Framåt

På bergstoppens yttersta krön känner
jag hur världen kränger till, vindarna
vrålar om allting de tror jag glömt
molnen vräker floder framför
mina fötter för att försöka få mig
att vända om och gå tillbaks
tystnaden emellan deras dån
talar om en enda sak

men jag har
bestämt mig för
att vägra lyssna

I

Det är inte längre tid för rädsla
stormen har varat så länge, slagit
sönder så mycket av allt jag kände
till, hålen inombords finns fortfarande
kvar, såren darrar som ömsinta ärr
mot huden, men rädd, nej
det vägrar jag att vara

Ökenrymden är fortsatt svart
och vid nedanför mig, jag hör
hur vargarna rasslar sina kedjor
utanför muren, men jag har bättre
än någonsin lärt mig vikten av att
stanna vid mitt svärd, att inte fly
vid minsta stridsrop, att inte frukta
någons käftar eller det vilda
vapenslamret

Kanske är jag fast här
vid bergets topp, kanske
är det här allting slutar

men jag skulle inte tro det

Nej, det är inte längre för fåglarnas sång
eller någon ängels solströmmande verklighet
jag ska söka göra mig vacker, det är inte längre

för någon annans ögon jag vill leva mitt liv
jag vet ännu inte vad det är som jag ska
bygga, om det ska bli ett bubblande
sprakande palats eller en solid fästning
i granit, men varje steg jag tar i denna
nya morgontid är ett steg som
jag själv har valt

II

Minnenas flod rinner fortfarande genom mig
och nätterna frågar oupphörligt efter skuggors
namn och öde, men jag är inte längre bunden
till varken Maj eller Oktober, jag böjer inte
knä varken för trottoarer eller någon
annans motorväg

Jag ser fortfarande hur livet är en strid och
hur lätt det är att falla, hur enkelt det är
att tro sådant som inte är till för ens
sinne att förstå, jag vet min ringhet
och min bistra begränsning, men
molnen, vindarna från norr
och öster är inte längre
något som sliter
mig itu

Ja, jag vet hur stark vintern är
hur mycket av konungslig glädje
som saknas i denna typ av tidevarv
men om du kunde ana vad jag fått
se i dessa nya dagar, vilka förunderliga
platser av himmelsk frid och sällsam eufori
jag fått vila vid, ännu är inte alla vägar
stängda, ännu har slutet inte stängts
sig runtomkring oss

Vet det, i mitt inre finns en inpräntad
vision, en svartmuskig spegelbild om
ett liv andra bara skrattar åt, en fantasi
i andras ögon, en närliggande
destination i mina egna

Ser en ö målas i svartgyllene färger
ser myriader av människor vakna
upp och känna att de ännu
tar äkta andetag

Jag kan priset, vet vad som krävs
för att ta sig ända fram, men
segelvindarna börjat bära mig, smaken
av frihetsfrustande längtan är konkret
i mitt inre och i den känslan kan mörkret
vargarna och horderna av hundar
inte beröra mig mindre

III

Jag är inte längre hemlös eller vilsen på
samma sätt som förr, jag är en dubbad
riddare och jag har slaktat min största
fiende, stött en lans i hans hjärta, tagit
över allt han styrde inom mig, jag
försöker ännu förtjäna samma nåd
som alltid förr, men förstå att nu
vet jag så mycket mer
om vad jag gör och
vem jag blivit

Jag vet att jag är utsänd hit och att städerna
slotten och de Balderssmekta rikena från förr
alla är slukade av Ginnungas gap en gång för alla
och att jag därför inte har behov av någon fruktan

Ske mig så som det måste och behöver bli
men min svarta klädnad står inte längre
vare sig för sorg eller förvriden bitterhet

Något i mig önskar ännu att alla världens
fåglar kunde släppa allt de har för att följa
mig på färden, ja, jag önskar verkligen att hela
världen kunde vakna för att forma en värld
som pulserar av fred och frihet, men när
så inte är, är det tid för mig att lämna
för att se hur långt jag kommer

