
allt som ålagts mig ända
tills det att nästa morgon
behagar gry

Gomorra

Jag har så länge
blivit arg vid
närmsta tanke på
Stat och mänskligt styre
ja så snart jag hört deras namn 
har jag velat spotta och fräsa
i okontrollerad avsky

Ja, vid närmsta tanke
på alla dessa vapen
som har riktats mot
oskyldiga och försvarslösa
på hur många som har gjorts
till änkor och faderlösa
enbart på grund av någons
maktfulla nycker eller
lustfyllda ondska så har
jag önskat vända världen
upp och ner, krossa
städernas palats och
dyra fästningar, tvinga
själva himlarna
på knä

Så mycket av
mänsklighetens mörker
hennes plågor och stunder
av djupaste svaghet rättfärdigas
med hjälp av maktens medel
de som hugger sin nästa i sank
ursäktas med att utan just
dessa svärdshugg skulle någon
annan plåga komma i dess
ställe och så får allting
pågå, ännu ett varv, ännu
en dynasti och ytterligare
en civilisatorisk cirkel 

Utan att fåren klarar
av att vakna, utan att
någon tydligt säger att

Nu är det nog, nu är
det dags att säga nej
till alla sorters styren

Ge oss fred och
ge oss gärna välstånd
men om det måste köpas
till priset av vår frihet
och vår rätt att själva
skilja rätt från fel och
ont från gott så kan
det lika gärna vara

Vi kan vara fria och
vi kan vara era slavar
men vi kan aldrig vara
både och, och i så fall
väljer vi hellre friheten
-
vad den än
sedan må
ge oss

Nej, istället bara tystnad
ifrån flocken av får, hundar
och schimpanser och jag märker
nu hur min vrede långsamt
har förvandlats till en tung
och dyster sorg 

Kanske staten är en boja som
mina medmänniskor lärt sig
att älska till den grad att ett
liv förutan den inte längre
går att leva - kanske herrarnas
vapen, förtorkade bröd och
barocka skådespel blivit en
vana det skrämmer allt för
mycket att lyckas
vara utan

Kanske det bara är jag
och några dårar till som
kan se en värld som inte
bärs upp av våld
och tvång

Och möjligen är det så
att det är dags att dessa
utav oss tar det vi har
för händer för att sedan gå
utan att en gång se oss om

när schimpansernas städer
sakta börjar brinna

Gränsen

I

Jag har hört
om onda män
som placerat sig på
piedestaler och hästar
höga utav dålig luft
och som därigenom
tror sig vunnit rätten till en
mening och en ståndpunkt
om sådant de inte känner
till och knappast kan förstå

Jag vet inte om
det är en dålig dröm
eller en fånig fantasi
men jag har hört om
lömska kvinnor som
genom kluvna ord
och frågor drypandes
av gift försöker få upp
till ner och rätt
till fel

Ja, jag har hört att de
som inget vet och föga
sett ändå tror sig ha
rätt till åsikter om det
som inte är deras och
aldrig kommer bli

II

Jag är ingen märklig
person, inte någon
som vill slå brett
eller särskilt högt
jag ber inte om att
få höras eller synas
på världens stora
scener, nej, de tillhör
säkert någon annan

Det jag har, det är
min mark, det jag
äger är en förmåga
att medelst strävan
och slit transformera
kärlek, lust och glädje
ner i jord och åkermark
för att sedan se dem
återvända med sådant
som ger liv och välstånd
för långt fler än bara mig
och de jag kallar mina

Det är inte särskilt
mycket, men det är
- i detta nu och så länge
som jag själv avgör
och bestämmer-
endast mitt och
min egendom
att råda över
-
och du som
finlemmad byråkrat
lattesörplande miljömupp
eller verklighetsfrånkopplad
jurist kan säga vad du sen
behöver, tala du om lavskrikor
eller svamp och blåbärs rätt
att plockas, skrik om vargar
eller om en abstrakt allmännytta
– det gör ingen skillnad

Någonstans måste du
förstå att du kliver
över en gräns, aktiverar
en instinkt som har sovit
alltför länge i vårt
arma land

Du måste förstå att om
du tar ett steg till riskerar
du att hejdas av hötjugor
och armborst, ett ord till om
sådant du ej begriper
och förstår och det kan
bli det sista du får sagt

Gränsen för vårt tålamod
och gränsen för er dumhet
den gränsen, den går här

Tornet Skakar

Inte för att en sådan
som jag vet särskilt
mycket om vad det
innebär att leva ett
liv i äkthet och
i sanning
-
men även jag har
redan i mina ringa
dagar sett hur många
det finns som flyr från
varje form av sanning
så fort de möter den
hur många det är som
hellre tillbringar sina liv
i skrymslen och gömda
källarrum än tar ett enda
andetag som präglas
utav äkthet

