Dominique

Asteroider faller över himlen
de bär med sig berättelser
från galaxer som aldrig
hört något av våra
namn, de talar om
liv, gärningar och
drömmar som jag
inte får plats med
där jag står

Var och en av dem
lyckas knäcka det
lilla torn av halm
och strå som jag
byggt upp

Vintertimman slår
emot mitt bröst, med
en insikt av stress och
oändlig jäkt – så mycket
finns kvar att utföra, så
många ting står till buds
att inkapsla i det som
är min bröstkorg

men tiden
rinner som en
tankspridd vårflod
mellan fingrarna och
allt som jag hittills lyckats
vara fumlar mellan öde fält
och snårig granskog för att
hitta en enda plats där jag
kan stå tillräckligt stabilt
och rakt utan att direkt
förklaras som en
billig bluff

Så finns du

Någon som tycks äga
världen utan minsta
ansträngning, du ler
och himlen skrattar
utav fröjd, du dansar
och alla kosmos höjder
jublar, tycks kasta sina
mantlar framför
dina fötter

Nej, jag vill inte låta bitter
jag är alltjämt mest förundrad
att i en tillvaro fylld av ständig
strid för varje enskilt andetag
så är det som om du
inte nödgas delta

Du bara finns där
utmejslad ur existensen
som om, som om den
var din och allt kring
dig finns här som skapat
för att ge just dig nöje
och behag

Jag behöver nog
inte säga hur mycket
du klarar av att skrämma
mig - jag står kvar här
i nattens klaraste timmar
bland utkantens mest skälvande
trakter för att se om jag kan
forma mig till någonting
som klarar av att möta
dig med en rak och
öppen blick

Galaxerna ovanför fortsätter
att sjunga och ton för ton
så lär jag mig att lyssna

Om jag så ska stå här
tills Arbol vänder
hemåt så är det vad
jag ämnar göra för
att bit för bit lyckas
förstå mer av vad
i all denna värld
det är som du
består av

Jag känner till drottningar
jag känner till människor

med makt och medel och
jag vet hur de som äger
styrka och kraft ter sig
i mina ögon, men det
du äger är i mina ögon
något annat

Jag har sett hur du vänder
det som är gjort av grus
och bly till flödande guld
sett hur du får vindarna
att vända, själva stormen
att lägga sig i ditt knä

Invid dig är jag fattig
invid dig blir smaragder
och safirer till plast och
ingenting, men jag vet
med en insikt gjord
av järn och stål

Att så länge du finns
i denna värld så är
varje ursäkt för att
inte ge sig in i striden
för att vinna allt som
finns att erövra lika
lätt som vinden

Att inte ge sig ut
i världens bedövande
storlek för att söka
varje skatt som står
att finna vore lika
förödande dumt som
att kämpa för att
glömma vem
du är

Hur lång tid det än tar
och hur dyrt priset
än blir så måste jag
leva för att finna
det som du har
vunnit

Så länge du är
så länge bygger
jag vidare mot
himlen    

Varje Litet Ting

Jag säger dig

En dag ska
någon smeka
din kind, varsamt
torka undan dina tårar
och utan att använda
ett enda ord få dig att
förstå att allting, precis
allting kommer att
bli dig begripligt

Ja, denne någon
denne sällsamma gestalt
ska ta dina tårar för att
omvandla dem till förunderliga 
palats, de ska bli till tecknet
för en ny gryning, med dem
ska han få det första vårregnet
att vakna ur sin dvala

Så länge
har jag hört dig
tala om natten

Om mörkrets eviga mönster
och jag vet att du alltid talat
sanning, du har inte hycklat
när du skildrat dina fasor
inför Javier och hans bröder
inte spelat dina känslor inför
en tron du tror ska rusa upp
för att så snart som möjligt
ge dig barmhärtighetens
svala lisa, nej du har varit
innerlig inför varje plåga
du har inte sökt någon
annan vinning än att ärligt
få teckna den verklighet
du har tagit del av

Så länge
har jag sett dig
gräva i dalarnas djup

Dricka glupskt ur tårarnas brunn
och jag har inget sagt för jag vet
att du skulle ta varje ord jag
yttrat som en lögn, du skulle
hånfullt pekat på bevisen
på varje stig du följt som
fört dig hit och gjort varje

enskild vision om ett annat
liv, en annan rytm. med annan
form än denna till en myt
och skändlig saga  

Du har inte kunnat lyssna
och än mindre haft förmågan
att förstå något annat än
dina bistra villkor, än den
sanning du haft som föda
sen den tid du inte längre
minns hur den kom till

Ja, du har så länge
haft orden klara

och beredda till svar
berättelsen fullt utritad
och bilden utmejslad in till
minsta kristall, men likväl
ska du snart få se hur någon
tänker slå sönder allt
du känner till

Hugga ner djungeln utanför
krossa muren som gjort sig
till din vän och trygghet
och öppna ditt fönster
till en värld vars lyster
du ännu inte kan
ana vidden av

Ja, jag säger dig

All den sorg du känner
all den bitterhet och vrede
du har som färdkamrater
ska inte förintas, men en dag
omvandlas till högresta slott
de ska bli portar in till städer
av liv och rörelse, av deras
rättvända kraft ska han
än en gång få sommarens
solsken att vända
sig mot dig 
 
Tro mig inte nu om
du vill, men när du väl
kan lyssna så inse att
när Han väl träder in
så ska du fullt och fast
förstå allting, precis
allting av det som
händer nu

Väktaren Vid Avgrunden

Det är sent, vargtimman grinar
dig i ansiktet, oktobers söner har
börjat städa undan sommarvärmen
men det är alltför sent för dig att
gå någonstans, vägarna är stängda
broarna är brända och skeppen
har redan tagits i besittning
för att färdas söderut

*

Strax under din vänstra ögonvrå
dallrar ett minne i form av ett
upplyst torn, ja du minns hur
en änglalik gestalt tog med dig
upp till himlens nedre gräns
för att där berätta om livet
och dess villkor, om de val
som fanns för dig att ta
och alla de portar som
stod klara för att öppna
sig inför dig

Gestalten pekade åt öster
och du såg en svår och
slingrig stig leta sig in
i ett dystert, märkligt 
landskap, vart du såg
så var där bara murken
lera, brutna vidder och
klippor som blickade
hotfullt mot allt som
kom dem nära
-
visst fanns där en ljus
strimma ut mot horisonten
men dit var det långt, längre
än du säkert någonsin
kunde nå

