Österhavet och Vasastigar

Österhavet sjunger i den sena sommarnatten 

till en melodi jag sedan länge glömt och utan att 

jag helt vet hur så minns jag rytmer som inte tillhör 

mig något mer, minns gator som en gång skrattade 

mitt namn, sätt att tala som en gång var allt 

som detta liv ville handla om

Sedan tågen, kanada, de många evigheterna
av vinter och hur stängda blickar av sten
och järnströdd granit strax befolkade varje 

gathörn som vår sort en gång vågade kalla sitt eget
- sådant som de äldre säger alltid händer, måste ske
världen vrids och sådant som inte äger rötter faller av

big deal kiddo

Men alltså, ja, inte för att jag är någon
som vet någonting värt att ha kunskap om
men jag vill mena tills det att mitt sista andetag
stjäls ifrån mig att vitsippsträd regerar, promenader
i rektangulära cirklar är själva essensen av det
vi är på denna platsen för att göra

Vi är inte kallade att veta någonting om ödlors liv 

vare sig i i slott eller bland ökenländerna, vi har inte
fått i uppdrag att se till att siffrorna bland imperiets många
balansräkningar faller i sin rätta ordning, i min meningvill jag tro att det sådana som vi är satta till att göra är att se

Känna klangen i bröstet när korset träder in på scenenprästen rabblar sitt första amen, eller när förvuxna tjugoåringar
sätter det sista ackordet i sin psalmsång

vad händer då

Vi är inte sådana som har redskapen att tolka världens myller
i några som helst pregnanta mönster, men vi kan pejla djupen
i en grannsjäl en rastlös sommarkväll, vi kan försöka vinna klarhet
i vad en andevärld vill säga, vad det innebär att ständigt vara
omgiven av de heligas änglar 

Sådant  

Och ja, inte för att jag vet någonting, jag är
en sådan som hamrar ner svallvågor vid strandkanten
en sådan som gräver gropar bakom sandslotten
för att Atlanten ska ha någonstans att bo, är den som säger
till Augustinus, Luther, Lewi Pethrus att flytta på er, gubbstruttar,
här kommer den som kommer greppa världsalltet, brotta ner det
på hallmattan och säga till det exakt vad det behöver
höra om sig själv 

Jag är en sådan som tar bara aningens för
stora tuggor av det andens smörgåsbord som 

vår tid vill innebära, men jag har en hunger Tor själv

kan bli avis på, en törst som inga Lokes trick någonsin kan stilla - jag är här för att jaga ner den änglagestalt som sitter på svaren om så jakten går över kosmos halva vidder, över planettrappor och jakobstegar upp och ner Svaren ska jag bara ha

Och ja, kanske är du möjligen lite likadan, eller också
är du någon som ska flyga till andra sorters trakter när världen
vrider sig vidare framöver, kanske hamnar du i Gudruns vardagsrum
Kalles salonger eller Gretas många pirer i din egen jakt för att få
tillvarons melodier att gå ihop för dig, det spelar i grunden
inte så stor roll

Myten över alla myter formar dina dagar lika mycket som den
skapar mina, mästaren vid tempelporten vet sina skäl för att låta våra vägar slingra sig fram genom framtiden just så som de behöver göra, för att vi en dag ska hitta fram till kosmos främsta topp - jag är mest glad att stigarna krockade en stund i ett somrigt Göteborg, i en hemlös Vasapark under en gemensamhetens form av dagar

Ja, det enda jag vill säga och få sagt innan 

österhavets sista klang har ljudit ut är väl att 

om du har tid för att låta dina inre rum av rektanglar  och kvadrater cirkla sig i en promenad eller två också i den tid som väntar framåt så vill jag inget annat än att kunna vara all game, så länge som jag får     

Här, Nu

Predikaren säger
drucken av sömn eller mögligt vin 

du måste sluta med brajjet mannen

du ser ju, säger han med en yvig gest 
mot min fängelsecell, du tror för 
mycket om dig själv och 
din förmåga att stiga ut 
mot världen 

I mitt inre är jag nu ett ruckel, och mina ord 
lyder mig inte längre, nej, de fastnar i 
bröstkorgen, tar stryptag längs 
stämbanden, vägrar dansa 
ut till fingrarna 

Predikaren svidar om till en 
hurtig muskelknutte viskar 
en smula för förföriskt 

ge upp om alla gamla tankar, 
ge upp om att bygga babels torn 
ja, javisst, din intention var god 
och lagom desperat, men du ser ju 
älsklingen min, du ser ju hur 
det går när prometheus 
kastar sig mot solens 
strålar 

på din nästa fråga, vad du ska göra nu 
vet jag sannerligen inte, du önskar mig 
profet det vet jag nog, men jag har inga 
sådana ord till dig - klyv din ved och 
bär ditt vatten och när du ser Messias 
därute på gatan så vet du nog vad du ska göra 

Det här är ditt nu, vännen min, det är inte 
vad du vill och det är inget du förstår dig på 
men såhär är det, du missar plikter och nyttigt 
gamäng, du ödslar dyrbar tid på tomluft och 
disig dimma tycker du, och visst är det säkert så 
men 

Idag skapades världen, minns du, idag hummade 
gudomen sitt första amen, just i denna sekund 
vibrerade den stora smällen sitt första yrlande 
kvarkvarv och du är i högsta grad en del av det 

Låt orden krossa sig mot strandkanten, låt alla dina
osjungna sånger somna in i sina bäddar, du behöver 
dem inte - ja, du gick över gränsen och brände sönder 
dina vingar och ja, jag ser korparna som gnager på 
dina njurar, men här är vi, käraste, här är vi 

Låt så konstverket stå för sig själv

Guldkalvar och susningar

Och jag såg 
folket stå vid en
bildstod av guld
de ryade och sjöng
kring dess fötter, de talade
stora vackra tunga ord om
dess starkhet och dess skönhet
men när jag frågade om vad statyn
ville betyda i en vidare kontext
såg de förvirrat på mig och
med ängsligt hat
i blicken sa de

Här finns ingen bildstod
här finns bara sanning
och det vi i allt vet är
den äkta gudens Ord

Och jag valde att inget säga
jag visste att folkets ledare
och kung varit uppe på bergets
långa krön längre än någon
kunde minnas, hur skulle detta
arma folkslag orka vänta
i enbart brisens stilla famntag
någon längre tid? Nej, folk kräver
kött och fasta vägar, kräver guld
och synlig närhet från dess gudom
så är det, så måste det alltid vara
och vem är jag att döma
någon av dessa små?

Likafullt känner jag Guds
okuvliga vrede i mitt bröst
hur kan detta folk som Han
välsignat med att kalla
just sitt eget envisas med
att ständigt förhärda
sina hjärtan?

