Och jag såg
folket stå vid en
bildstod av guld
de ryade och sjöng
kring dess fötter, de talade
stora vackra tunga ord om
dess starkhet och dess skönhet
men när jag frågade om vad statyn
ville betyda i en vidare kontext
såg de förvirrat på mig och
med ängsligt hat
i blicken sa de
Här finns ingen bildstod
här finns bara sanning
och det vi i allt vet är
den äkta gudens Ord
Och jag valde att inget säga
jag visste att folkets ledare
och kung varit uppe på bergets
långa krön längre än någon
kunde minnas, hur skulle detta
arma folkslag orka vänta
i enbart brisens stilla famntag
någon längre tid? Nej, folk kräver
kött och fasta vägar, kräver guld
och synlig närhet från dess gudom
så är det, så måste det alltid vara
och vem är jag att döma
någon av dessa små?
Likafullt känner jag Guds
okuvliga vrede i mitt bröst
hur kan detta folk som Han
välsignat med att kalla
just sitt eget envisas med
att ständigt förhärda
sina hjärtan?
Hur kan de glömma
alla dessa under som Han
gjort dem så många gånger
genom deras dagar? Hur kan
de glömma att Han är himlens Gud
och att det är där som livets bröd
och vatten finns i outsinlig mängd?
Varför fly till djävulens domäner
och ta del av dödens bittra gåvor?
Hur kan de glömma det som är
utan att finnas, det som lever
utan att någonsin ta form
för att istället lyssna
till främmande folkslags
tal om sådant de saknar
all form av äkta
kunskap om?
De vet inte bättre
men deras hjärta borde
kunna förstå, deras öron
kan inte lyssna, men deras
hjärta borde kunna höra
deras ögon är förmörkade
men deras hjärta
borde kunna se
-
inte det som är
rakt framför näsans
tjocka längd utan det
som har äkta liv inuti
allt som synes
vara till
*
Men jag sa alltså ingenting
utan gick sonika från deras
lägereldar och offerlundar
för att ensam söka berget
Ingen enda av dem följde med
ingen enda märkte någonting
och ingen av dem ville ha
den skatt som inget
av världens riken
mäktar ge
Jag gick på egen hand
för att få se det enda
Väsen som genom
vatten och eld
jordbävning
och blod
lärt mig
att be
utan
minsta
ord