Gestalten pekade åt väster
och du såg en vidsträckt
motorväg rusa bort mot
evigheten, vart du såg
så var där fullt av ljus
och härlighet, som bitar
av himlen strösslade
längs med asfalten, ett
pulserande liv längs med
varje motorburen meter
-
visst slutade vägen
ut mot ett tjockt
och rysligt mörker
men dit var det långt
och snart skulle ju

din ungdoms
morgon ta
sin början

*

Nattens kyla väcker
dig ur minnet, du vet
hur du valde, du känner
alltjämt priset du behövt
betala och du har till sist
lärt dig att din klagan och
bittra tandagnisslan inte
vänder några vindar, inte
förmår tiden att vrida sig
tillbaka, nuet är en blytung
börda som håller dig på plats
och när du väl nått till vägens
slut och ände så har du bara
kvar att vänta, ett andetag
åt gången

Därute
finns inget annat
än en avgrund, när
alla andra vikit av och
då samtliga av paradisets
smulor tagit slut så är bara
Rymden och Tomheten
kvar för att hålla dig sitt
sällskap och om du tror
de håller tyst så
tror du fel

De stirrar mot dig över
tid och rum genom
alla dina vägval
allt du gjort
allt du tänkt
och haft för vilja
-
allt ser de och via
vintertidens sirapstjocka
långsamhet väger de
och mäter dig, ser till
att på djupet förstå
din karaktär för
att sedan fråga

Är det nu
som du har
tänkt att
ge upp? 

Du rister till, vill peka
på alla sår och halva händer
vill skrika om krutrök och
bomber, om falska kungar
som lurats, om lömska gudinnor
som svikit, om demoner som
aldrig låtit dig vila, om blod
svett och tusen liter ångest

Du vill ta deras fråga och
kasta ett hårt rungande
ja, för alla världars
helveten, ja in
i deras frostbitna
ansikten

Så är det som att
du långsamt inser
att inte heller detta
hjälper, inga eder eller
heta ursäkter får dig
tillbaka upp till tornet
inte ens din kollaps
kapitulation och slutgiltiga
nederlag skulle få världens
villkor att vända sig i vänlighet
emot dig, en tunn viskning
någonstans inom dig inser
att det enda som sker
när vapen sträcks och
lämnas in är att allting
cementeras och att natten
midvintern och alla hans
kumpaner till sist får
lov att vinna

*

Viskningen dör bort
och kvar står du i envig
med en avgrund som
vet ditt namn känner
din tyngd och som
skrattar åt allt du
någonsin vill vara
-

men som från ingenstans
finner du att du klarar
av att svara dessa monster
med ett enkelt leende

Inte för att det finns
anledning eller för
att du egentligen
vill något annat
än att följa deras
fråga ända in i
sitt logiska kakel
men ditt svar
blir likafullt

Nej

Ge mig all er tomhet
slit upp mig i fraktaler
mot er gigantiska rymd
om ni så önskar och vill
jag vet ännu inte vart
jag ska och hur jag
tar mig dit, men så
länge något vandrar
i mitt blod, så länge
något driver mina andetag
så är inte jag någon ni
kan erövra, om jag måste
stanna i er närhet så kan
det väl inte vara på något
annat sätt, men ni ska veta
att så länge jag är här så
är det inte ni som vakar
över mig utan jag som vaktar
er för en dag ska all er makt
bli bruten och livet återvända
också ut till dessa trakter
och då, då är det jag som
skrattar högst

Det svär jag på 

Tolv

När vindarna
från havet väcker
en är det så lätt
att undra var
man hamnat

varför luften

känns som grus
och tegelsten
mot huden

Upphängd i
en korsning
mellan tid
som varit och
en annan som
ännu väntar

jag vet så väl
hur det är att
slösa tårar att
gråta över sådant
som lämnat för att
aldrig komma åter

smaken av sommarvindar
och dagar klädda i mjuka
enkla färger upphör ändå
aldrig att få mig ur balans

Jag kan viska mina
mantran tills jag
stupar

vissa drömmar
återvänder alltid
och det är så lätt
att ge dem en krönt
plats i en tillvaro
som annars vill eka
utav tomhet

Jag vet så väl hur illa
fåfängt det är att frukta
någonting som ännu inte
fått sin form av gudarnas
händer, men den tid som
knackar på mitt fönster
har händer utav is och
ögon som slungar tung
allvarlig eld emot min
veka bröstkorg

Jag vet att hon kommer
för att fråga om jag har
allting klart, om jag är
redo att omvandla mina
karga ord till strömmar
utav handling, om det är
så att det jag tror och
önskar älska inte enbart
består av luft och
flyktig vind

skräcken när jag inte
har en aning, när jag
inte kan ha en aning

Istället låter jag mig
hänga fritt i luften
fortsätter andas mina
mantran om strävsamhet
tålamod, uthållighet
och tapperhet

Att denna gång inte rusa
mot lyckans hägringar
att denna gång orka
med att förstå vad
som är mitt att bruka
min roll att agera för
att sedan våga fullfölja
allt som ålagts mig ända
tills det att nästa morgon
behagar gry

Gomorra

Jag har så länge
blivit arg vid
närmsta tanke på
Stat och mänskligt styre
ja så snart jag hört deras namn 
har jag velat spotta och fräsa
i okontrollerad avsky

Ja, vid närmsta tanke
på alla dessa vapen
som har riktats mot
oskyldiga och försvarslösa
på hur många som har gjorts
till änkor och faderlösa
enbart på grund av någons
maktfulla nycker eller
lustfyllda ondska så har
jag önskat vända världen
upp och ner, krossa
städernas palats och
dyra fästningar, tvinga
själva himlarna
på knä

Så mycket av
mänsklighetens mörker
hennes plågor och stunder
av djupaste svaghet rättfärdigas
med hjälp av maktens medel
de som hugger sin nästa i sank
ursäktas med att utan just
dessa svärdshugg skulle någon
annan plåga komma i dess
ställe och så får allting
pågå, ännu ett varv, ännu
en dynasti och ytterligare
en civilisatorisk cirkel 

