Julstjärnan

Vänner 

i en tid när mörkret
står i full kraft utanför porten
när kylan fått liv och går
runt med ett varggrin
längs gator och torg så är
det lätt att tappa modet
så är det lätt att tro att det
är såhär världen i sanning
alltid kommer te sig
och se ut

Ja, kära vänner

i en tid när det enda som
växer i vårt arma land tycks
vara förvildade skuldberg
och djävulska skattesatser
där de enda som tycks vilja
ta ton är paniskt korrekta
dårar och människor utan
minsta vett i blodomloppet
så är det lätt att känna oro
få för sig att alla runtomkring
förlorat såväl förstånd som
förmåga att se vad som är rätt
och riktigt i den värld
vi kallar vår

Men, finaste vänner, när
natten är som djupast och
vinterns makt har nått sitt
högsta krön, det är då gryningen
har kraft att träda in, det är då
en stilla morgonstjärna visar
sig mot horisonten

Denna stjärna är inte som

någon annan före, dess
lyster består inte av
strålglans eller juleljus

utan av ett intensivt
hat mot allt som andas
av statliga fasoner och
ett glödgande förakt
mot alla former av

maktfull galenskap

Outtröttligt ropar den ut från söderns himlar
om hur verkligheten egentligen ser ut, vad
som finns bakom vanvettets mörker, vad
som ryms bortom dårskapernas vinterkyla

Och vänner, ni ser det lika väl som jag
långsamt börjar tidens trender vända
fler och fler får syn på sitt eget inre ljus
och sin egen glimrande kärna och slutar
upp med att hopplöst förbanna mörkret
för att istället

Ta till handling

Steg för steg så vaknar ett omtöcknat folk
upp ur sin djupa, långa slummer, de främsta
människor som detta hugade land äger tittar
upp från sina bäddar och märker att de inte
är ensamma om att avsky detta mörker
denna tröttsamma förvirring

Stjärnan i söder fortsätter att lysa, men
inte längre ensamt, över hela Sveriges
vidsträckta rike sjuder det plötsligt av
frihetstörstande liv, av människor och
frustande själar som inte kan vänta på
att få kasta vinterns tyranni över ända
för att sedan börja bygga det land som
inte kräver dårskap eller en dunkel
evig sömn för att orka leva i

Ja, mina vänner, nu är det inte längre
bara dårar och blinda schimpanser
som orkar föra sin talan, i varje medium
och på varje tänkbar plats så bubblar
stjärnans budskap vidare 

Nu är hög tid att vakna ur er slummer
nu är hög tid att sluta blunda för
statsmäns ondska och byråkraters
destruktiva välde, nu är det dags
att så sakta söka forma ett liv
som går att leva med ryggen
rak och sinnet fritt

Ja, mina fria vänner, julens tid
är här, med berättelsen om
att mörkrets makt en gång
för alla blivit brutet och begravt
ni ska veta det att denna gång
så gäller det i sanning
även oss

Vid Framtidens Fot

Så väntar framtiden
bortom horisontens
brant finns allting
förberett för dig
ett dukat bord, en
upphälld drink och
en tid så främmande
från den som
råder nu

Jag vet vad du hör
träskvrålen från
de som stannat kvar
i förgiftade tankar och
stelnade strukturer
-
från de som fastnat
i ett intensivt hat mot
det som tillåts ha ett äkta
liv, mot det som rör sig
utan synbar rädsla, mot
allting som sträcker sig
till det himmelska

Jag vet vilka tankar som
kan snudda vid din kind
att deras antal är för många
att deras värld har tagit över
allt för mycket, underjorden
befäst också det som var tänkt
att hålla i en evig tid, att vägen
framåt ger en kamp som du
omöjligen kan vara tänkt
att du ska vinna

Om du blickar bakåt ser
du ingenting, endast en blå
dimma som viskar förrädiska
löften du redan sagt nej till
om och om igen, den enda
väg du ser är den som tar
dig framåt, genom träsk
och drakars boning, genom
den sorts värld du aldrig
upplevt vara din