Hur kan de glömma
alla dessa under som Han
gjort dem så många gånger
genom deras dagar? Hur kan
de glömma att Han är himlens Gud
och att det är där som livets bröd
och vatten finns i outsinlig mängd?

Varför fly till djävulens domäner
och ta del av dödens bittra gåvor?
Hur kan de glömma det som är
utan att finnas, det som lever
utan att någonsin ta form
för att istället lyssna
till främmande folkslags
tal om sådant de saknar
all form av äkta
kunskap om?

De vet inte bättre
men deras hjärta borde
kunna förstå, deras öron
kan inte lyssna, men deras
hjärta borde kunna höra
deras ögon är förmörkade
men deras hjärta
borde kunna se
-
inte det som är
rakt framför näsans
tjocka längd utan det
som har äkta liv inuti
allt som synes
vara till

*

Men jag sa alltså ingenting
utan gick sonika från deras
lägereldar och offerlundar
för att ensam söka berget

Ingen enda av dem följde med
ingen enda märkte någonting
och ingen av dem ville ha
den skatt som inget
av världens riken
mäktar ge

Jag gick på egen hand
för att få se det enda
Väsen som genom
vatten och eld
jordbävning
och blod

lärt mig
att be
utan
minsta
ord

Båtens brev

Möt mig vid vitsippsträden
när solen stiger ned och när 
Jeremia än en gång medger
att allt är väl 

Glöm aldrig bort vidden
av hur älskad du är, jag 
vet att min tystnad är 
ett svårglömt brott, men 
jag svär 

På det att verkligheten 
följer allt vi gör i drömmens tid 
så älskar allt i min varelse 
ännu allt i din 

*

Möt mig vid vitsippsträden 
när tågen slutat gå, när dina
ekar fällt sina biljoner löv 
och du har mött din frid 

Medan cirklarna snurrar kan 
jag ingenting göra, bara låta 
hundarna skälla och tistlarna
gro, mina händer är bundna
min själ är gjord av dy 

men vackraste 

Jag svär 
på det att Gud aldrig har rört sig 
skapelsen aldrig har ägt rum   

Min kärlek till dig är tusen famnar djup 
och 145 himlaberg hög, det jag ser i dig 
kan inget ord i universum förmå sig
att beskriva

och säg bara ett ord 
så är jag där 

*

Säg bara ett ord 
så bryter vi sönder 
världen bit för bit 
klär av drakens kläder 
plagg för plagg 

Tills vi finner att vi står vid 
vid vitsippsträdens rot med 
skratt klingandes i luften, med
gyllene runor dansandes på 
våran hud och vi upptäcker att 

Det är här vi alltid har varit

Medan Slanten Singlar

Till slut
är du tillbaka
i tornet, ängeln
ifrån förr har visat
dig vägen upp och
för en stund så
ser du allt

De gyllenvita stränderna
paradisöarna med flickor
vin och evig fågelsång å
ena sidan, å andra rödbrända
fält, A5-A6 pass med spindeltråd
och häxnästa domare för
varje steg du tar

Ängeln ser på dig och ler
förstår du nu eller ska 
jag vänta lite till 

Skillnaden mellan 
dessa länder finns 
bara i din egen blick 
tiden mellan maj 
och oktober är ett 
stilla andetag, en långsam 
rytmisk puls som viskar 
dig godnatt, god morgon 
och väcker dig till handling

Han skrattar, porlar med blicken
säger: om du för en stund 
slutar tänka i dina egna banor 
och istället öppnar blicken så 
ser du att Avgrunden inte är 
mycket mer än ett avlägset 
rum i ditt livs Paravel, de 
milsvida motorvägarna 
du färdats på i all din ilfart 
fanns planterade precis 
invid dina dyrkade 
slingerstigar

Nej, jag säger inte att 
allt är ett och samma 
om du tror så, så 
känner du inte ditt 
evangelium, de goda 
nyheter som din tid 
lever i

Avgrunden är tömd, västs 
långa vintertrakter upplyst 
just för att tillvarons högste 
bestämde sig för att ta sin 
boning just där, hur du 
än väljer dina steg kan 
du aldrig falla bort 
från hans närvarande 
tillvaro 

singla din slant, be dina 
böner, bygg dina riken 
av njutning och helig 
vällust, vart du än 
tar dina steg så
bär dina fotspår 
herrens sigill, vartän 
du tar dig så är du 
alltid strax invid 
hans tron

Förvara ditt sinne 
i helvetets domäner 
om du vill och behöver 
bara minns att det aldrig 
finns anledning att förtvivla 

ty allt är väl 
har alltid varit 
och kommer 
alltid bli

om du inte tror mig 
så stig upp, det är 
snart dags att 
vakna

Söndag

Predikaren rusar in i vallokalen
med en doft av anarki och vin
omkring sig, skriker

Gör din plikt och allt som 
krävs utav dig, men enbart 
om du kan förhålla dig obrydd 
inför kulans förlopp, om resultatet
blir dig till glädje eller förfäran, 
gloria eller kyrie så se till att 
ändå alltid få ditt livs insatser 
att ständigt lova Gud

Predikaren hoppar och studsar
sätter på projektorn och river
ner molnen från himlen
utbrister

Låt dina begär smeka dina 
kinder, men kyss dem aldrig 
så länge du har ork och 
kraft nog att stå emot 

Håll dina rädslor kopplade 
vid dörren, tygla dem stramt 
men stöt dem inte ifrån dig 
de återvänder alltid, än starkare 
än er senaste strid

Känn ingen skam, men heller 
ingen stolthet, var en pjäs 
i tillvarons stora lek, delta 
i spelet så gott du känner 

skratta, gråt, skrik och jubla 
allt om varandra och i ett 
enda virrvarr, bara du 
aldrig glömmer att 

vara 

Predikaren stannar till, ridån
glänser i kanterna, åtta arbetares
trötta blickar på hans manifestation

Minns, dock viskar han
att lagen alltid gäller 
och att allt som är 
alltid vandrar enligt 
dess bokstav 

Lär dig också lagen, på samma 
sätt som du lär dig att älska 
så att allt du gör blir
genomsyrat av kärlekens 
tecken 

handla i kärlek 
tala i kärlek 
andas i kärlek 

så att du till sist ser 
att allting, ja, allting 
dansar i kärlekens 
kalejdoskop, allting 
innanför, ingenting
utanför, för alltid 
amen 

och skål! 