Utan att fåren klarar
av att vakna, utan att
någon tydligt säger att

Nu är det nog, nu är
det dags att säga nej
till alla sorters styren

Ge oss fred och
ge oss gärna välstånd
men om det måste köpas
till priset av vår frihet
och vår rätt att själva
skilja rätt från fel och
ont från gott så kan
det lika gärna vara

Vi kan vara fria och
vi kan vara era slavar
men vi kan aldrig vara
både och, och i så fall
väljer vi hellre friheten
-
vad den än
sedan må
ge oss

Nej, istället bara tystnad
ifrån flocken av får, hundar
och schimpanser och jag märker
nu hur min vrede långsamt
har förvandlats till en tung
och dyster sorg 

Kanske staten är en boja som
mina medmänniskor lärt sig
att älska till den grad att ett
liv förutan den inte längre
går att leva - kanske herrarnas
vapen, förtorkade bröd och
barocka skådespel blivit en
vana det skrämmer allt för
mycket att lyckas
vara utan

Kanske det bara är jag
och några dårar till som
kan se en värld som inte
bärs upp av våld
och tvång

Och möjligen är det så
att det är dags att dessa
utav oss tar det vi har
för händer för att sedan gå
utan att en gång se oss om

när schimpansernas städer
sakta börjar brinna

Gränsen

I

Jag har hört
om onda män
som placerat sig på
piedestaler och hästar
höga utav dålig luft
och som därigenom
tror sig vunnit rätten till en
mening och en ståndpunkt
om sådant de inte känner
till och knappast kan förstå

Jag vet inte om
det är en dålig dröm
eller en fånig fantasi
men jag har hört om
lömska kvinnor som
genom kluvna ord
och frågor drypandes
av gift försöker få upp
till ner och rätt
till fel

Ja, jag har hört att de
som inget vet och föga
sett ändå tror sig ha
rätt till åsikter om det
som inte är deras och
aldrig kommer bli

II

Jag är ingen märklig
person, inte någon
som vill slå brett
eller särskilt högt
jag ber inte om att
få höras eller synas
på världens stora
scener, nej, de tillhör
säkert någon annan

Det jag har, det är
min mark, det jag
äger är en förmåga
att medelst strävan
och slit transformera
kärlek, lust och glädje
ner i jord och åkermark
för att sedan se dem
återvända med sådant
som ger liv och välstånd
för långt fler än bara mig
och de jag kallar mina

Det är inte särskilt
mycket, men det är
- i detta nu och så länge
som jag själv avgör
och bestämmer-
endast mitt och
min egendom
att råda över
-
och du som
finlemmad byråkrat
lattesörplande miljömupp
eller verklighetsfrånkopplad
jurist kan säga vad du sen
behöver, tala du om lavskrikor
eller svamp och blåbärs rätt
att plockas, skrik om vargar
eller om en abstrakt allmännytta
– det gör ingen skillnad

Någonstans måste du
förstå att du kliver
över en gräns, aktiverar
en instinkt som har sovit
alltför länge i vårt
arma land

Du måste förstå att om
du tar ett steg till riskerar
du att hejdas av hötjugor
och armborst, ett ord till om
sådant du ej begriper
och förstår och det kan
bli det sista du får sagt

Gränsen för vårt tålamod
och gränsen för er dumhet
den gränsen, den går här

Tornet Skakar

Inte för att en sådan
som jag vet särskilt
mycket om vad det
innebär att leva ett
liv i äkthet och
i sanning
-
men även jag har
redan i mina ringa
dagar sett hur många
det finns som flyr från
varje form av sanning
så fort de möter den
hur många det är som
hellre tillbringar sina liv
i skrymslen och gömda
källarrum än tar ett enda
andetag som präglas
utav äkthet

Inte för att jag vet särskilt
mycket om den värld
som i detta nu åtnjuter
sin tid i dagens korta
solsken
-
men jag har redan hört
hur Ellsworths lömska
stämma lyckats leta sig
fram över precis varje
trakt och usel nejd som
jag känner till, hur hela
kontinenter låtit sig snärjas
i hans hesa viskningar och
förföriska lockrop i en
sådan grad att hela tornet
svajar under tyngden, ja
plötsligt har samtliga själar
i vår egen tids Babylon skäl
att förundrat fråga vad
det är som händer

Som svar, från nattens
bortre sfärer, hörs inget annat
än ett djupt och ystert skratt
en rörelse i rymden som svarar
varje klibbigt löfte med ett
flatgarv, varje sockrad vision
med ett illa dolt hånflin
och inte för att jag vet något
särskilt om hur det ska gå
till när elefanter och åsnor
bjuder upp till dans, men
jag har bara att medge
att jag på grodors vis
inte kan låta bli
att flina med   


Nej, jag vet inte
mycket, men jag
tror ärligt att det
inte finns särskilt
mycket att förstå

Det går bara att bygga
sina luftslott upp till
en viss nivå, det är bara
möjligt att leva efter sagor
och ljuva fantasier fram till
en viss gräns, till slut måste
drömmen dra sig undan, till
sist måste verklighetens domare
se till att äntra scenen

Det är klart att fåren
bräker sönder sina stämmor
det är givet att hönsen springer
sig fördärvade inför det de inser
står för dörren, det ändrar inte
villkoren eller någonting av
det som har kommit för
att äga rum

Tornet måste rasa, Ellsworths
stämma städas ut från alla gator
hans byggnader rivas ned
och något nytt resa sig för
att inta deras platser

Och jag vet i sanning inte mycket
om framtidens länder eller det
som väntar bortom horisontens
strimmor, men jag säger
bara detta

Ni med drömmar som
ingen tjuv får röra, ni
med längtan som inte

tål vetskapen av gränser
ni som söker sanning
och äkthet oavsett

vad för pris ni
får betala

Det är snart, så väldigt
snart tid för er
att vakna

Jonny Lander - Bottenskrapets Kung

Du har säkert sett dem
stå på rad, tala om sån’t
du inte helt förstår, om
ting du är säker på
inte angår dig och det
som finns i dina cirklar
men du hör tappert på ändå
för de har ju alltid sagt
på radion att det är
så viktigt att
du lyssnar

Att dessa tunga herrar och
strama damer talar om det
som är av vikt och tyngd för
såväl fosterland och kungarike
som för allt som din enkla
själ nu råkar bry sig om

Så du lyssnar och du lär, du
tolkar och försöker förstå
deras prat om skattesatser
hit, miljardsatsningar dit
att det tydligen är för lite
värdegrund ibland och
för mycket vita män
på andra ställen, ja…