Minns då, i allt det
att framtiden fortfarande
finns med ditt sigill i ett
gyllene snitt omkring sig

Vägen som valts åt dig
har inte bara ödemark
och brända stränder
framför sig utan också
sprudlande oaser och
vida ängsmarker med
allt som ditt inre
trängtar efter

Den värld du getts att
vandra i bebos inte endast
av drakar och hemlösa demoner
utan också av varelser med
ljusets sång i sina stämmor
de varelser som aldrig
någonsin vacklar när
stormar far emot dem 

Och när du tröttnar
på att gå, om du faller
längs med vägen så lita
på att du blir buren högt
över bergen och alla dessa
monstertrakter, vet med
dig att örnars vingar för dig
mot ditt mål, att du inte
är ensam i den strävan
som är din

Och när din styrka sjunker
när kampen stiger över
din glöds lyster så lita på
att du aldrig kämpar ensam
att himlens alla härar står
i samma slag som du, vet
med dig att deras styrka
aldrig sviker, att deras
glöd alltid finns att finna
också när natten är som
mörkast runt omkring dig

Nu väntar framtiden
den sång som ljudit
om dig sedan tidens
gryning, håll din blick
ständigt högre upp och
längre in och du ska se
att allt du önskar och
längtar efter finns
alldeles, alldeles
inom räckhåll

Vid Vägens Rand

Det hörs ett rop ifrån
Askims stränder, någon
som undrar vem jag är
i detta nu, hur det kommer
sig att jag tagit mig rätten
att strunta i så mycket som
så många hävdar är sunt, sant
rätt och jävla riktigt

Ser du inte allt som 
finns i denna värld 
alla gränser, alla 
sunda regler, allt 
som är till för din 
milda förbättring 
fär att ditt liv ska 
ha en bana och en 
känsla av en god 
normalitet 

Galaxerna vrider sig
på sedvanligt vis i
intensivt ultrarapid
jag vet inte längre vem
jag var igår och hur jag
än ser och studerar min
omvärld så förstår jag
så sällsamt lite vad
som händer

Nej, vill jag svara
jag har inte glömt
hinderbanan och
hur man bäst bör
bete sig för att vandra
inom ramen, jag har
bara tappat bort tanken
och syftet, lyckats irra
mig så långt ut i den vildaste
av yttermarker att hela universum
nu tycks dofta annorlunda

Missförstå mig rätt och helt
korrekt, inte så att jag
vill neka tanken på regler
och att det kan finnas strukturer
som leder en på rätta vägar, men
jag är en sådan som behöver
förinta allt jag varit, kasta berg
på huvudlösa städer, låta valar
och tidlösa djur äta sig genom
mina blinda. tanklösa sätt
att försöka leva livet

För att därefter
skapa något
nytt

Ja, rösten ifrån förr
som aldrig slutar gorma
du kan inte ana vad jag nu
tar sikte på och ber om

Världen är för liten för
den ambition som tar
sin form i mig, universum
alltför trångt för den längtan
som nu ritar sin kontur över
min bultande bröstkorg

Ge mig solljus i ett drinkglas
än en gång, ge mig miljoner
på ett bankkonto i fjärran
ge mig redskap och verktyg
för att slå denna värld i spillror
for att sedan bygga upp en ny

Inget mindre kan
göra mig nöjd, hantera
det, din vindskugga
till spöke ifrån förr
i den tid som väntar
får du bara se till 
att hålla din käft
stängd

Ett sista ackord

Så när allt är slut och
över, när smärtan har
blivit till ett sandkorn
när endast skuggan av
allt man en gång känt
finns kvar i udda
nätters tunna
pianospel

Vad finns det
kvar att säga då?