spindelväv

spindeltrådar, silkestrådar, snubbeltrådar

du tror du vet någonting
du ritar upp kartor i ditt
inre över världen, över
kosmos, över allt du
säger finns i dig

ett steg senare och
allt är syndaflod

spindeltrådar, silkestrådar, snubbeltrådar

du känner till det sedan gammalt
lekrummet för över hundra år
sedan där alla utom du, gymnastiken
för tre seklar sedan där alla...

duplikerat, multiplicerat ut
till oändlighet, världen är
ett spel som alla deltar i
utom just du

du har bara tillgång till trådarna
gränserna som utmärker vilka
vägar du inte kan träda in på
och du vill skrika

det finns egentligen inte tid
för självömkan och slickande
av sår, men vad göra när världen
plötsligt endast består utav

spindeltrådar, silkestrådar, snubbeltrådar

du drömmer om orkaner, om stormfloder 

tsunamis som dränker städer, öar, hela 

världar, du drömmar om att sänkas 

ner till djupen, hur du slukar hela 

oceaner samtidigt som sjömonstren 

kalasar på ditt kött, du drömmer om 

att få skrika, få vråla ut ditt inre mot 

den tomhet som har tagit sin 

boning i dig men när du harklar
dig, tar sats är allt i ditt innanmäte 

spindeltrådar, silkestrådar, snubbeltrådar

idel tomhet och vind

Vridning

Predikaren
studsar in i mitt sovrum
med hoppande mustascher, utbrister

Verkligheten är en vridning
inget mer och intet mindre
ingenting som vrålar ut
till ingenting utan tal
och utan ljud, säger

jag älskar dig 

Men ser du inte
ditt tablettknarkande
skrälle, att mellan
dina doser av stesolid
och atarax så finns det
ett kosmos som bara
vill dig väl

Den högsta punkten som
vi känner till, kalla den
för Alfa, Kristus eller Neo
söker sig genom himlarna
och alla universums planeter
för att viska till Judas, Lucifer
och Cypher att

Allt är okej, om du vill och vågar
så är du fri att säga ja, tack och
komma ut till dansen, festen
allting som är när ingen alls
och ingenting håller hov

Svaret är Maria, när mörkret
äntligen vågar säga ja till ljuset
när Yin och Yang gifter sig
och den grå dimman väller ut
och tar allting med sig

Kejsardömen, psykadeliska
orkestrar, alla berättelser som
du älskar och håller kärt, allting
börjar här - i ditt inres vridning
där du tvekar om ditt nej ska
bli ett ja eller tvärtom

Jag säger ingenting utan
stirrar blankt igenom
Predikarens pulserande
gestalt och han säger
inget mer utan stirrar
endast ut mig

Du bestämmer, säger han
med förförande mjuk röst
efter att en evighet passerat

Är tillvaron himmel, skärseld
eller helvete, vilken smak
har dina färger, allting
som händer måste ske
precis så som gudarna
för länge sedan har bestämt
men du avgör om du surfar
simmar eller dränks av vågen
som du möter

Om du vill är allt en dans,
en sensuell orgie i upplevelser
eller en smärtsam plåga, jag
vet vad du väljer idag och
du kan inte göra något
annat än vänta ut Javiers
slag emot dig, men när
han till slut går hem

Kom ut till oss, vi
har kakor och allt
du någonsin har
drömt om

Allt du behöver göra
är att vrida dig mot
ljuset

Shivas frö

Du vet känslan
alltför väl

i dina drömmar har
du sett den mörka strömmen
forsa fram över vägarna, söka
sig inåt borgarna för att steg
för steg nagla sig fast i varje
otänkt vrå, ja, varje yta som
ingen förstått sig på att bry
sig om har du sett bli mörk
bränd och förtärd och hur
allt du fruktar bara växer
i antal

i dina dunkla drömmar har
du ständigt sett konsekvenserna
av dina bröders blinda lathet
hur deras tama form av kärlek
bundit oss alla längs järnrälsen
och snart är det inte bara i dina
tyngsta drömmar som
tiden håller på att
ebba ut

Tåget, Domen, Shiva
är på väg

Tornet skakar, klockorna
klämtar, men ingen vaknar
väktarna på muren är få
och taniga och fler än
en har brutit sina livslöften
och begett sig hem till
Nineve och Babylon

Du själv har
prövat allt, du har
skrikit dig tondöv
på städernas gator
och torg, du har
argumenterat med
såväl lärda som
med bönder om vad
skymningen innebär
vad som väntar bakom
solens sista krökning

Ingen har lyssnat, inget
har fungerat och när
vinterns första dag
kom dig till mötes
såg du dig själv stå
utbränd och tom

Din visshet gav dig ingenting
dina försök till rättfärdighet
för ditt land, rike och folks
skull gav dig inget annat än
stämpeln som galning och
världens största dåre

*

Du kan känslan
alltför väl

Varje morgon så har du
samma val, till vänster
misströstan och en
bitter klagan, till höger
insikten om att varje öde
mörkerdöd, dödsängelns
plågor eller en evighet hos
Hels frysta ängsmarker är
att föredra framför att
ge upp

Än sjunger stenarna, än
dansar skogarna till fädernas
drömska flöjter, än finns det
någonting bland dessa marker
som aldrig tänker acceptera att
för alltid ockuperas av ett
gudlöst mörker

Ja, ditt folk har förlorat sin riktning
och ska snart möta sin straffdom
ja, all makt har blivit given till
en överhet som hatar allt du står
för - fienden har klockorna, vapnen
och anledningarna till fröjd och
gamman, men ett har vi som
de aldrig kan ta ifrån dig:

Tron som får dig att alltid stanna
där du står, fröet till den tidsålder
som inte snart ska bli vår, men
som på fler än ett sätt redan
anlänt, Shiva må dansa sönder
den värld vi ärvt, men du vet
att våra fäder inte gråter

Nej, de klappar fröjdefullt
i händerna åt det nya som
ska byggas, åt den gyllne
framtid som föds fram
ur denna mörka tid

Ett frö, det räcker, för att få
allt du älskar att återvända
så du vänder dig mot
öster och ber din
tros sista bön

Sedan Shiva eller syndafloder
men fruktan och missmod har
inte längre någon plats
hos dig

Predikaren säger

Gud
säger predikaren
och drar ett djupt
halsbloss invid
min sjukhusbädd

Är ingenting annat
än ett fåfängt andetag
ett trumslag mot nattens
kalla vindar och dagens
morgonstrålar

Det är du som i din evigt
magiska, evigt maniska fascination
för mening och betydelsefull förströelse
bygger upp Guds oupphörliga pulserande
till någonting att bry sig om