Inte är du någon att förstå
allt av deras höga, kloka tal
du som bara frågar efter
att få leva ditt eget liv
på de sätt du själv tycker
är lämpligt, ge ett handtag
där det nu behövs och när
någon frågar efter dig, men
annars vill du helst bara
få lov att sköta ditt

Visst är det alldeles finfint
och toppenbra att det finns
folk som tycker fint, men det
är som om du vill fråga om
det är okej att tycka att dessa
tyckare nog kan få tycka allt
det där någon annanstans än
just där du råkar vilja
leva dina dagar      

Ja, det är som du ville fråga om
det möjligen kanske kunde finnas
någon som tyckte fint och bra
på herrarnas och damernas
supderduperviktiga vis utan
att du själv behövde bry dig
något mera, någon som struntade
i såndära socialism och tillkrånglad
kapitalism för att istället bara veta
vad som var korrekt, rätt och bra
utan att någon behövde fråga dig
om vad du tycker om allt som
man nu ska tycka saker om

*

Du, min vän, du har tur
för nu finns det en sådan
man för dig att välja på
hans namn är Jonny Lander
och han tycker allt som är
värt att tycka något om
och han tycker alltid bäst
eller ja, jo, åtminstone alltid
utan undantag så tycker han
det som är minst sämst

Han tycker om skola, han tycker
om värdegrunder och om patriarkala
maktstrukturer, han tycker om allt
som går att tycka till om och han
gör det utan tvekan, han gör det
med ett mod och en bravur
som inte setts i detta land
sen Per Albins sälla dagar

Ja, du som alltid känt dig
modfälld, trött och lite
bakom när politikerna
pratar sitt pratliga prat
kan nu resa ditt huvud

och höja din blick för
Jonny Lander lovar
dyrt och heligt att
ta hand om dig och
allt som du bör tycka

Bry du dig om ditt
eget liv och dina
egna cirklar, du kan
tryggt och lugnt låta
Jonny Lander

Sköta resten  

Som En Kastad Handske

intro

Jag är inte den du tror

jag spränger dina kategorier

dina slöa strategier att förstå

din omvärld, så snart du
öppnar ögonen och
ser åt mitt håll

I

Du

vill ha allt du känner
till på ett mjukt och
stillsamt schackbräde,
tydligt formerat för att
själv kunna utse bönder
liksom kungasläkten -
får du inte stöpa världen efter

dina hierarkier och strukturer

så vet du inte vem du är

Det som sticker ut och viker

av, det förintar du eller överger

till glömskans domäner, och när

Verkligheten sedan väcker dig

har du bara kvar
att skrika

*

Lyssna, jag säger bara
vad jag råkar se, vad mig
och mina intressen anbelangar
kan denna plats få brinna och
vrida sig till stoft utan att jag
har direkt anledning
att agera

Vill du min tystnad
så för all del, se mina ord
som luft och vilsen vind, det

blir aldrig mitt bekymmer

Men än en gång

och återigen, jag

talar bara om vad

mina ögon bevittnar

II

Och jag ser
människor som
rusar framåt i en
trasig mani så berusande
att de inte märker hur de
snart tagit sig varvet runt

för att krascha in i sin
egen svanskota

Jag ser en hemlös

tidsanda som likt

ett aningslöst barn

försöker uppfinna

godheten på nytt

denna gång utan

grundval eller kompass

- det som skapas är en

godhet som ska kännas

ha en smak av ljuvlighet

och brustna sommarblommor

Om den sen

verkligen är god

spelar inte riktigt

någon roll

*

Lyssna, jag hör inte hemma här

mina rötter härstammar från

andra trakter och mitt hjärta

tillhör högre himlar, om du

inte förstår vad jag vill säga

sök dig då till någon med

mjukare stämma, någon

som kan förmå sig att

tala det du kallar språk

Jag vill hellre tala ord som

går i räta linjer, om en verklighet

som fäster i sina givna konturer

- sagor och druckna fantasier

förmår inte att ge mig

någon trygghet

outro

Nej, ge mig realitetens käftsmällar

ge mig en mörk natt om så är, en

utmaning högre än Saturnus bergskedjor

Inte blir jag rädd för det, jag

har redskapen för att besegra

dem, jag vet vem jag är, varifrån

jag kommer och varför jag är här

Jag tänker inte blunda

och inte heller vara tyst

om det jag ser

Hantera det

Åttonde I Tredje

Vaka med mig
när dagen viker
då stormen ryter
och dimman tätnar
över såväl nejd så
som i djupet
inom mig

Stanna hos mig
när mina ögon
mist sin klarsyn
då mina ben vill
springa tusen dagar
härifrån och mitt
kött vill glömma
att det måste leva

Tala mjuka ord om
morgondagens gryning
berätta om sagan som leker
sig fram mellan sanningens
hamnar för att en gång ta
med oss alla hem, viska för mig

om konungen som rider
under lejonets banér, sjung
mig trygg med sånger om
kejsarens rike där det
alltid råder ljuvlig
sommar

Håll min hand när skeppet
rister, jag vet vad som väntar
mig och att valet mitt är ringa
men giv mig av din styrka
en sekund eller två, gå inte
nu när rädslan river starkt
och hårt i mig

Jag ska inte fly eller svika
mitt öde, nej, jag ska kämpa
för min gryning och min
barndoms sommardag, ja
jag ska slåss också om jag
glömmer alla skäl, också
då livet ter mig som ett straff
eller likt ett ohyggligt skämt
så ska jag hålla min vaktpost
vänta ut mörkret och till
sist skratta åt nattens
fåfänga vindar

Bara inte just nu

Nu behöver jag
enbart dina andetag
emot min axel, din
försäkran om att allt
en gång ska ordna sig
att det som nu exploderar
av smärta och avsky emot
min bröstkorg en gång ska
te sig som en svårglömd mardröm
en brottningskamp mot någon
som vill pröva min styrka
men inte släcka mitt hopp

Nu vill jag bara veta
att du inte lämnar mig
att du via vinterns stränder
och underjordens utbredda
havsvidder alltid återvänder
för att vänta ut tiden
vid min sida

Säg mig sagorna igen
sjung mig solens melodier
om igen, visa mig den styrka
som horisontens färger talar
om en allra sista gång

