Tolv

När vindarna
från havet väcker
en är det så lätt
att undra var
man hamnat

varför luften

känns som grus
och tegelsten
mot huden

Upphängd i
en korsning
mellan tid
som varit och
en annan som
ännu väntar

jag vet så väl
hur det är att
slösa tårar att
gråta över sådant
som lämnat för att
aldrig komma åter

smaken av sommarvindar
och dagar klädda i mjuka
enkla färger upphör ändå
aldrig att få mig ur balans

Jag kan viska mina
mantran tills jag
stupar

vissa drömmar
återvänder alltid
och det är så lätt
att ge dem en krönt
plats i en tillvaro
som annars vill eka
utav tomhet

Jag vet så väl hur illa
fåfängt det är att frukta
någonting som ännu inte
fått sin form av gudarnas
händer, men den tid som
knackar på mitt fönster
har händer utav is och
ögon som slungar tung
allvarlig eld emot min
veka bröstkorg

Jag vet att hon kommer
för att fråga om jag har
allting klart, om jag är
redo att omvandla mina
karga ord till strömmar
utav handling, om det är
så att det jag tror och
önskar älska inte enbart
består av luft och
flyktig vind

skräcken när jag inte
har en aning, när jag
inte kan ha en aning

Istället låter jag mig
hänga fritt i luften
fortsätter andas mina
mantran om strävsamhet
tålamod, uthållighet
och tapperhet

Att denna gång inte rusa
mot lyckans hägringar
att denna gång orka
med att förstå vad
som är mitt att bruka
min roll att agera för
att sedan våga fullfölja
allt som ålagts mig ända
tills det att nästa morgon
behagar gry