Ser du inte, säger predikaren
och skrattar till i en smärtsam
hostattack

Att under alla dina byggnader, civilisatoriska
skapelser och mjuka, jorddoftande myter
och sagor så finns inget annat än en svartvit palett
där ingen punkt är mer gråvit, gråsvart
mitt i mellan färglös än den andra
ja, jag säger dig

du din sjuke dåre
du din vilsne
hundlika odåga

Gud har ingenting med mening att göra, sluta
ge henne personlighet, sluta ge honom krafter
förmågor eller ens principiella egenskaper inget
av det tillhör dem som vågar kalla sig för gudar

Nej, verkligheten är bara ett ständigt flöde där
vi, du och jag och alla andra som förbisett
hur man glömmer av att vakna söker efter
allt vi tror att vi förlorat

Verkligheten är ett
pariserhjul som fallit av sina
ekrar och störtar ner mot stadens centrum
verkligheten är att slungas från civilisationens
 högsta torn till jordmyllans första reaktion
när solen smeker hennes kind för att sedan
vända upp igen och bli en cell i kejsarens
morgontrötta avföring - varje gång du tror
något annat så sårar du dig själv, dina fäder
och de som du i din dårskap vågar
kalla dina likar

*

Lyssna, säger predikaren
och byter position
sätter sig i en nött fåtölj
vid andra ändan
av mitt rum

Hur skulle något kunna vara annorlunda? Din
Gud är evig inte sant? Hon är omfattande, allt
igenom god och alla superlativ dina ord kan
finna fram, visst är det så?

jag nickar stumt, känner hur allt
som är mitt virvlar runt i en stormvind
av guld och blodhärdat stål

Då, säger predikaren och lutar sig hotfullt
fram, låter mig känna hans fräna, frasiga
andedräkt mot mina törstiga läppar

Då måste varje tänkt tanke
vara sann, varje möjlighet du accepterar
tillträde till just ditt universum kunna äga
rum, inget annat kan klara av att vara äkta

Gud har ingen skillnad på tanke, dröm
fantasi och verklighet, Gud skiljer inte
mellan mirakel och fysiologiskt normala
fenomen, Gud är och hon är allt han vill
alltid, oupphörligen, ditt problem, din
sjuke sate, är att du håller fast vid
att tro på honom och det du
önskar att hon vore

Predikaren suckar, ger upp för en sekund
och ställer sig vid fönstret, utanför
bara stum midvinter, vidder
utan ansikte eller identitet

Vad spelar det för roll, vad du tror och
tänker, när allt kommer omkring, sök
du din Gud, forma din himmel efter
dina ekvationer - tids nog kommer du
att se att allas så kallade himlar finns
i varje puls, i varje andetag, i varje
riff och i slutet av varje ekvation
men minns det

I samma stund som du är
framme så har resan
precis börjat

*

Att söka efter Gud är att jaga efter
hans skugga och i skuggriket bor
endast våra fasor, om Gud är, så är
han en demon, en demiurg med
ett synnerligen grotesk känsla
för humor, min unge vän

Tro mig på mitt ord när jag säger
att Gud är ingenting du vill
lära känna

Jag vet, jag vet säger Predikaren när
jag öppnar munnen för en syl
till udden av replik

Något måste vi göra med våra liv och
i detta verklighetsfält är de flesta av oss
ljusets barn, jag är inte vred på dig för
att du vill till solens rike och få världen
att bli en söderhavsö med sjuttio jungfrur
svärmandes runt dina lemmar, nej, om du
inte hade sökt dig i den riktningen hade
du varit sjuk på riktigt, men min
unge galning till lärjunge

Vad du måste förstå är att det du söker är inte
Gud utan höjden av din egna manifestation, Gud
är redan hos dig i ett outsägligt antal punkter
varje kvark som vrider sig i en förändrad position
varenda atom som dansar i plankmetriska distanser
är det som du vill kalla Gud

Gud är sökandet och finnandet
Gud är kyssen och slaget rätt i ansiktet
Gud är kriget lika mycket som friden
döden liksom livet, när du söker Gud
så glöm aldrig att det du frågar efter
är allt, och att allt alltid också är
det ingenting jag ser att du
ännu fruktar

Men
var inte rädd, säger Predikaren, när han
ser hur jag sjunker ner i bädden, ner
mot nya höjder av nollpunktens
darrningar

Att inse detta är att skönja Guds ansikte, att inse
att Gud bara är en maskering för allt som vår
accent önskar sig är första steget i vad de
med dåraktigt sinne kallar för att dö, livet
slutar inte med döden, det är där allting
börjar och än så måste du vara ett
barn i den sortens dimension

Krama din jordgubbe, lev ut ditt verklighetsfält
böj knä för din herde och kyss ditt kors, bara du
lovar mig att aldrig säga Gud om det som endast
är dina egna fåfänga önskningar så kommer
dörren öppnas och du ska undfå ditt
himmelska gästabud, men lyssna
inte till de som talar om Gud utan
att skaka sönder sig av fruktan
och ångest - dessa vet inget om
Gud utan har endast kunskap
om sina egna begär och
myller utav rädslor

Och Gud, ja,

Gud är alltid större
och ändlöst mycket
mindre än vad
vi någonsin
kan förstå













   

Ingen Annan

Nej, min
drottning, jag
har inga verksamma
ord att ge dig, det
vet jag att du inser

Du vet
bättre än
de flesta
hur lätt det
är att hamna
vilse

Ha drakar på sin vänstra sida
och bråddjup av mörker och
tandagnisslan på sin högra
och med en enda känsla
kvar i bröstet

framåt

Kanaan, Sankt Petersburg
eller så bara till en fängslande
plats intill Kortedala torg

Nej, min drottning, jag vet
att du aldrig har godkänt
din titel, lika lite har jag
frivilligt böjt knä, men

här står jag

och kan absolut
ingenting annat

*

Livet, det vackra
livet har sällan
tillhört mig

Gudarna vet att jag har
försökt, änglarna vet
att jag i dagar av
styrka och mod
har gjort mitt bästa
för att få världen
en plankmeter mer
god, välsignad och
välbehaglig, men

Om jag så sprängt
mina lemmar itu i
fåfäng strävan högre
upp och längre in, om
jag så lyckats få väst
och öst att mötas i en
sällsam kyss de dagar
då verkligheten inte
önskat mig ur vägen

Även om jag gjort allt
och lite till av det som
står i min ringa makt
så har inget hänt, ingenstans
har jag färdats, inget har
jag vunnit, nej, jag står lika
fullt här där allting en
gång började

Naken, tomhänt och
utan någonting
att ge dig, du
himlens egna
dotter

*

Min drottning, du gör
rätt i att hata mig, att
bibliskt placera mig
i ugnen, bland dem
som ska kasseras och
rensas bort från Himlens
gästabud, men det ändrar
ingenting för mig