Så ska jag därefter resa mig
hämta min rustning och allt
mitt mod och sedan leva mitt
liv, utföra min uppgift, fullgöra
mitt öde på ett sådant sätt att
sången om Dagen, Sommaren
och Konungen aldrig slutar
sjungas häromkring

Jag Skall Vara Där För Dig

Pred 4:9 Bättre att vara två än en
ty de två få större vinning
för sin möda

Matt 19:5-6 ... och de två ska bli ett
för de är inte längre två utan ett
och det som Gus har fogat samman
får alltså inte människan skilja åt 

Så står jag här med bävan
i så väl kropp som själ för
att fråga dig om du vill
gå med mig genom den
resa som livet innebär

Vill du färdas över de
högsta berg av ljuvaste
sommardrömmar som
existensen äger, vill du
möta de djupaste dalar
av mörker och tårar som
denna jord tvunget måste
rymma inom sig tillsammans
med den som råkar vara jag

Framtiden är en lång och
avlägsen plats jag inte kan
veta mycket om, men jag
har hört att de som öppet
och i kärlek vågar dela sina
bördor kommer vinna en
mjukare resa genom tidens
alla vindlingar

I detta nu är vi enskilda
pilgrimer på väg mot det
hem vår ande ständigt
sjunger om, men jag vill
därför fråga dig om du
är beredd att ge mig all
din styrkas strävan, all
din kärleks vilda glädje
så att vi, så som ryktet
säger, steg för steg och dag
för dag ska få smälta samman
till någonting Gud kan
se som ett 

Jag vet som sagt inte mycket
om det som väntar bortom
horisonten, min ungdoms
lätthet kan så enkelt få för sig
att allting som landar framför
våra fötter kommer te sig
som en dans, att molnen
där i fjärran alltid kommer
vara lekfullt vita, men också
där vet jag att det snart kan bli
annorlunda, att andra sorters
vindar än de mjuka, himmelslena
snart kan komma åt vårt håll

Så därför vill jag våga fråga dig
är du villig att finnas där för mig
när regnet börjar falla, när stormen
står och bankar på vår dörr, när
ingenting tycks vilja gå vår väg

Är du beredd att vara trygg
och trofast så som berget om
världen skulle börja skaka
runt omkring oss, om mörkret
skulle sänka sig över den väg
som är vår kan jag lita på att
du alltid finns där
vid min sida

Ja, min käraste reskamrat, vill
du vara med mig när solen strålar
när livet leker och glädjen flödar
vill du skratta med mig, dansa med
mig, njuta av trädgårdens alla frukter
tillsammans med den som råkar vara jag

Vill du se alla skatter och alla de hisnande
äventyr som vår Gud har berett för oss redan
innan tiden såg sin gryning, vill du dela mitt
bröd dag som natt, morgon som afton tills det
att vi finner att vi inte längre består av ett Du
och ett Jag utan istället enbart av ett
saligt, välsignat Vi

Vill du det 
så är jag din 

Vägskäl

Vännen min

det är nu det börjar

det är nu det går att

se konturerna

av den tid som

komma vill

Spelarna står samlade

med sina marker och

sin givna position, den

äldre jordens jättar

finns redo att försvara

allt de mäktar med, men inom

kort är vågen här på allvar

och allt som nu är självklart

gjutet och ristat i sten kommer

sköljas bort för att förvandlas

till något nytt, ljust och lummigt
grönskande, ja, det som varit
kommer snart få dö, och de
som är låsta i tron att svunna

höjder återkommer får inte

lov att stanna kvar

Och det är hög

tid att du gör

ditt val

Du har hört de äldres sånger
du bär ännu din barndoms sagor
i ditt hjärtas kammarrum, du vet
att kraftens ringar finns där ute
du vet hur lätt det är att sukta
efter dina trakters
egen järntron

Tänk på allt du kan göra

om du når dit, om det är

du och dina vackra likar

som får placera era händer

på allt det som får världsalltet

att pulsera, då är det ni

som håller taktpinnen, då

är det ni som har nycklarna

till skattkammare och

ymningshorn, överst på vågen

kommer ni kunna segla vart

ni så önskar och det kommer

kosta er nästan ingenting

Eller?

*

Vännen min, jag har sett

så många vara här förut

minns att detta ingalunda

är första gången som denna

plats stått redo för en ny giv

havet stillnat inför nya vindar

ja, detta vägskäl öppnar upp sig

för alla de som längtar efter

den värld de anar i sin dröm

Jag har sett hungrande, frustande

glödande varelser stanna till här

och hur de jublande valt den höga
motorvägens riktning, den där maktens
fanfarer ständigt viskar deras namn
och där de hugg per hugg enkelt
kan forcera fram sin värld och sin
vision även om de för varje slag
glömmer mer och mer av
vem de en gång var

Jag har sett dem sluka festmåltider
liksom smörgåsbord, sett dem fira sina
ljuva framgångar och välsignade öden
jag har sett dem vinna alla sina segrar
men ändå förlora allt de ägde

Vännen min, det finns en enkel väg att ta
den tycks leda precis dit du vill, tycks innehålla
allt du någonsin kan formulera att du önskar dig
men den har sitt dolda pris, ett pris så högt att
det är bättre att du slutar strida än tar
ett enda steg in på denna väg

Vännen min, ett enkelt råd, när
vågen anländer och det är tid för
rörelse och aktion, gör det som
ingen väntar av dig, gå inte dit där
gamarna regerar eller var deras gamla
fästen finns, ja, bry dig inte ens om att
riva upp deras unkna, slitna byggen
utan färdas istället mot
något som är nytt

Släng talismanerna, spärra av genvägarna
bränn varje tanke om troner och ärans torn
och tinningar- det du äger, din hunger, glöd
och djupa drivkraft är värt mer än snabba
segrar, väger tyngre än stulet guld
och blodsköpta gästabud

Välj vägen där din drivkraft får respons
där din hunger gräver fram nya salar
nya slott och där din glöd eldar fram
din resas våg så mycket högre än
vad någon vågat påstå
ens är möjligt

Vännen min, stanna inte blicken på
de toppar maktens män äger nu
stoppa inte dina tankar inom den
kontur världen klär sig i dessa dagar
det är inte den du ska erövra, det är
inte deras plats som du ska ta