Inte för att jag vet särskilt
mycket om den värld
som i detta nu åtnjuter
sin tid i dagens korta
solsken
-
men jag har redan hört
hur Ellsworths lömska
stämma lyckats leta sig
fram över precis varje
trakt och usel nejd som
jag känner till, hur hela
kontinenter låtit sig snärjas
i hans hesa viskningar och
förföriska lockrop i en
sådan grad att hela tornet
svajar under tyngden, ja
plötsligt har samtliga själar
i vår egen tids Babylon skäl
att förundrat fråga vad
det är som händer

Som svar, från nattens
bortre sfärer, hörs inget annat
än ett djupt och ystert skratt
en rörelse i rymden som svarar
varje klibbigt löfte med ett
flatgarv, varje sockrad vision
med ett illa dolt hånflin
och inte för att jag vet något
särskilt om hur det ska gå
till när elefanter och åsnor
bjuder upp till dans, men
jag har bara att medge
att jag på grodors vis
inte kan låta bli
att flina med   


Nej, jag vet inte
mycket, men jag
tror ärligt att det
inte finns särskilt
mycket att förstå

Det går bara att bygga
sina luftslott upp till
en viss nivå, det är bara
möjligt att leva efter sagor
och ljuva fantasier fram till
en viss gräns, till slut måste
drömmen dra sig undan, till
sist måste verklighetens domare
se till att äntra scenen

Det är klart att fåren
bräker sönder sina stämmor
det är givet att hönsen springer
sig fördärvade inför det de inser
står för dörren, det ändrar inte
villkoren eller någonting av
det som har kommit för
att äga rum

Tornet måste rasa, Ellsworths
stämma städas ut från alla gator
hans byggnader rivas ned
och något nytt resa sig för
att inta deras platser

Och jag vet i sanning inte mycket
om framtidens länder eller det
som väntar bortom horisontens
strimmor, men jag säger
bara detta

Ni med drömmar som
ingen tjuv får röra, ni
med längtan som inte

tål vetskapen av gränser
ni som söker sanning
och äkthet oavsett

vad för pris ni
får betala

Det är snart, så väldigt
snart tid för er
att vakna

Jonny Lander - Bottenskrapets Kung

Du har säkert sett dem
stå på rad, tala om sån’t
du inte helt förstår, om
ting du är säker på
inte angår dig och det
som finns i dina cirklar
men du hör tappert på ändå
för de har ju alltid sagt
på radion att det är
så viktigt att
du lyssnar

Att dessa tunga herrar och
strama damer talar om det
som är av vikt och tyngd för
såväl fosterland och kungarike
som för allt som din enkla
själ nu råkar bry sig om

Så du lyssnar och du lär, du
tolkar och försöker förstå
deras prat om skattesatser
hit, miljardsatsningar dit
att det tydligen är för lite
värdegrund ibland och
för mycket vita män
på andra ställen, ja…

Inte är du någon att förstå
allt av deras höga, kloka tal
du som bara frågar efter
att få leva ditt eget liv
på de sätt du själv tycker
är lämpligt, ge ett handtag
där det nu behövs och när
någon frågar efter dig, men
annars vill du helst bara
få lov att sköta ditt

Visst är det alldeles finfint
och toppenbra att det finns
folk som tycker fint, men det
är som om du vill fråga om
det är okej att tycka att dessa
tyckare nog kan få tycka allt
det där någon annanstans än
just där du råkar vilja
leva dina dagar      

Ja, det är som du ville fråga om
det möjligen kanske kunde finnas
någon som tyckte fint och bra
på herrarnas och damernas
supderduperviktiga vis utan
att du själv behövde bry dig
något mera, någon som struntade
i såndära socialism och tillkrånglad
kapitalism för att istället bara veta
vad som var korrekt, rätt och bra
utan att någon behövde fråga dig
om vad du tycker om allt som
man nu ska tycka saker om

*

Du, min vän, du har tur
för nu finns det en sådan
man för dig att välja på
hans namn är Jonny Lander
och han tycker allt som är
värt att tycka något om
och han tycker alltid bäst
eller ja, jo, åtminstone alltid
utan undantag så tycker han
det som är minst sämst

Han tycker om skola, han tycker
om värdegrunder och om patriarkala
maktstrukturer, han tycker om allt
som går att tycka till om och han
gör det utan tvekan, han gör det
med ett mod och en bravur
som inte setts i detta land
sen Per Albins sälla dagar

Ja, du som alltid känt dig
modfälld, trött och lite
bakom när politikerna
pratar sitt pratliga prat
kan nu resa ditt huvud

och höja din blick för
Jonny Lander lovar
dyrt och heligt att
ta hand om dig och
allt som du bör tycka