Jag står fortfarande här
med bultande hjärta
för allt det sköna i det
sköra verklighetsfält som
råkar vara mitt, vet det
min drottning, att jag redan
fått min belöning till råge

Jag har sett dig krönas till
Kosmos härskarinna fler gånger
än jag kan räkna, jag har dansat
med dig tillsammans med fauner
och dryader tills vi fallit ihop
i lyriska lövhögar och jag
har hälsat den allra första
soluppgången välkommen
med dig vid min sida i
fler världar än jag
kan med att räkna

Vet det, min drottning, jag är inte
bitter eller harmsen, jag har lagen
för denna världs cirklar inristad
i min hud och jag skriver inte
detta för att du ska tänka
annorlunda, nej, jag har
inget, du har allt och så
är det, så ska det vara
och i sanning, det kan
aldrig vara på något
annat sätt

*

Jag skriver, min drottning, för hundarna
väntar på mig utanför, i nästa eon ska
jag än en gång gå in i ringen och låta
mig slitas itu evigheten lång och innan
det sker så vill jag ge dig dessa ord

Du är vackrare än du någonsin kan förstå
du är en starkare regent än du någonsin
kan föreställa dig och du är mer älskad
än något annat i alla kosmos som
Herren håller i sin hand

Det är säkert sant, att det inte är min sak
att ge dig denna kunskap, men min
drottning, du får aldrig, aldrig
glömma hur sant det ändå är

Du är allt jag lever för, du är anledningen
till att Gud vid en tidpunkt innan dagar fanns
såg till att få existensen att forsa fram ur sina
livgivande händer

Ja

Det var för dig
dig och ingen
annan
 

 

Julstjärnan

Vänner 

i en tid när mörkret
står i full kraft utanför porten
när kylan fått liv och går
runt med ett varggrin
längs gator och torg så är
det lätt att tappa modet
så är det lätt att tro att det
är såhär världen i sanning
alltid kommer te sig
och se ut

Ja, kära vänner

i en tid när det enda som
växer i vårt arma land tycks
vara förvildade skuldberg
och djävulska skattesatser
där de enda som tycks vilja
ta ton är paniskt korrekta
dårar och människor utan
minsta vett i blodomloppet
så är det lätt att känna oro
få för sig att alla runtomkring
förlorat såväl förstånd som
förmåga att se vad som är rätt
och riktigt i den värld
vi kallar vår

Men, finaste vänner, när
natten är som djupast och
vinterns makt har nått sitt
högsta krön, det är då gryningen
har kraft att träda in, det är då
en stilla morgonstjärna visar
sig mot horisonten

Denna stjärna är inte som

någon annan före, dess
lyster består inte av
strålglans eller juleljus

utan av ett intensivt
hat mot allt som andas
av statliga fasoner och
ett glödgande förakt
mot alla former av

maktfull galenskap

Outtröttligt ropar den ut från söderns himlar
om hur verkligheten egentligen ser ut, vad
som finns bakom vanvettets mörker, vad
som ryms bortom dårskapernas vinterkyla

Och vänner, ni ser det lika väl som jag
långsamt börjar tidens trender vända
fler och fler får syn på sitt eget inre ljus
och sin egen glimrande kärna och slutar
upp med att hopplöst förbanna mörkret
för att istället

Ta till handling

Steg för steg så vaknar ett omtöcknat folk
upp ur sin djupa, långa slummer, de främsta
människor som detta hugade land äger tittar
upp från sina bäddar och märker att de inte
är ensamma om att avsky detta mörker
denna tröttsamma förvirring

Stjärnan i söder fortsätter att lysa, men
inte längre ensamt, över hela Sveriges
vidsträckta rike sjuder det plötsligt av
frihetstörstande liv, av människor och
frustande själar som inte kan vänta på
att få kasta vinterns tyranni över ända
för att sedan börja bygga det land som
inte kräver dårskap eller en dunkel
evig sömn för att orka leva i

Ja, mina vänner, nu är det inte längre
bara dårar och blinda schimpanser
som orkar föra sin talan, i varje medium
och på varje tänkbar plats så bubblar
stjärnans budskap vidare 

Nu är hög tid att vakna ur er slummer
nu är hög tid att sluta blunda för
statsmäns ondska och byråkraters
destruktiva välde, nu är det dags
att så sakta söka forma ett liv
som går att leva med ryggen
rak och sinnet fritt

Ja, mina fria vänner, julens tid
är här, med berättelsen om
att mörkrets makt en gång
för alla blivit brutet och begravt
ni ska veta det att denna gång
så gäller det i sanning
även oss

Vid Framtidens Fot

Så väntar framtiden
bortom horisontens
brant finns allting
förberett för dig
ett dukat bord, en
upphälld drink och
en tid så främmande
från den som
råder nu

Jag vet vad du hör
träskvrålen från
de som stannat kvar
i förgiftade tankar och
stelnade strukturer
-
från de som fastnat
i ett intensivt hat mot
det som tillåts ha ett äkta
liv, mot det som rör sig
utan synbar rädsla, mot
allting som sträcker sig
till det himmelska

Jag vet vilka tankar som
kan snudda vid din kind
att deras antal är för många
att deras värld har tagit över
allt för mycket, underjorden
befäst också det som var tänkt
att hålla i en evig tid, att vägen
framåt ger en kamp som du
omöjligen kan vara tänkt
att du ska vinna

Om du blickar bakåt ser
du ingenting, endast en blå
dimma som viskar förrädiska
löften du redan sagt nej till
om och om igen, den enda
väg du ser är den som tar
dig framåt, genom träsk
och drakars boning, genom
den sorts värld du aldrig
upplevt vara din

Minns då, i allt det
att framtiden fortfarande
finns med ditt sigill i ett
gyllene snitt omkring sig

Vägen som valts åt dig
har inte bara ödemark
och brända stränder
framför sig utan också
sprudlande oaser och
vida ängsmarker med
allt som ditt inre
trängtar efter

Den värld du getts att
vandra i bebos inte endast
av drakar och hemlösa demoner
utan också av varelser med
ljusets sång i sina stämmor
de varelser som aldrig
någonsin vacklar när
stormar far emot dem 

Och när du tröttnar
på att gå, om du faller
längs med vägen så lita
på att du blir buren högt
över bergen och alla dessa
monstertrakter, vet med
dig att örnars vingar för dig
mot ditt mål, att du inte
är ensam i den strävan
som är din

Och när din styrka sjunker
när kampen stiger över
din glöds lyster så lita på
att du aldrig kämpar ensam
att himlens alla härar står
i samma slag som du, vet
med dig att deras styrka
aldrig sviker, att deras
glöd alltid finns att finna
också när natten är som
mörkast runt omkring dig