Snart alldeles snart
så går signalen

Dominique

Asteroider faller över himlen
de bär med sig berättelser
från galaxer som aldrig
hört något av våra
namn, de talar om
liv, gärningar och
drömmar som jag
inte får plats med
där jag står

Var och en av dem
lyckas knäcka det
lilla torn av halm
och strå som jag
byggt upp

Vintertimman slår
emot mitt bröst, med
en insikt av stress och
oändlig jäkt – så mycket
finns kvar att utföra, så
många ting står till buds
att inkapsla i det som
är min bröstkorg

men tiden
rinner som en
tankspridd vårflod
mellan fingrarna och
allt som jag hittills lyckats
vara fumlar mellan öde fält
och snårig granskog för att
hitta en enda plats där jag
kan stå tillräckligt stabilt
och rakt utan att direkt
förklaras som en
billig bluff

Så finns du

Någon som tycks äga
världen utan minsta
ansträngning, du ler
och himlen skrattar
utav fröjd, du dansar
och alla kosmos höjder
jublar, tycks kasta sina
mantlar framför
dina fötter

Nej, jag vill inte låta bitter
jag är alltjämt mest förundrad
att i en tillvaro fylld av ständig
strid för varje enskilt andetag
så är det som om du
inte nödgas delta

Du bara finns där
utmejslad ur existensen
som om, som om den
var din och allt kring
dig finns här som skapat
för att ge just dig nöje
och behag

Jag behöver nog
inte säga hur mycket
du klarar av att skrämma
mig - jag står kvar här
i nattens klaraste timmar
bland utkantens mest skälvande
trakter för att se om jag kan
forma mig till någonting
som klarar av att möta
dig med en rak och
öppen blick

Galaxerna ovanför fortsätter
att sjunga och ton för ton
så lär jag mig att lyssna

Om jag så ska stå här
tills Arbol vänder
hemåt så är det vad
jag ämnar göra för
att bit för bit lyckas
förstå mer av vad
i all denna värld
det är som du
består av

Jag känner till drottningar
jag känner till människor

med makt och medel och
jag vet hur de som äger
styrka och kraft ter sig
i mina ögon, men det
du äger är i mina ögon
något annat

Jag har sett hur du vänder
det som är gjort av grus
och bly till flödande guld
sett hur du får vindarna
att vända, själva stormen
att lägga sig i ditt knä

Invid dig är jag fattig
invid dig blir smaragder
och safirer till plast och
ingenting, men jag vet
med en insikt gjord
av järn och stål

Att så länge du finns
i denna värld så är
varje ursäkt för att
inte ge sig in i striden
för att vinna allt som
finns att erövra lika
lätt som vinden

Att inte ge sig ut
i världens bedövande
storlek för att söka
varje skatt som står
att finna vore lika
förödande dumt som
att kämpa för att
glömma vem
du är

Hur lång tid det än tar
och hur dyrt priset
än blir så måste jag
leva för att finna
det som du har
vunnit

Så länge du är
så länge bygger
jag vidare mot
himlen    

Varje Litet Ting

Jag säger dig

En dag ska
någon smeka
din kind, varsamt
torka undan dina tårar
och utan att använda
ett enda ord få dig att
förstå att allting, precis
allting kommer att
bli dig begripligt

Ja, denne någon
denne sällsamma gestalt
ska ta dina tårar för att
omvandla dem till förunderliga 
palats, de ska bli till tecknet
för en ny gryning, med dem
ska han få det första vårregnet
att vakna ur sin dvala

Så länge
har jag hört dig
tala om natten

Om mörkrets eviga mönster
och jag vet att du alltid talat
sanning, du har inte hycklat
när du skildrat dina fasor
inför Javier och hans bröder
inte spelat dina känslor inför
en tron du tror ska rusa upp
för att så snart som möjligt
ge dig barmhärtighetens
svala lisa, nej du har varit
innerlig inför varje plåga
du har inte sökt någon
annan vinning än att ärligt
få teckna den verklighet
du har tagit del av