Om du klarar av att
minnas mig så vill
jag bara säga att
allt jag någonsin
önskade var att
visa dig platser
som du ännu
inte sett

Riken där regnen
smakar magi och
ljuva majdrömmar
där städernas avenyer
spelar symfonier för
vår skull och där nästan
ingenting gör ont

Isåfall enbart saknaden
och vemodet, bulten i
bröstet som aldrig
slutar tala om röda
klänningar och jeans
som ska tåla allt som
väntar när vintern
till sist kommer

Nej, nu i tiden när
allting börjar lyfta
när världen ändrar
form och jag med
den så har jag ingen
anledning att sjunga
äldre tiders slitna
sånger

Men om du skulle
få för dig att tänka
tankar åt mitt håll
så vill jag säga och
få sagt att jag nu
har lärt mig vad
jag inte visste då

Jag vet vikten av att
äga sin gestalt samt
sina korta, dyra dagar
att inte bygga sin existens
kring sköra sandslott
sådant som dansar i en
vacker natt i mars för att
sedan dra sig undan, nej
jag vet så mycket mer
om allt som var en
dunkel gåta av järn
och hånfullt glas
i tiden som
blev vår

Känner till att det inte går
att säga nej, jag är inte den
som konstruerar friggebodar
eller kan ta en annan form
än en lådbil i hösäcksformat
men du ska banne mig älska
mig ändå, älska det som
kunde varit, men aldrig
kommer bli, älska mig blott
för min fjäderlätta existens
för utan din kärlek så
krossas jag av tyngden
ifrån livet 

Jag vet inte om du kan med
att tro mig, men om du får
tid att lyssna vill jag ha
sagt att jag har lärt mig
svaren på alla de frågor
du en gång bar emot mig

Har sakta börjat skapa något
som är nytt, något som med en
vild och gnistrande gestalt ska
höja sig över den träsktunga dy
du känner till att jag härstammar
ifrån, jag kan inte känna till
hur framtidens länder i allt
och minsta ting ser ut, men
om du bara visste hur jag
har börjat att längta efter
allt som finns där framme

Ja

När allt till slut är över
när kapitlen är färdigskrivna
och de biljoner orden lagt
sig för att sova, vad finns
kvar att säga då

Kanske ingenting annat
än tack, tack för allt du gav
och allt som jag fick äran
att ge dig, tack för dagarna
av majdoft och magi, tack
för allt jag fick se av det
som en gång var din form
och gestalt, om gudarna
vill så minns du mig
med glädje och du

jag svär

Så länge solen har sin
gång över himlavalven
ska jag kämpa för att
du i en annan framtid
ska vara stolt över att
du en gång varmtyckt
och älskat den ringa
person som var jag
i den märkliga tid
som råkade
bli vår

Solsång

Morgonen är krisperklar
solens nytvättade strålar
skär igenom den plats
jag en gång lämnat
åt sitt eget öde

Det jag ser är ett
sönderslaget pussel
av vemod och oavslutad
sorg, i kanterna små smulor
av guld för tunna att kunna
bära med sig, inget här är
längre möjligt att få helt
solitt nog för att kunna
skapas till något rent
och äkta, men i solens
glittrande sken så får
platsen ändå rum
att ta sig ton

Sången som sedan
sträcker ut sig över nejden
är som ett mjukt regn över
det som var, alla gömda vägar
med vitsippsträd längs kanten
barer med äventyr och vilda
varelser längs borden, berättandes
om världar med en spännvidd
långt utanför pojkrummets
sköra dimensioner

Sången talar om ett landskap
som i drömmens spegelbild
får mytiska proportioner
en plats där varje litet ting
är som det borde vara
där harmonin är kung
och glädjens eufori
dess älskade drottning

Jag
svarar inte sången
utan stänger in mig
i ett pojkrum byggt
av labyrinter, möblerat
med krukor av kasserade
känslor, vill om möjligt
hitta någonting av värde
i allt det som lämnats
kvar bakom mig

Ja
om möjligt en saga
som kan få mig att tro
att allting, precis allting
ska bli bra i nästa nu, men
åtminstone en mening, ett ord
en förlupen bokstav med
samma innebörd

Solen spelar vidare, dansar
sig yr över stränder, skogar
och utsträckta fält, men jag
har inte tid eller kraft att
följa med, på radion talar
de om hemlösa tåg och
en eld som till sist har
börjat brinna, men vet
inte längre hur man
lyssnar för att förstå