Nu väntar framtiden
den sång som ljudit
om dig sedan tidens
gryning, håll din blick
ständigt högre upp och
längre in och du ska se
att allt du önskar och
längtar efter finns
alldeles, alldeles
inom räckhåll

Vid Vägens Rand

Det hörs ett rop ifrån
Askims stränder, någon
som undrar vem jag är
i detta nu, hur det kommer
sig att jag tagit mig rätten
att strunta i så mycket som
så många hävdar är sunt, sant
rätt och jävla riktigt

Ser du inte allt som 
finns i denna värld 
alla gränser, alla 
sunda regler, allt 
som är till för din 
milda förbättring 
fär att ditt liv ska 
ha en bana och en 
känsla av en god 
normalitet 

Galaxerna vrider sig
på sedvanligt vis i
intensivt ultrarapid
jag vet inte längre vem
jag var igår och hur jag
än ser och studerar min
omvärld så förstår jag
så sällsamt lite vad
som händer

Nej, vill jag svara
jag har inte glömt
hinderbanan och
hur man bäst bör
bete sig för att vandra
inom ramen, jag har
bara tappat bort tanken
och syftet, lyckats irra
mig så långt ut i den vildaste
av yttermarker att hela universum
nu tycks dofta annorlunda

Missförstå mig rätt och helt
korrekt, inte så att jag
vill neka tanken på regler
och att det kan finnas strukturer
som leder en på rätta vägar, men
jag är en sådan som behöver
förinta allt jag varit, kasta berg
på huvudlösa städer, låta valar
och tidlösa djur äta sig genom
mina blinda. tanklösa sätt
att försöka leva livet

För att därefter
skapa något
nytt

Ja, rösten ifrån förr
som aldrig slutar gorma
du kan inte ana vad jag nu
tar sikte på och ber om

Världen är för liten för
den ambition som tar
sin form i mig, universum
alltför trångt för den längtan
som nu ritar sin kontur över
min bultande bröstkorg

Ge mig solljus i ett drinkglas
än en gång, ge mig miljoner
på ett bankkonto i fjärran
ge mig redskap och verktyg
för att slå denna värld i spillror
for att sedan bygga upp en ny

Inget mindre kan
göra mig nöjd, hantera
det, din vindskugga
till spöke ifrån förr
i den tid som väntar
får du bara se till 
att hålla din käft
stängd

Ett sista ackord

Så när allt är slut och
över, när smärtan har
blivit till ett sandkorn
när endast skuggan av
allt man en gång känt
finns kvar i udda
nätters tunna
pianospel

Vad finns det
kvar att säga då?

Om du klarar av att
minnas mig så vill
jag bara säga att
allt jag någonsin
önskade var att
visa dig platser
som du ännu
inte sett

Riken där regnen
smakar magi och
ljuva majdrömmar
där städernas avenyer
spelar symfonier för
vår skull och där nästan
ingenting gör ont

Isåfall enbart saknaden
och vemodet, bulten i
bröstet som aldrig
slutar tala om röda
klänningar och jeans
som ska tåla allt som
väntar när vintern
till sist kommer

Nej, nu i tiden när
allting börjar lyfta
när världen ändrar
form och jag med
den så har jag ingen
anledning att sjunga
äldre tiders slitna
sånger

Men om du skulle
få för dig att tänka
tankar åt mitt håll
så vill jag säga och
få sagt att jag nu
har lärt mig vad
jag inte visste då

Jag vet vikten av att
äga sin gestalt samt
sina korta, dyra dagar
att inte bygga sin existens
kring sköra sandslott
sådant som dansar i en
vacker natt i mars för att
sedan dra sig undan, nej
jag vet så mycket mer
om allt som var en
dunkel gåta av järn
och hånfullt glas
i tiden som
blev vår

Känner till att det inte går
att säga nej, jag är inte den
som konstruerar friggebodar
eller kan ta en annan form
än en lådbil i hösäcksformat
men du ska banne mig älska
mig ändå, älska det som
kunde varit, men aldrig
kommer bli, älska mig blott
för min fjäderlätta existens
för utan din kärlek så
krossas jag av tyngden
ifrån livet 

Jag vet inte om du kan med
att tro mig, men om du får
tid att lyssna vill jag ha
sagt att jag har lärt mig
svaren på alla de frågor
du en gång bar emot mig

Har sakta börjat skapa något
som är nytt, något som med en
vild och gnistrande gestalt ska
höja sig över den träsktunga dy
du känner till att jag härstammar
ifrån, jag kan inte känna till
hur framtidens länder i allt
och minsta ting ser ut, men
om du bara visste hur jag
har börjat att längta efter
allt som finns där framme

Ja

När allt till slut är över
när kapitlen är färdigskrivna
och de biljoner orden lagt
sig för att sova, vad finns
kvar att säga då

Kanske ingenting annat
än tack, tack för allt du gav
och allt som jag fick äran
att ge dig, tack för dagarna
av majdoft och magi, tack
för allt jag fick se av det
som en gång var din form
och gestalt, om gudarna
vill så minns du mig
med glädje och du

jag svär

Så länge solen har sin
gång över himlavalven
ska jag kämpa för att
du i en annan framtid
ska vara stolt över att
du en gång varmtyckt
och älskat den ringa
person som var jag
i den märkliga tid
som råkade
bli vår

Solsång

Morgonen är krisperklar
solens nytvättade strålar
skär igenom den plats
jag en gång lämnat
åt sitt eget öde

Det jag ser är ett
sönderslaget pussel
av vemod och oavslutad
sorg, i kanterna små smulor
av guld för tunna att kunna
bära med sig, inget här är
längre möjligt att få helt
solitt nog för att kunna
skapas till något rent
och äkta, men i solens
glittrande sken så får
platsen ändå rum
att ta sig ton

Sången som sedan
sträcker ut sig över nejden
är som ett mjukt regn över
det som var, alla gömda vägar
med vitsippsträd längs kanten
barer med äventyr och vilda
varelser längs borden, berättandes
om världar med en spännvidd
långt utanför pojkrummets
sköra dimensioner

Sången talar om ett landskap
som i drömmens spegelbild
får mytiska proportioner
en plats där varje litet ting
är som det borde vara
där harmonin är kung
och glädjens eufori
dess älskade drottning

Jag
svarar inte sången
utan stänger in mig
i ett pojkrum byggt
av labyrinter, möblerat
med krukor av kasserade
känslor, vill om möjligt
hitta någonting av värde
i allt det som lämnats
kvar bakom mig