Så länge
har jag sett dig
gräva i dalarnas djup

Dricka glupskt ur tårarnas brunn
och jag har inget sagt för jag vet
att du skulle ta varje ord jag
yttrat som en lögn, du skulle
hånfullt pekat på bevisen
på varje stig du följt som
fört dig hit och gjort varje

enskild vision om ett annat
liv, en annan rytm. med annan
form än denna till en myt
och skändlig saga  

Du har inte kunnat lyssna
och än mindre haft förmågan
att förstå något annat än
dina bistra villkor, än den
sanning du haft som föda
sen den tid du inte längre
minns hur den kom till

Ja, du har så länge
haft orden klara

och beredda till svar
berättelsen fullt utritad
och bilden utmejslad in till
minsta kristall, men likväl
ska du snart få se hur någon
tänker slå sönder allt
du känner till

Hugga ner djungeln utanför
krossa muren som gjort sig
till din vän och trygghet
och öppna ditt fönster
till en värld vars lyster
du ännu inte kan
ana vidden av

Ja, jag säger dig

All den sorg du känner
all den bitterhet och vrede
du har som färdkamrater
ska inte förintas, men en dag
omvandlas till högresta slott
de ska bli portar in till städer
av liv och rörelse, av deras
rättvända kraft ska han
än en gång få sommarens
solsken att vända
sig mot dig 
 
Tro mig inte nu om
du vill, men när du väl
kan lyssna så inse att
när Han väl träder in
så ska du fullt och fast
förstå allting, precis
allting av det som
händer nu

Väktaren Vid Avgrunden

Det är sent, vargtimman grinar
dig i ansiktet, oktobers söner har
börjat städa undan sommarvärmen
men det är alltför sent för dig att
gå någonstans, vägarna är stängda
broarna är brända och skeppen
har redan tagits i besittning
för att färdas söderut

*

Strax under din vänstra ögonvrå
dallrar ett minne i form av ett
upplyst torn, ja du minns hur
en änglalik gestalt tog med dig
upp till himlens nedre gräns
för att där berätta om livet
och dess villkor, om de val
som fanns för dig att ta
och alla de portar som
stod klara för att öppna
sig inför dig

Gestalten pekade åt öster
och du såg en svår och
slingrig stig leta sig in
i ett dystert, märkligt 
landskap, vart du såg
så var där bara murken
lera, brutna vidder och
klippor som blickade
hotfullt mot allt som
kom dem nära
-
visst fanns där en ljus
strimma ut mot horisonten
men dit var det långt, längre
än du säkert någonsin
kunde nå

Gestalten pekade åt väster
och du såg en vidsträckt
motorväg rusa bort mot
evigheten, vart du såg
så var där fullt av ljus
och härlighet, som bitar
av himlen strösslade
längs med asfalten, ett
pulserande liv längs med
varje motorburen meter
-
visst slutade vägen
ut mot ett tjockt
och rysligt mörker
men dit var det långt
och snart skulle ju

din ungdoms
morgon ta
sin början

*

Nattens kyla väcker
dig ur minnet, du vet
hur du valde, du känner
alltjämt priset du behövt
betala och du har till sist
lärt dig att din klagan och
bittra tandagnisslan inte
vänder några vindar, inte
förmår tiden att vrida sig
tillbaka, nuet är en blytung
börda som håller dig på plats
och när du väl nått till vägens
slut och ände så har du bara
kvar att vänta, ett andetag
åt gången

Därute
finns inget annat
än en avgrund, när
alla andra vikit av och
då samtliga av paradisets
smulor tagit slut så är bara
Rymden och Tomheten
kvar för att hålla dig sitt
sällskap och om du tror
de håller tyst så
tror du fel

De stirrar mot dig över
tid och rum genom
alla dina vägval
allt du gjort
allt du tänkt
och haft för vilja
-
allt ser de och via
vintertidens sirapstjocka
långsamhet väger de
och mäter dig, ser till
att på djupet förstå
din karaktär för
att sedan fråga

Är det nu
som du har
tänkt att
ge upp? 