Något har tagit sig allt
för långt, bägaren som
tickar inom en har blivit
alldeles för full och jag
har aldrig varit särskilt
bra på varken ilska
eller hat

Istället låter jag kvällen
komma förbi och försöker
lära mig att allt finns för
att ta slut, att varenda
ting jag älskar kommer
tas ifrån mig, att också
himmelska landskap
galaxer av ljuvlighet
och styrka ska eroderas
för att sedan dö, att
min ringa åsikt är ett
dammkorns skugga i
existensens dimensioner

Gråt över pusslet, vill
den säga, skaka av rädsla
inför kraften som dundrar
över det som är din tid
men stretar du emot 
så kommer du att
knäckas, om du blott
ger upp är du försvunnen
i ett nästa andetag, du
måste lära dig din
egen rörelse

Att färdas bort från det som
var din hemkomst utan att
alltid agera som i jagad
flykt, försöka segra i
allt du gör utan att bli
en av dem som finner
sig bunden till makt
och ytlig ära
Om du gör det, om du
blir någon som lever
också när ingen frågar
efter dig då ska du se
att också allt det du
saknar, längtar och
så på djupet trängtar
efter ska öppna sig
inför dig

Och efter det
så kan solens
sång och rike
som gömmer sig
därinne än en gång
bli din

Drottningar och Rymdöar

Vet nu exakt var min känsla av
ålder och tidlös tyngd kommer
ifrån, kan visa upp stigarna som
leder in i urtiden, ner i de vindlingar 

vi så ofta låtsas att vi glömt, men
som så gärna tar sin tid
och väntar ut oss 

Lärt mig att stiga ner och möta dem
kämpa deras strider tills det omöjliga
händer och de vänder sig om för
att slutligen välsigna mig
  

När morgonen därefter
möter mina ögon så är jag
tömd och endast klädd i
nötta trasor, utriven till
gränsen av mig själv

Hör hur någon viskar inom mig
att du snart ändå behöver börja om
att du löper ett lopp som inte står
att vinna, att ingen segerkrans
någonsin väntar bortom krönet
att jag är en hopplös dåre som
ständigt försöker uppfinna
den värld jag så hett
önskar vara sann 

I en annan tid vaknar drottningen
och klär sig i gröna smaragder
var hon går bugar sig stjärnorna
lövträden börjar dansa efter hennes
steg, jag ser och jag förundras
jag förtrollas och börjar gråta
för jag kan plötsligt förstå att
hur intensivt jag än rusar
så är jag ändå så ofta
utan tid och rum

Så jag börjar tala
slingra in mig i svamlande ordalag 

om himmelska uppenbarelser
guldprydda portaler, vecklar ut min
världsbild i tusen dikter och biljoner ord
men lyckas ändå inte få dig eller någon
himla annan att förstå någonting av
det mitt inre sjunger om när
allting annat tystnar

Du själv har inte tid
är på väg åt ett annat håll
som alla fåglar väntar kontinenter
och galaxer på din ankomst

Klockan tickar ständigt
du ser på mig med jagad
blick och det är som att vi
båda undrar hur vi någonsin
lyckades med att hamna här

Vinden börjar blåsa i sitt horn
deklarerar att nya tider väntar
allt vi håller i händer och tankar
virvlar bort för att aldrig
komma åter

Jag säger i ett sista andetag
att vad som än tar form på
den plats framtiden har
som boning så är jag glad
för allt som skett
i denna sköra tid

Inte för att jag vet allting
om det som händer nu, men
jag kan se din blick och dina
nya steg, jag kan känna hur
mina egna muskler vaknat
och hur många gånger
jag än måste vandra mig
vilse på sandgula trickgator
så har jag lyckats ta mig hit
och härifrån så kan jag för
förstagången känna horisontens
mjuka händer smeka min kind

För första gången är jag inte bunden
till en fåfäng dröm om sanningar som
antingen existerar eller dödar mig när
de slutar finnas till, för första gången
äger jag mitt dagsljus också när ingen
annan delar det med mig