Ja
om möjligt en saga
som kan få mig att tro
att allting, precis allting
ska bli bra i nästa nu, men
åtminstone en mening, ett ord
en förlupen bokstav med
samma innebörd

Solen spelar vidare, dansar
sig yr över stränder, skogar
och utsträckta fält, men jag
har inte tid eller kraft att
följa med, på radion talar
de om hemlösa tåg och
en eld som till sist har
börjat brinna, men vet
inte längre hur man
lyssnar för att förstå

Något har tagit sig allt
för långt, bägaren som
tickar inom en har blivit
alldeles för full och jag
har aldrig varit särskilt
bra på varken ilska
eller hat

Istället låter jag kvällen
komma förbi och försöker
lära mig att allt finns för
att ta slut, att varenda
ting jag älskar kommer
tas ifrån mig, att också
himmelska landskap
galaxer av ljuvlighet
och styrka ska eroderas
för att sedan dö, att
min ringa åsikt är ett
dammkorns skugga i
existensens dimensioner

Gråt över pusslet, vill
den säga, skaka av rädsla
inför kraften som dundrar
över det som är din tid
men stretar du emot 
så kommer du att
knäckas, om du blott
ger upp är du försvunnen
i ett nästa andetag, du
måste lära dig din
egen rörelse

Att färdas bort från det som
var din hemkomst utan att
alltid agera som i jagad
flykt, försöka segra i
allt du gör utan att bli
en av dem som finner
sig bunden till makt
och ytlig ära
Om du gör det, om du
blir någon som lever
också när ingen frågar
efter dig då ska du se
att också allt det du
saknar, längtar och
så på djupet trängtar
efter ska öppna sig
inför dig

Och efter det
så kan solens
sång och rike
som gömmer sig
därinne än en gång
bli din

Drottningar och Rymdöar

Vet nu exakt var min känsla av
ålder och tidlös tyngd kommer
ifrån, kan visa upp stigarna som
leder in i urtiden, ner i de vindlingar 

vi så ofta låtsas att vi glömt, men
som så gärna tar sin tid
och väntar ut oss 

Lärt mig att stiga ner och möta dem
kämpa deras strider tills det omöjliga
händer och de vänder sig om för
att slutligen välsigna mig
  

När morgonen därefter
möter mina ögon så är jag
tömd och endast klädd i
nötta trasor, utriven till
gränsen av mig själv

Hör hur någon viskar inom mig
att du snart ändå behöver börja om
att du löper ett lopp som inte står
att vinna, att ingen segerkrans
någonsin väntar bortom krönet
att jag är en hopplös dåre som
ständigt försöker uppfinna
den värld jag så hett
önskar vara sann 

I en annan tid vaknar drottningen
och klär sig i gröna smaragder
var hon går bugar sig stjärnorna
lövträden börjar dansa efter hennes
steg, jag ser och jag förundras
jag förtrollas och börjar gråta
för jag kan plötsligt förstå att
hur intensivt jag än rusar
så är jag ändå så ofta
utan tid och rum

Så jag börjar tala
slingra in mig i svamlande ordalag 

om himmelska uppenbarelser
guldprydda portaler, vecklar ut min
världsbild i tusen dikter och biljoner ord
men lyckas ändå inte få dig eller någon
himla annan att förstå någonting av
det mitt inre sjunger om när
allting annat tystnar

Du själv har inte tid
är på väg åt ett annat håll
som alla fåglar väntar kontinenter
och galaxer på din ankomst

Klockan tickar ständigt
du ser på mig med jagad
blick och det är som att vi
båda undrar hur vi någonsin
lyckades med att hamna här

Vinden börjar blåsa i sitt horn
deklarerar att nya tider väntar
allt vi håller i händer och tankar
virvlar bort för att aldrig
komma åter

Jag säger i ett sista andetag
att vad som än tar form på
den plats framtiden har
som boning så är jag glad
för allt som skett
i denna sköra tid

Inte för att jag vet allting
om det som händer nu, men
jag kan se din blick och dina
nya steg, jag kan känna hur
mina egna muskler vaknat
och hur många gånger
jag än måste vandra mig
vilse på sandgula trickgator
så har jag lyckats ta mig hit
och härifrån så kan jag för
förstagången känna horisontens
mjuka händer smeka min kind

För första gången är jag inte bunden
till en fåfäng dröm om sanningar som
antingen existerar eller dödar mig när
de slutar finnas till, för första gången
äger jag mitt dagsljus också när ingen
annan delar det med mig

Kanske kommer natten för att slita
sönder allt jag byggt, säkert kommer
jag att falla ner till underjorden så
fort nästa motgång bjuder
upp till vals

Jag vet så väl vad min sång av dessa
dagar handlar om och när dess melodi
till sist behöver tystna så kommer mina
tårar och gudarna vet hur lätt det är
att drunkna av dess mängd, men
min basrytm säger nu, gång
och gång igen

Låt det i så fall ske
om jag snubblar eller
faller får det bli min
uppgift att resa mig
igen, igen, igen

Också tomheten efter
att min värld har sprängts
itu, tänker jag se till att
göra till min 

När allt sedan är slut, askan
är strödd och himlen skurits
upp till en mosaik av blodig
diamant ska jag se till att
finna en ny sång, ett nytt
sätt att färdas över livets fält
vad som än händer ligger
kedjorna i trasor i mitt
källarrum och ska
så förbli

Orden faller undan, dikterna
springer till skogs, kvar står
jag med lögnen och ett inre
rum som dallrar i uppspelt
kaos, Drottningen fortsätter
sin färd mot andra rymder
men jag vet vad jag sett
och jag har lyckats lära
mig hur min väg ser ut

Så än en gång säger jag

Livet kan vara vad hon vill
hon kan dansa med mig
i söderhavets skärgård
hon kan sända mig till
fångenskap i vidsträckta
eoner, ta mig upp till
de högsta torn för att
sedan kasta mig mot
marken

Hon kan viska mig
sagor och mytologiska
rektanglar tills jag somnar
av yrsel, när jag vaknar
ska jag springa lika fullt
för att fånga mig min
morgondag och ingenting
varken i detta liv eller
i något av de som väntar
ska klara av att 
stoppa mig  

Israel

Sänd mig ut till
öknens rand, gör
min dag till den 

svartaste av nätter
få vintern till att bli
mitt enda sällskap
om det är det som
du behagar

Släng mig ut ensam
och bakbunden i Jadis
domäner, gör så att
Saturnus eviga stormar
är allting som jag ser
och känner av

Försök du att krossa mig
om det är det som är
din vilja, vad du än
får för dig, ja vad
du än sänder
i min väg