*

Nej, om du vill, vännen min
så kan du bli något nytt
och något osett, leda ett
uppror som saknar motstycke
så väl som motstånd, en revolution
som ännu saknar sånger, men som
kan bli också ett nytt universums

givna paradigm

Det enda som krävs

är modet att inte ens

se åt den givna, breda
vägen och istället gå dit
ingen annan färdats

Ord Mellan Marx och Mises

Någon sa

Låt oss riva ner
allt och börja om
från en fräsch och
nystruken startpunkt

En gång för alla ta oss
tillbaka till forna dagars
villkor, låt oss förinta minnet
av tyranniska konungar och
sluga rövarbaroner - sådana
som i girighetens tecken
med glädje går över lik
och brända hem för
att ta vad de vill ha

Låt oss bit för bit rasera
kapitalismens våldsamma
strukturer, ge till de som
inget har och alltför länge
hindrats från att äga det
som rätteligen tillhör dem

Låt oss hylla rättvisan
slå mot dem som alltför
länge tillåtits härska och
härja, de vars egendomar
stinker utav blod och
våld, låt oss beslagta
det som ändå inte
tillhör dem för
att sedan se

en ny gemensam värld
stiga upp från gyttjan

Någon annan sa

Ja, låt oss börja om från
en allra första början
stryk för en stund allt vad

historien berättar om sabelhugg
och krutrök, om maktmissbruk
och djupa oförrätter för att
istället se vad människan
är i sin egen rätt, hur hon
fungerar utanför textböcker
och akademiska salar, ja
vad som finns när endast
naturens lagar talar

Det vi ser är en ordning
som söker sin egen harmoni
som inte frågar efter våld
eller kontroll, där din nästas
glädje kan vara din egen vinst
och där den enes framgång
inte hotar den andres välfärd
utan förmår vara alla till
gagn och glädje

Det vi ser är inte en värld

som av nödvändighet behöver
vara fastnaglad i exakta grundvalar
utan istället en ständigt myllrande
marknad som med lätthet kan
förändra spelplanen när
det så behövs

Det behövs ingen centralplan
det behövs inga datorer för att
räkna ut hur allas samlade lycka
kan tänkas se ut, nej våga ge till
dem som har en vilja och en dröm
och du ska få se hur allas bröd och
fiskar växer, hur fler kan äta trots
att inget särskilt egentligen har hänt

förutom det

att friheten
har fått lov
att flyga fritt

Visst är det så att orättvisor
existerar, våldet finns i sanning
bakom närmsta krök också här
och nu, men ingenting förbättras
av att dela upp brädet i svart
eller vitt, onda, goda, ägare
eller hunsade slavar i ett fåfängt
försök att vrida klockan tillbaka
och återgälda de som för länge
sedan dött, förändringen bor
inte i drömmen om en annan
värld där människan fås en
alternativ struktur, ett nytt
sätt att fungera på, nej
-
den som väntar på att
det omöjliga ska inträffa
riskerar att få vänta
väldigt länge

Människan kan inte sorteras in
i fyrkanter och former, nej
hon har en tendens att ständigt
bryta gränser och korsa nya horisonter
även de som i hemlighet längtar efter
bärplockning och hönsskötsel kan
ha glädje av en värld där inte allt ägs
av alla, där inte behoven tvunget
mäts i millimeterform efter
ens tolkade förmåga
-

problemet du ser finns inte i dem
som agerar med egna ägor och talenter
utan i dem som lever för att hindra
och förgöra, hos dem som håller i kopplen
och nycklarna till buren, det är inte
andras frihet som är farlig, det är inte
kapitalismen som är din fiende
utan alltid de som väljer vapnen
över det öppna handslaget   

Som väljer tvånget över glädjen
kontrollen över kreativiteten
fyrkanten över den öppna
horisonten

ja, hos de som väljer
staten över anarkin

Utan Minsta Hinder

Hundarna häromkring
är nog för fånigt trögtänkta
för det jag vill tala om, ja
de är nog samtliga alltför
genomkörda i gamla

trötta hjulspår för att
höra på mig och mina ord
- ja, jag vet att jag riskerar
att slösa med tid och
energi med det jag
vill säga nu

Jag kan bara inte riktigt
hindra mig- försök med
lövhögar och snöskred
försök med stormar, ja med
monsuner om du vill, lika
fullt skulle jag färdas till dig
i femhundra små kilometer
per ovärderlig timme, vad än
världen och naturen tar sig för
så ska jag ta mig fram för att
säga att du inte riktigt sett
hela världen och allt
som finns i den
om du inte     

Upplevt känslan av att sväva
tätt mot marken snabbare än vinden
om du inte susat land och rike fram
utan att känna minsta krängning
utan att höra minsta buller
knappt märka vad som händer
annat än att du ständigt
tar dig framåt

Mot dina mål och drömmar
till ditt hjärtas skatt och längtan
eller din högst nödvändiga vardag
men utan att förlora dyrbar
tid eller minsta droppe
av din energi

Ja, min kära vän, jag vet att
herrarna av vår sömniga
omvärld knappast lystrar
till något som är nytt och
ovant, de griper hellre efter
det som är känt och slitsamt
beprövat, oavsett kostnad
oaktat vinst så ska allting
rulla på i samma typ av
skepnad som vi redan
sett förut

Att falla för en österländsk dröm
som redan finns förkroppsligad
i metalliskt kött och blod skulle
väl aldrig vara någonting för dem
nej de är väl sådana som hellre
fnyser sig fulla i skratt åt framtiden
om den så dyker upp rakt framför dem
-
men jag svär för dig, min sköna
om de visste det jag vet, om de
kunde ana det jag sett så skulle
de så sakteliga vakna, insett
att de inte längre har råd
att välja fel och att det
är så lätt att välja rätt

Ja, min vackra vän, jag har inget
annat kvar än att ödmjukt fråga
dig om du vill bryta upp från
sliten räls och gamla, usla tåg 
för att sedan levitera fram
över varje kontinent
vi ser   

Du behöver inte svara ja
direkt eller snarast, även
mina drömmar har sitt
pris, det enda jag begär
är att du öppnar dina
ögon och inser att

Även svenskar kan
få flyga utan att ens
behöva lämna marken  

Kung Kheyros

Finner mig skrattandes
på en klipphäll tillsammans
med kung Kheyros, vi sitter
högt över världens vindlingar
allt vi ser har blivit som
sandkorn mot ett finmaskigt
nät och det är inte utan
att jag undrar hur jag
någonsin kunnat se min
värld på något annat sätt