Bry du dig om ditt
eget liv och dina
egna cirklar, du kan
tryggt och lugnt låta
Jonny Lander

Sköta resten  

Som En Kastad Handske

intro

Jag är inte den du tror

jag spränger dina kategorier

dina slöa strategier att förstå

din omvärld, så snart du
öppnar ögonen och
ser åt mitt håll

I

Du

vill ha allt du känner
till på ett mjukt och
stillsamt schackbräde,
tydligt formerat för att
själv kunna utse bönder
liksom kungasläkten -
får du inte stöpa världen efter

dina hierarkier och strukturer

så vet du inte vem du är

Det som sticker ut och viker

av, det förintar du eller överger

till glömskans domäner, och när

Verkligheten sedan väcker dig

har du bara kvar
att skrika

*

Lyssna, jag säger bara
vad jag råkar se, vad mig
och mina intressen anbelangar
kan denna plats få brinna och
vrida sig till stoft utan att jag
har direkt anledning
att agera

Vill du min tystnad
så för all del, se mina ord
som luft och vilsen vind, det

blir aldrig mitt bekymmer

Men än en gång

och återigen, jag

talar bara om vad

mina ögon bevittnar

II

Och jag ser
människor som
rusar framåt i en
trasig mani så berusande
att de inte märker hur de
snart tagit sig varvet runt

för att krascha in i sin
egen svanskota

Jag ser en hemlös

tidsanda som likt

ett aningslöst barn

försöker uppfinna

godheten på nytt

denna gång utan

grundval eller kompass

- det som skapas är en

godhet som ska kännas

ha en smak av ljuvlighet

och brustna sommarblommor

Om den sen

verkligen är god

spelar inte riktigt

någon roll

*

Lyssna, jag hör inte hemma här

mina rötter härstammar från

andra trakter och mitt hjärta

tillhör högre himlar, om du

inte förstår vad jag vill säga

sök dig då till någon med

mjukare stämma, någon

som kan förmå sig att

tala det du kallar språk

Jag vill hellre tala ord som

går i räta linjer, om en verklighet

som fäster i sina givna konturer

- sagor och druckna fantasier

förmår inte att ge mig

någon trygghet

outro

Nej, ge mig realitetens käftsmällar

ge mig en mörk natt om så är, en

utmaning högre än Saturnus bergskedjor

Inte blir jag rädd för det, jag

har redskapen för att besegra

dem, jag vet vem jag är, varifrån

jag kommer och varför jag är här

Jag tänker inte blunda

och inte heller vara tyst

om det jag ser

Hantera det

Åttonde I Tredje

Vaka med mig
när dagen viker
då stormen ryter
och dimman tätnar
över såväl nejd så
som i djupet
inom mig

Stanna hos mig
när mina ögon
mist sin klarsyn
då mina ben vill
springa tusen dagar
härifrån och mitt
kött vill glömma
att det måste leva

Tala mjuka ord om
morgondagens gryning
berätta om sagan som leker
sig fram mellan sanningens
hamnar för att en gång ta
med oss alla hem, viska för mig

om konungen som rider
under lejonets banér, sjung
mig trygg med sånger om
kejsarens rike där det
alltid råder ljuvlig
sommar

Håll min hand när skeppet
rister, jag vet vad som väntar
mig och att valet mitt är ringa
men giv mig av din styrka
en sekund eller två, gå inte
nu när rädslan river starkt
och hårt i mig

Jag ska inte fly eller svika
mitt öde, nej, jag ska kämpa
för min gryning och min
barndoms sommardag, ja
jag ska slåss också om jag
glömmer alla skäl, också
då livet ter mig som ett straff
eller likt ett ohyggligt skämt
så ska jag hålla min vaktpost
vänta ut mörkret och till
sist skratta åt nattens
fåfänga vindar

Bara inte just nu

Nu behöver jag
enbart dina andetag
emot min axel, din
försäkran om att allt
en gång ska ordna sig
att det som nu exploderar
av smärta och avsky emot
min bröstkorg en gång ska
te sig som en svårglömd mardröm
en brottningskamp mot någon
som vill pröva min styrka
men inte släcka mitt hopp

Nu vill jag bara veta
att du inte lämnar mig
att du via vinterns stränder
och underjordens utbredda
havsvidder alltid återvänder
för att vänta ut tiden
vid min sida

Säg mig sagorna igen
sjung mig solens melodier
om igen, visa mig den styrka
som horisontens färger talar
om en allra sista gång

Så ska jag därefter resa mig
hämta min rustning och allt
mitt mod och sedan leva mitt
liv, utföra min uppgift, fullgöra
mitt öde på ett sådant sätt att
sången om Dagen, Sommaren
och Konungen aldrig slutar
sjungas häromkring