Så står jag fri

Ja

Låt hundarna skälla
så att galaxerna vrider sig itu
låt österhavets melodier av
sorg och tiofaldigt vemod välla
in över varje strandkant jag
äger i min närhet, ge mig det
av tyngd och torka du tror ska
ha makt att knäcka mig och
oh, låt mig smaka vidden av denna
skapelses ytterhet, dess död, smärta
och kompakta lidande om du
tror att det kan stoppa mig 

Jag vet nämligen
att du har
fel

Kalla mig
Job eller kanske
hellre en hopplös
tragisk idiot, men jag
är inte längre rädd för dig
eller det du kan tänkas
ställa emot mig

Ödets vansinniga kometregn
har träffat mig tillräckligt hårt
för att jag ska förstå att vad jag
än strävar mot så kan du alltid
hitta sätt att hindra mig, men
det finns någonting inte ens
du kan ta ifrån mig

En av kosmos essenser, en grundton
ifrån verklighetens mest hisnande
djup, en gnistrande pärla
under jorden och när jag
väl på riktigt äger den

Då är evigheten min

Så kom an, för all del
ta mig, slå mig i spillror
krossa mina vägar och
få mig än en gång förstå
att jag på riktigt lever
i en värld där du är
Kungars Kung och
Alltets herre

Det spelar ingen roll

Du vet
lika väl som jag
att jag är på väg
att vinna också

Över dig

Staden Brinner

Så slutar alla strider
larmet lägger sig och
tystnaden belägrar alla
dina sinnen, du har gjort
allt vad du har kunnat
du har kämpat till din
sista gräns, inte en
enda gång har du
tänkt tanken på
att ge upp

Likväl så finns ingenting
kvar, inte minsta sten på
sten, inte en enda av de
du vill kalla dina fränder
nej, när allt ska summeras
och slutligen förstås så hörs
enbart novembers tunga ekon
över nejden, du skulle kunna
falla ner i gråt, men istället
tänder du din sista cigarett
med ett torrt och ljuvligt
skratt

För att sedan se
hur staden bakom dig
försvinner upp i lågor

Vartenda gathörn
vartendaste torg
och sorgsen aveny

alla dikter, brev och drömmar
löses upp i grå, askfyllda dimmor
och allt du har att göra
är att garva i förtvivlan

Maj lever inte längre, hennes dagar
är förborgade och låsta, alla hennes
rytmer och melodier är sedan länge
borta och möjligen till för någon
annan, men aldrig mera den
som har blivit du

*

Ja, striden, kampen, evigheten 

i de labyrintfyllda korridorerna
har till sist nått sin sista punkt

Ingen säger att du vann det minsta
lilla, ingen påstår att du förtjänar
beröm eller pris för att du lyckats
överleva, men lika fullt, nu öppnas
porten ut mot horisonten, nu kommer
strimmorna av ljus och en mild, sval klang
om hoppet av en annan sorts morgondag

Det enda du behöver göra är att
låta staden brinna, låt alla dessa
märkliga minnen, försåtliga drömmar
och tusen, åter tusen dikter om sådant
som aldrig fick bli verklighet få brinna
ner till sin allra sista slutpunkt

låt dimmorna ta över
de sista spillrorna av ett liv
som aldrig fick konturer, rök
upp din cigg och ta dig sedan
bort, ut, till en värld där
ingenting, jag säger
ingenting av det du
känner till ska få
lov att existera   
 

Lunas Dans

Luna dansar i mitt
vardagsrum, vilt
och kaosartat virvlar
hon fram en serie av frågor
för mig att förvirrat
snubbla över

Ja, hennes yrliga danssteg
får mig snabbt att bli gammal

vriden och bruten, och när hon
väl dansat klart ger hon mig mitt liv
i kristalliserad form att förbryllat hålla
i min hand, med ett skimrande, glittrande
glimrande skratt så frågar hon

Har du allting klart, har du
sett till att fullt och fast
förstå vem du är och snart
ska bli, har du på djupet
tagit till dig vad som ryms
i skiljelinjen mellan nattens
mörker och det ljus som
du så hett säger dig älska?

Med blicken ut mot horisonten
- mot landet där Solkungen
har sin tron, där Kejsaren bortom
haven ständigt låter sina
ljuva lagar råda svarar
jag med bävan

Nej

Jag vet ännu ingenting

Om än att jag låtit min själ segla
ut över världens alla hav, har
sökt i djunglernas djupaste gömmor
tagit mig till pulserande vulkaner
och isfyllda ökenrymder, utmanat
drakar och bestar från tidernas gryning
allt för att få tag på det minsta lilla svar
om vem jag i grund och botten råkar vara
och vad tusen jag gör här

Än har jag inte ett enda litet svar
så fort jag får syn på en glimt av
paradis och himmel så har nästa
andetag raderat allt av säkerhet
jag känner till

Än väntar jag i bister ivrighet på att
Visheten ska anlända till mina trakter
kyssa mig välkommen hem, klä mig
i siden och purpurröda mantlar, så sedan
säga att här är allt du sökt, här finns
pärlan du ständigt säljer allt du äger

för att få, drick nu min dryck och
släck så slutligen all din
brinnande törst

*

Nej, jag vet att
när allt till sist
är sagt och gjort
när sista vännen
lämnat skeppet och
fåglarna farit till ännu
en annan galax så är platsen
jag fått mig till del alltför liten
och svårmodigt tunn, ja, min roll
i livets drama är alldeles för lätt
när vågen ger sitt slutgiltiga domslut

Allt detta vet jag och i månljusets
karga sken har jag noll och inga
svar till den som undrar varför
jag är här, hur jag kom till just
denna plats i denna typ
av skick

*

Lunas blick därefter
klistrad på mig i en
frusen evighet, ur
hennes blick ett tal
om världen, mitt liv
och universums öde
som ett förvridet skämt
en galen gåta utan slut
och jag vet inte hur
men till slut så far
det ur mig

Det enda jag kan ge dig
är ett löfte om att oavsett
natt eller bländande dag
om bister vinter eller
slösande sommar, så
vill jag aldrig sluta längta
efter hemkomsten, efter
doften av det rike som
jag anar också när exakt
allt annat fallit undan

Gudarna må skratta
åt min dårskap, djävlarna
håna mig i kör, mitt eget kött
förirra sig i lögner och evigt
falska mönster, jag har farit
över ändlösa hav och sökt
igenom kontinenter av evig
is och eld, men till den stund
jag funnit vad min ande ständigt
sjunger om eller tills det att
Visheten äntligen kommer
åter så ska jag aldrig, aldrig
stanna eller någonsin få
för mig att ge upp

Minns det till nästa
gång du vill bjuda
upp till dans