Kheyros knäpper sina fingrar
och med ens börjar träden
klappa i händerna, vattendragen
dansa upp mot höjderna, existensen
fnittrar sig in i tystnaden och allt
mitt öga möter glittrar av ett
grönt, gyllene sken

och Kheyros säger

Det här är mina trakter
mitt rike, här finns inte
strid eller larm, inte oro
eller pliktfylld strävan
här bor de som vet sin
position, som känner
sin plats i tid och rum
och som aldrig slutar
glädjes över vad de
hör och ser när
de är till

Utanför vet jag hur
det är, ni jagar och
ni sliter, ni kastar
er från höjd till
höjd utan att förstå
vart det är ni ska
knappt utan att
vilja veta vem
det är ni är

Jag blundar och
jag ser mig flyga
högt över maktens
stränder och alla
kungatroner genom
svärmar av slagfält
och platser drypandes
av blod, svett och bister
nedkyld ångest

Ser mig med en kortlek
som kan avgöra varje
varelses liv och höga öde
sitter med vid gudars bord
där de spelar tärning om
Kärlek, Godhet, Skönhet
Vishet, allt förvandlas till
en strömförd dröm där
ingenting är sant, själva
Sanningen en saga

och Kheyros säger

Du får inte tro att allting
är en lögn, den virvel
som du känner finns
där under dig, maskerna
du bär och ser i varje
ögonvrå är i sanning
en del av den värld
du kallar verklighet
men sagan du håller
i din hand är lika solid
som den är giltig

Striden, Kriget, de stora
Slagfälten bör du tvivelsutan
vara rädd för, men se dem
inte som den tunna illusion
de känns som nu, när du
går ut från mitt grönskimrande
rike är det dit in du ska
och vad du gör så får
du inte förlamas
utav rädslan

Mot mina händer fortsätter
stenarna och den solbrända
marken att sjunga inför mig
universums färger leker glatt
en maskerad och min kropp
glömmer hur den vill fungera

Jag vet inte om jag vill
lämna, viskar jag, låt mig
bli ett troll i skogen, en
urkraft i klippornas botten
någonting som finns utan
att täras sönder av frågor
och av tvivel, här känner
jag min vetskap ut i
minsta cell, in i minsta
fraktal, om jag lämnar
så vet jag att något viktigt
också stannar kvar

och Kheyros säger

Ja, men det är inte här
din existens är rotad
det är inte hit din resa
är ämnad att stanna
i din värld, i dina
sfärer väntar dig
en uppgift, din
egen berättelse
att skapa och
gestalta

Det är enbart du som
kan uppleva och forma
den del av existensen
som har blivit dig given
och även om den ter dig
hård och orättvis, krävandes
krafter och förmågor du
alltid tycks äga i för
liten mängd så är det
bara du som kan stå
som segrare i den
sång som nu och
för evigt sjungs
om dig

Och jag säger dig
så länge du minns
att under, över och
genom dig så flödar
ett grönt gyllene ljus
av kraft och hopp så
finns det inget
att förlora  

I Vår Egen Värld

Världen bultar plötsligt
på min dörr, vill berätta
om sina sköna sånger och
grandiosa historier, vill
skryta om hur dess tyngd
och höjd sträcker sig över
universums gator, ja, att dess
viktighet i det närmaste
verkar sakna slut

Kom ut och dansa med
säger Världen med skarp
och glättig min, jag har allt
du någonsin kan önska dig
- i mina salar blir du aldrig
utan törst, efter mina sälla
äventyr kommer du alltid
kunna hungra

Till svar så lyckas jag bara gäspa
vad ska jag göra med allt du
talar om, dina imperier och
höga civilisationer, dina kungadömen
och stolta presidenter, vad vill någon
av dem mig, kan någon av dem ge
mig den minsta maträtt på mitt bord
kan något i din breda rymd av
stora män och starka dåd värma
mig om natten när vintern
är som djupast

Nej, du sällsamma främling, du
har inget jag vill ha, det enda jag
kan fråga efter är en trädgård och
en borg, en plats för att odla den
skönhet jag råkar se i livet och
i existensens mjuka sfärer
en plats för skydd mot mörkret
mot de vargar som alltjämt
stryker runt i varje
skuggas utkant

Jag vill inte kräva mer än så
av den tid jag fått till skänks
jag har inte långt att gå och
inga drömmar av guld och
purpur att söka få till liv

om något så har jag inte tid
med dig och dina vida äventyr
ditt tal om makt och storhet
gör mig mest förvirrat trött

*

Nej, ge mig istället något som
inte kräver besök av Världens
stolta herrar, ge mig en färdkamrat
att lita på och älska, ge mig någon
att dela visioner av solsken liksom
någon som stannar när regnet vägrar
ge sig - ge mig någon med ett milt
hjärta, men med en drivkraft som
aldrig slutar brinna så ska du få
se vad jag kan bygga utan att ens
behöva se åt dina skatter

Vi ska forma en egen värld av
det lilla som vi fått, med kärlek
som medel och glädje som bränsle
ska vi själva skapa allt vi önskar
och vill ha, med nåd få ta emot
unga själar att älska och fostra
till att bli egna resenärer i
den rymd de kallar Livet

Jag behöver inte dig och dina
sköna salar, de gåvor du vill
ge mig har sitt dyra, svåra
pris, de kommer med sin
märkning och är inget
jag vill önska

Gå till de med söta drömmar
de som trängtar ära och berömmelse
från mängden, det enda mitt hjärta
suktar efter är de gåvor och den
glädje jag kan få från det som jag
hoppas kunna kalla
min familj

Vi Sätter Aldrig Punkt

Dagen ligger öppen framför
oss och vi breder därmed
ut våra vingar för att flyga
ut till världens alla hörn
hämta hem det som är nytt
och som är på allas läppar
ger oss ut för att gräva
fram det ingen ännu sett
i våra egna trakter
-
och när kvällen kommer
så tar vi ingen vila utan
flyger ut på nytt, världen
vilar inte och flödet av händelser
liv och ond bråd död behöver
ständigt sorteras för att
föras in i hamn

