Väktaren Vid Avgrunden

Det är sent, vargtimman grinar
dig i ansiktet, oktobers söner har
börjat städa undan sommarvärmen
men det är alltför sent för dig att
gå någonstans, vägarna är stängda
broarna är brända och skeppen
har redan tagits i besittning
för att färdas söderut

*

Strax under din vänstra ögonvrå
dallrar ett minne i form av ett
upplyst torn, ja du minns hur
en änglalik gestalt tog med dig
upp till himlens nedre gräns
för att där berätta om livet
och dess villkor, om de val
som fanns för dig att ta
och alla de portar som
stod klara för att öppna
sig inför dig

Gestalten pekade åt öster
och du såg en svår och
slingrig stig leta sig in
i ett dystert, märkligt 
landskap, vart du såg
så var där bara murken
lera, brutna vidder och
klippor som blickade
hotfullt mot allt som
kom dem nära
-
visst fanns där en ljus
strimma ut mot horisonten
men dit var det långt, längre
än du säkert någonsin
kunde nå

Gestalten pekade åt väster
och du såg en vidsträckt
motorväg rusa bort mot
evigheten, vart du såg
så var där fullt av ljus
och härlighet, som bitar
av himlen strösslade
längs med asfalten, ett
pulserande liv längs med
varje motorburen meter
-
visst slutade vägen
ut mot ett tjockt
och rysligt mörker
men dit var det långt
och snart skulle ju

din ungdoms
morgon ta
sin början

*

Nattens kyla väcker
dig ur minnet, du vet
hur du valde, du känner
alltjämt priset du behövt
betala och du har till sist
lärt dig att din klagan och
bittra tandagnisslan inte
vänder några vindar, inte
förmår tiden att vrida sig
tillbaka, nuet är en blytung
börda som håller dig på plats
och när du väl nått till vägens
slut och ände så har du bara
kvar att vänta, ett andetag
åt gången

Därute
finns inget annat
än en avgrund, när
alla andra vikit av och
då samtliga av paradisets
smulor tagit slut så är bara
Rymden och Tomheten
kvar för att hålla dig sitt
sällskap och om du tror
de håller tyst så
tror du fel

De stirrar mot dig över
tid och rum genom
alla dina vägval
allt du gjort
allt du tänkt
och haft för vilja
-
allt ser de och via
vintertidens sirapstjocka
långsamhet väger de
och mäter dig, ser till
att på djupet förstå
din karaktär för
att sedan fråga

Är det nu
som du har
tänkt att
ge upp? 

Du rister till, vill peka
på alla sår och halva händer
vill skrika om krutrök och
bomber, om falska kungar
som lurats, om lömska gudinnor
som svikit, om demoner som
aldrig låtit dig vila, om blod
svett och tusen liter ångest

Du vill ta deras fråga och
kasta ett hårt rungande
ja, för alla världars
helveten, ja in
i deras frostbitna
ansikten

Så är det som att
du långsamt inser
att inte heller detta
hjälper, inga eder eller
heta ursäkter får dig
tillbaka upp till tornet
inte ens din kollaps
kapitulation och slutgiltiga
nederlag skulle få världens
villkor att vända sig i vänlighet
emot dig, en tunn viskning
någonstans inom dig inser
att det enda som sker
när vapen sträcks och
lämnas in är att allting
cementeras och att natten
midvintern och alla hans
kumpaner till sist får
lov att vinna

*

Viskningen dör bort
och kvar står du i envig
med en avgrund som
vet ditt namn känner
din tyngd och som
skrattar åt allt du
någonsin vill vara
-

men som från ingenstans
finner du att du klarar
av att svara dessa monster
med ett enkelt leende

Inte för att det finns
anledning eller för
att du egentligen
vill något annat
än att följa deras
fråga ända in i
sitt logiska kakel
men ditt svar
blir likafullt

Nej

Ge mig all er tomhet
slit upp mig i fraktaler
mot er gigantiska rymd
om ni så önskar och vill
jag vet ännu inte vart
jag ska och hur jag
tar mig dit, men så
länge något vandrar
i mitt blod, så länge
något driver mina andetag
så är inte jag någon ni
kan erövra, om jag måste
stanna i er närhet så kan
det väl inte vara på något
annat sätt, men ni ska veta
att så länge jag är här så
är det inte ni som vakar
över mig utan jag som vaktar
er för en dag ska all er makt
bli bruten och livet återvända
också ut till dessa trakter
och då, då är det jag som
skrattar högst

Det svär jag på