Du rister till, vill peka
på alla sår och halva händer
vill skrika om krutrök och
bomber, om falska kungar
som lurats, om lömska gudinnor
som svikit, om demoner som
aldrig låtit dig vila, om blod
svett och tusen liter ångest

Du vill ta deras fråga och
kasta ett hårt rungande
ja, för alla världars
helveten, ja in
i deras frostbitna
ansikten

Så är det som att
du långsamt inser
att inte heller detta
hjälper, inga eder eller
heta ursäkter får dig
tillbaka upp till tornet
inte ens din kollaps
kapitulation och slutgiltiga
nederlag skulle få världens
villkor att vända sig i vänlighet
emot dig, en tunn viskning
någonstans inom dig inser
att det enda som sker
när vapen sträcks och
lämnas in är att allting
cementeras och att natten
midvintern och alla hans
kumpaner till sist får
lov att vinna

*

Viskningen dör bort
och kvar står du i envig
med en avgrund som
vet ditt namn känner
din tyngd och som
skrattar åt allt du
någonsin vill vara
-

men som från ingenstans
finner du att du klarar
av att svara dessa monster
med ett enkelt leende

Inte för att det finns
anledning eller för
att du egentligen
vill något annat
än att följa deras
fråga ända in i
sitt logiska kakel
men ditt svar
blir likafullt

Nej

Ge mig all er tomhet
slit upp mig i fraktaler
mot er gigantiska rymd
om ni så önskar och vill
jag vet ännu inte vart
jag ska och hur jag
tar mig dit, men så
länge något vandrar
i mitt blod, så länge
något driver mina andetag
så är inte jag någon ni
kan erövra, om jag måste
stanna i er närhet så kan
det väl inte vara på något
annat sätt, men ni ska veta
att så länge jag är här så
är det inte ni som vakar
över mig utan jag som vaktar
er för en dag ska all er makt
bli bruten och livet återvända
också ut till dessa trakter
och då, då är det jag som
skrattar högst

Det svär jag på 

Tolv

När vindarna
från havet väcker
en är det så lätt
att undra var
man hamnat

varför luften

känns som grus
och tegelsten
mot huden

Upphängd i
en korsning
mellan tid
som varit och
en annan som
ännu väntar

jag vet så väl
hur det är att
slösa tårar att
gråta över sådant
som lämnat för att
aldrig komma åter

smaken av sommarvindar
och dagar klädda i mjuka
enkla färger upphör ändå
aldrig att få mig ur balans

Jag kan viska mina
mantran tills jag
stupar

vissa drömmar
återvänder alltid
och det är så lätt
att ge dem en krönt
plats i en tillvaro
som annars vill eka
utav tomhet

Jag vet så väl hur illa
fåfängt det är att frukta
någonting som ännu inte
fått sin form av gudarnas
händer, men den tid som
knackar på mitt fönster
har händer utav is och
ögon som slungar tung
allvarlig eld emot min
veka bröstkorg

Jag vet att hon kommer
för att fråga om jag har
allting klart, om jag är
redo att omvandla mina
karga ord till strömmar
utav handling, om det är
så att det jag tror och
önskar älska inte enbart
består av luft och
flyktig vind

skräcken när jag inte
har en aning, när jag
inte kan ha en aning

Istället låter jag mig
hänga fritt i luften
fortsätter andas mina
mantran om strävsamhet
tålamod, uthållighet
och tapperhet

Att denna gång inte rusa
mot lyckans hägringar
att denna gång orka
med att förstå vad
som är mitt att bruka
min roll att agera för
att sedan våga fullfölja
allt som ålagts mig ända
tills det att nästa morgon
behagar gry

Gomorra

Jag har så länge
blivit arg vid
närmsta tanke på
Stat och mänskligt styre
ja så snart jag hört deras namn 
har jag velat spotta och fräsa
i okontrollerad avsky