Ja, vi är också de som står
vid porten, det är vi som
avgör vad som bör få synas
vad som är värt att höras
av de med friheten i blodet
vi pekar på de som bör rodna
utav skam, vi lyfter de som
vi önskar skänka förtjänstfull
heder och ära - vi putsar
och vi fixar, vi städar
och vi donar

Och sedan stiger

bubblorna mot himlen
för alla att ta del av

*

I våra egna trakter
har samtalet sakta
stelnat, de som förlänats
Merkurius och Odens sigill
har krympt ihop av maktens
ringar, de har tjusats av Myndighetens
sköna salar till att tystna och fördummas
- om de talar så är det om låga, enkla ting
och om de någonsin ger sig av till fjärran land
så är det bara av rutin och gammal vana
ingen av dem klarar längre att förstå
vad det är de ser, samtliga har de mist
sin förmåga att förklara och tolka
vad som sker

Likväl påstår de om och åter igen
likt en skadad papegoja, att det är
de som står för fakta och sanning
att det är genom deras ögon
världen blir klar och uppenbar
att de står för objektiva värden
och att allt utanför deras vetskaps
spännvidd måste vara lögn och
en förbannad konspiration

Vi själva har för
länge sedan slutat
tro och bry oss
om dem

Ja, vi är enbart fattiga
korpar som jagar längs
med världens kuster av
egen bister eld och drivkraft
men vi vet i grunden vad

vår uppgift kräver, vi tänker
inte sluta för att vinden
blåser snålt, nej, vi ämnar inte
ge oss förrän våra vackra bubblor
täcker hela denna trakt, om så
till papegojornas vilda förtret
och frustration

Följ med oss
om du vill och
vågar, vet att vi inte
tänker sluta förrän maktens
midvinter förvandlats till
en frihetlig form av vår

Ja, minns att vi
i sanning är sådana
som aldrig sätter punkt     

Hem

Får jag lov att längta hem

även om jag inte längre

vet var det är och vad

som finns där nu?

Får jag lov att tala

om grönskande ängar

djupblå himlar, lekande

stenar, sjöarnas fiskar
och skogens fåglar
även om jag någonstans
glömt var allt det
befinner sig?

I

Underjorden talar

sina gåtor, förklarar

sina lagar, dikterar

sina villkor, natten

dansar i sin logiska

rytm och så ofta märker

jag att jag faller med, jag

ger mig in i den konstruerade

myten, glömmer allt av himlar

och solljus, känslan av fast
mjukt doftande jord under
ben och fötter

Någonstans bortom orden

känner jag klangen av en

annan tid, en annan sorts

struktur, då livet var en plats

för hjältar och bildliga kungar

där också den lägste dräng

genom flit och strävan kunde
bygga stolthet in i ryggraden
där kampen förvisso fanns i överflöd
men var riktad mot drakar och demoner
istället för in mot ens eget hjärta

Kanske är den klangen ett minne

skapat av förförisk galenskap, kanske
är Underjordens beska föda och unkna
luft den enda berättelse som bär någon
form av rimlighet, kanske är denna
plats i sanning den bästa utav världar

Kanske borde jag stanna
invid Silvertronen, sluta
bry mig om den glasskimrande
nostalgi som hotar klösa mig itu,
möjligen är det här allt som någonsin var
de låga herrarnas historier all sanning

som någonsin ägt rum

II

Oavsett så försvinner
klangen inte ifrån mig
de drömska visionerna om
en värld med andra villkor
viker inte undan, vad det betyder
vet jag inget om, vad jag kan göra
för att ta mig till dem om möjligt
ännu mindre, men jag vet å andra
sidan säkert med mig att de
existerar och är till

Och så snart signalen ljuder
ska jag ta mig upp och ut
mot Timbuktus stränder eller
ännu längre bort om så är fallet
det jag önskar kalla hem kanske
inte längre är kvar i existensen
men så länge jag känner och hör
klangen inom mig så vet jag
mer om världen än det jag
råkar se rakt framför mig

Underjordens herrar
kan sedan säga vad de vill
fortsätta bygga sin skeva värld
på alla de monstruösa sätt de
nu behöver, deras land är
inte längre mitt

Mitt land
mitt hem finns
istället där Klangen
om Världen ovanför
hörs som allra starkast

Bortom Horisonten

Dröm älskling dröm

om det du inte sett förut

det som sover i dina

innersta rum, som ömt

väntar på att du ska

våga sätta fart

Lyssna inte på de som

rabblar regelböcker, på

de som hånglar med

fyrkanter och som inte

förstår ditt sätt att
vilja existera

När du kom hit var världen

byggd på ett visst sätt
statyerna var redan resta
rälsen lagd och riktningen
utstakad, ja jag vet vad du hör
alla omkring dig med harhjärtan
och fåraktiga takter tycker du
är galen, dumdristig och farlig
men de vet inte mer än det de ser
de har ingen aning om det som bor
i dina djup och det som ryms inom
dina ambitiösa händer om du
bara vill och vågar

De är sådana som inte tror på drömmar

som enbart lever av betong och asfalt

det som skimrar, det som flyter
det som chansar, det som hoppas
är för länge sedan dött hos dem

Igen

Lyssna inte på dem, bry dig inte om

deras sätt att ta sig an sina dagar, på

deras sätt blir du aldrig rik och lycklig
på deras vägar hittar du aldrig dit du vill

Våga ta dig upp mot bergen
våga se de trakter ingen annan
ännu tror på, våga dansa där du
tar dig fram och orka fortsätta
också när ingen annan finns kvar
med samma tro som du

Dröm älskling dröm

gränserna du ser är endast
diffusa tankar, hindren du känner
är mörka fantasier, de kan krossas
splittras, omintetgöras som sköra dimmor
så snart du sätter fart, så snart du
rör dig mot ditt mål

När du sen ser dig om
så kommer du upptäcka
att det är fler än du som gett
sig av - en svärm av hoppfulla
dårar emot allt av stelnade strukturer
men för allt som flödar av liv
och glädjefylld berusning

Ni kanske aldrig erövrar världen och

maktens stora salar, men jag lovar att
om ni inte retirerar, aldrig ger upp eller
viker av så kommer ni lyfta högt över
jordens tunga villkor, resa långt längre
än det som horisonten visar er

Ni kommer kunna förvandla det
som nu är en flyktig dröm till
handfast verklighet och det
kommer inte ens upplevas
som svårt

Så länge du tar dig mod

att slutgiltigt släppa loss