Kanske kommer natten för att slita
sönder allt jag byggt, säkert kommer
jag att falla ner till underjorden så
fort nästa motgång bjuder
upp till vals

Jag vet så väl vad min sång av dessa
dagar handlar om och när dess melodi
till sist behöver tystna så kommer mina
tårar och gudarna vet hur lätt det är
att drunkna av dess mängd, men
min basrytm säger nu, gång
och gång igen

Låt det i så fall ske
om jag snubblar eller
faller får det bli min
uppgift att resa mig
igen, igen, igen

Också tomheten efter
att min värld har sprängts
itu, tänker jag se till att
göra till min 

När allt sedan är slut, askan
är strödd och himlen skurits
upp till en mosaik av blodig
diamant ska jag se till att
finna en ny sång, ett nytt
sätt att färdas över livets fält
vad som än händer ligger
kedjorna i trasor i mitt
källarrum och ska
så förbli

Orden faller undan, dikterna
springer till skogs, kvar står
jag med lögnen och ett inre
rum som dallrar i uppspelt
kaos, Drottningen fortsätter
sin färd mot andra rymder
men jag vet vad jag sett
och jag har lyckats lära
mig hur min väg ser ut

Så än en gång säger jag

Livet kan vara vad hon vill
hon kan dansa med mig
i söderhavets skärgård
hon kan sända mig till
fångenskap i vidsträckta
eoner, ta mig upp till
de högsta torn för att
sedan kasta mig mot
marken

Hon kan viska mig
sagor och mytologiska
rektanglar tills jag somnar
av yrsel, när jag vaknar
ska jag springa lika fullt
för att fånga mig min
morgondag och ingenting
varken i detta liv eller
i något av de som väntar
ska klara av att 
stoppa mig  

Israel

Sänd mig ut till
öknens rand, gör
min dag till den 

svartaste av nätter
få vintern till att bli
mitt enda sällskap
om det är det som
du behagar

Släng mig ut ensam
och bakbunden i Jadis
domäner, gör så att
Saturnus eviga stormar
är allting som jag ser
och känner av

Försök du att krossa mig
om det är det som är
din vilja, vad du än
får för dig, ja vad
du än sänder
i min väg

Så står jag fri

Ja

Låt hundarna skälla
så att galaxerna vrider sig itu
låt österhavets melodier av
sorg och tiofaldigt vemod välla
in över varje strandkant jag
äger i min närhet, ge mig det
av tyngd och torka du tror ska
ha makt att knäcka mig och
oh, låt mig smaka vidden av denna
skapelses ytterhet, dess död, smärta
och kompakta lidande om du
tror att det kan stoppa mig 

Jag vet nämligen
att du har
fel

Kalla mig
Job eller kanske
hellre en hopplös
tragisk idiot, men jag
är inte längre rädd för dig
eller det du kan tänkas
ställa emot mig

Ödets vansinniga kometregn
har träffat mig tillräckligt hårt
för att jag ska förstå att vad jag
än strävar mot så kan du alltid
hitta sätt att hindra mig, men
det finns någonting inte ens
du kan ta ifrån mig

En av kosmos essenser, en grundton
ifrån verklighetens mest hisnande
djup, en gnistrande pärla
under jorden och när jag
väl på riktigt äger den

Då är evigheten min

Så kom an, för all del
ta mig, slå mig i spillror
krossa mina vägar och
få mig än en gång förstå
att jag på riktigt lever
i en värld där du är
Kungars Kung och
Alltets herre

Det spelar ingen roll

Du vet
lika väl som jag
att jag är på väg
att vinna också

Över dig

Staden Brinner

Så slutar alla strider
larmet lägger sig och
tystnaden belägrar alla
dina sinnen, du har gjort
allt vad du har kunnat
du har kämpat till din
sista gräns, inte en
enda gång har du
tänkt tanken på
att ge upp

Likväl så finns ingenting
kvar, inte minsta sten på
sten, inte en enda av de
du vill kalla dina fränder
nej, när allt ska summeras
och slutligen förstås så hörs
enbart novembers tunga ekon
över nejden, du skulle kunna
falla ner i gråt, men istället
tänder du din sista cigarett
med ett torrt och ljuvligt
skratt