Ja, vid närmsta tanke
på alla dessa vapen
som har riktats mot
oskyldiga och försvarslösa
på hur många som har gjorts
till änkor och faderlösa
enbart på grund av någons
maktfulla nycker eller
lustfyllda ondska så har
jag önskat vända världen
upp och ner, krossa
städernas palats och
dyra fästningar, tvinga
själva himlarna
på knä

Så mycket av
mänsklighetens mörker
hennes plågor och stunder
av djupaste svaghet rättfärdigas
med hjälp av maktens medel
de som hugger sin nästa i sank
ursäktas med att utan just
dessa svärdshugg skulle någon
annan plåga komma i dess
ställe och så får allting
pågå, ännu ett varv, ännu
en dynasti och ytterligare
en civilisatorisk cirkel 

Utan att fåren klarar
av att vakna, utan att
någon tydligt säger att

Nu är det nog, nu är
det dags att säga nej
till alla sorters styren

Ge oss fred och
ge oss gärna välstånd
men om det måste köpas
till priset av vår frihet
och vår rätt att själva
skilja rätt från fel och
ont från gott så kan
det lika gärna vara

Vi kan vara fria och
vi kan vara era slavar
men vi kan aldrig vara
både och, och i så fall
väljer vi hellre friheten
-
vad den än
sedan må
ge oss

Nej, istället bara tystnad
ifrån flocken av får, hundar
och schimpanser och jag märker
nu hur min vrede långsamt
har förvandlats till en tung
och dyster sorg 

Kanske staten är en boja som
mina medmänniskor lärt sig
att älska till den grad att ett
liv förutan den inte längre
går att leva - kanske herrarnas
vapen, förtorkade bröd och
barocka skådespel blivit en
vana det skrämmer allt för
mycket att lyckas
vara utan

Kanske det bara är jag
och några dårar till som
kan se en värld som inte
bärs upp av våld
och tvång

Och möjligen är det så
att det är dags att dessa
utav oss tar det vi har
för händer för att sedan gå
utan att en gång se oss om

när schimpansernas städer
sakta börjar brinna

Gränsen

I

Jag har hört
om onda män
som placerat sig på
piedestaler och hästar
höga utav dålig luft
och som därigenom
tror sig vunnit rätten till en
mening och en ståndpunkt
om sådant de inte känner
till och knappast kan förstå

Jag vet inte om
det är en dålig dröm
eller en fånig fantasi
men jag har hört om
lömska kvinnor som
genom kluvna ord
och frågor drypandes
av gift försöker få upp
till ner och rätt
till fel

Ja, jag har hört att de
som inget vet och föga
sett ändå tror sig ha
rätt till åsikter om det
som inte är deras och
aldrig kommer bli

II

Jag är ingen märklig
person, inte någon
som vill slå brett
eller särskilt högt
jag ber inte om att
få höras eller synas
på världens stora
scener, nej, de tillhör
säkert någon annan

Det jag har, det är
min mark, det jag
äger är en förmåga
att medelst strävan
och slit transformera
kärlek, lust och glädje
ner i jord och åkermark
för att sedan se dem
återvända med sådant
som ger liv och välstånd
för långt fler än bara mig
och de jag kallar mina

Det är inte särskilt
mycket, men det är
- i detta nu och så länge
som jag själv avgör
och bestämmer-
endast mitt och
min egendom
att råda över
-
och du som
finlemmad byråkrat
lattesörplande miljömupp
eller verklighetsfrånkopplad
jurist kan säga vad du sen
behöver, tala du om lavskrikor
eller svamp och blåbärs rätt
att plockas, skrik om vargar
eller om en abstrakt allmännytta
– det gör ingen skillnad

Någonstans måste du
förstå att du kliver
över en gräns, aktiverar
en instinkt som har sovit
alltför länge i vårt
arma land

Du måste förstå att om
du tar ett steg till riskerar
du att hejdas av hötjugor
och armborst, ett ord till om
sådant du ej begriper
och förstår och det kan
bli det sista du får sagt

Gränsen för vårt tålamod
och gränsen för er dumhet
den gränsen, den går här