För att sedan se
hur staden bakom dig
försvinner upp i lågor

Vartenda gathörn
vartendaste torg
och sorgsen aveny

alla dikter, brev och drömmar
löses upp i grå, askfyllda dimmor
och allt du har att göra
är att garva i förtvivlan

Maj lever inte längre, hennes dagar
är förborgade och låsta, alla hennes
rytmer och melodier är sedan länge
borta och möjligen till för någon
annan, men aldrig mera den
som har blivit du

*

Ja, striden, kampen, evigheten 

i de labyrintfyllda korridorerna
har till sist nått sin sista punkt

Ingen säger att du vann det minsta
lilla, ingen påstår att du förtjänar
beröm eller pris för att du lyckats
överleva, men lika fullt, nu öppnas
porten ut mot horisonten, nu kommer
strimmorna av ljus och en mild, sval klang
om hoppet av en annan sorts morgondag

Det enda du behöver göra är att
låta staden brinna, låt alla dessa
märkliga minnen, försåtliga drömmar
och tusen, åter tusen dikter om sådant
som aldrig fick bli verklighet få brinna
ner till sin allra sista slutpunkt

låt dimmorna ta över
de sista spillrorna av ett liv
som aldrig fick konturer, rök
upp din cigg och ta dig sedan
bort, ut, till en värld där
ingenting, jag säger
ingenting av det du
känner till ska få
lov att existera   
 

Lunas Dans

Luna dansar i mitt
vardagsrum, vilt
och kaosartat virvlar
hon fram en serie av frågor
för mig att förvirrat
snubbla över

Ja, hennes yrliga danssteg
får mig snabbt att bli gammal

vriden och bruten, och när hon
väl dansat klart ger hon mig mitt liv
i kristalliserad form att förbryllat hålla
i min hand, med ett skimrande, glittrande
glimrande skratt så frågar hon

Har du allting klart, har du
sett till att fullt och fast
förstå vem du är och snart
ska bli, har du på djupet
tagit till dig vad som ryms
i skiljelinjen mellan nattens
mörker och det ljus som
du så hett säger dig älska?

Med blicken ut mot horisonten
- mot landet där Solkungen
har sin tron, där Kejsaren bortom
haven ständigt låter sina
ljuva lagar råda svarar
jag med bävan

Nej

Jag vet ännu ingenting

Om än att jag låtit min själ segla
ut över världens alla hav, har
sökt i djunglernas djupaste gömmor
tagit mig till pulserande vulkaner
och isfyllda ökenrymder, utmanat
drakar och bestar från tidernas gryning
allt för att få tag på det minsta lilla svar
om vem jag i grund och botten råkar vara
och vad tusen jag gör här

Än har jag inte ett enda litet svar
så fort jag får syn på en glimt av
paradis och himmel så har nästa
andetag raderat allt av säkerhet
jag känner till

Än väntar jag i bister ivrighet på att
Visheten ska anlända till mina trakter
kyssa mig välkommen hem, klä mig
i siden och purpurröda mantlar, så sedan
säga att här är allt du sökt, här finns
pärlan du ständigt säljer allt du äger

för att få, drick nu min dryck och
släck så slutligen all din
brinnande törst

*

Nej, jag vet att
när allt till sist
är sagt och gjort
när sista vännen
lämnat skeppet och
fåglarna farit till ännu
en annan galax så är platsen
jag fått mig till del alltför liten
och svårmodigt tunn, ja, min roll
i livets drama är alldeles för lätt
när vågen ger sitt slutgiltiga domslut

Allt detta vet jag och i månljusets
karga sken har jag noll och inga
svar till den som undrar varför
jag är här, hur jag kom till just
denna plats i denna typ
av skick

*

Lunas blick därefter
klistrad på mig i en
frusen evighet, ur
hennes blick ett tal
om världen, mitt liv
och universums öde
som ett förvridet skämt
en galen gåta utan slut
och jag vet inte hur
men till slut så far
det ur mig

Det enda jag kan ge dig
är ett löfte om att oavsett
natt eller bländande dag
om bister vinter eller
slösande sommar, så
vill jag aldrig sluta längta
efter hemkomsten, efter
doften av det rike som
jag anar också när exakt
allt annat fallit undan

Gudarna må skratta
åt min dårskap, djävlarna
håna mig i kör, mitt eget kött
förirra sig i lögner och evigt
falska mönster, jag har farit
över ändlösa hav och sökt
igenom kontinenter av evig
is och eld, men till den stund
jag funnit vad min ande ständigt
sjunger om eller tills det att
Visheten äntligen kommer
åter så ska jag aldrig, aldrig
stanna eller någonsin få
för mig att ge upp

Minns det till nästa
gång du vill bjuda
upp till dans

Valbuken

Till sist
så står du
här med en
tom, svart spegel
framför dig, en
stängd, låst dörr
bakom dig och enbart
den förgätna skogen
kvar för att höra

dina sorgsna
sånger

Glöm drottningen och
hennes gömda, stängda
riken, glöm Oktobers
blodiga mantlar och
de tusen strider du
fått utstå, glöm alla
varelser med små sinnen
och ännu mindre hjärtan
- allt det är passerat och
begravt, det som nu väntar
är tidvågen som välter världen
eller något orden ännu darrar
inför att beskriva

Du vet det mycket väl
- i tiden när Javier jagar
över kontinenten, när
du själv flyr såväl skuggorna
bland torgen liksom drottningen
vars ögon brände dig till stoft
och ingenting - så finns det
inte längre någon väg tillbaka
i den värld du nu har stigit av
ifrån skulle dina andetag
förvandlas ner till valsat bly
din kropp omvandlas till ett

förtunnat skal och din blick
enbart falla på sådant som
vittrat ner till smulig aska

I de länder som du lämnat så
går allting i en annan takt än
den ditt öde valt åt dig, sådant
du håller heligt är ett skämt
dårarna håller hov i de vises
salar och de med ondskans
tecken i sina handflator
hyllas så som om det vore
deras sort som höll uppe
världens puls

Du vet allting om det här
det var du som stängde porten
bakom dig, det var även du
som låste den, du kan skylla
på de med svärd i hand eller
denna världs märkliga magi
du ännu inte mäktar med
att förstå eller få förklarad
för dig - det var ändå du
som gick din väg, varje steg
du tagit har fört dig närmre
just denna stund, nu är inte
tid att tveka, ej heller
för att känna någon
fruktan

På denna plats
den som alla andra
ständigt kämpar för
att glömma, så lyder
andra sorters lagar, du kan
inte längre gömma dig bakom
Oktobers mjuka löften eller
hårda order, här står du naken
inför gamla gudars blick, här
finns ingenting annat än den
styrka du samlat inom dig
summan av de val du gjort
såväl allt som du försökt
att undvika

Om du så önskar att gudarna
ska vara dig nådiga eller att
de ska skänka dig din allra
sista strid så är ditt enda val
att lyfta din sång mot himlen
tills dess din strupe stupar
gräv i marken tills dess
att jorden blir till blod
och en längre
tid än så

Natten kommer

hålla dig tills tiden
är inne, tills dess att
spegeln vänder sig
och visar dig
sitt inre

Om du inte är redo
i den stunden må
himlarna rämna och
floderna fly mot bergen
i en tid när kosmos har
tystnat i förfäran, så
finns det bara du och

väntans ödesdigra
klockslag

Så finns det bara
du och det stora
tunga som är ditt
ödes lott och ditt
allra sista äventyr 

Skogsdröm

intro

I det innersta rummets
mörkaste hörn sitter
Predikaren och mumlar
i frustrerad trötthet

Antingen är alltet
en mystisk bestraffning
eller ett brutalt och barnsligt
skämt och hur jag än vrider
och vänder på gåtorna
så blir jag inte klok
på vilket svar jag
föredrar

I
Till mig säger han kort
att jag ska ge mig av
ta mig ut, bort över
månskenets talrika
trappsteg, förbi eldarnas
frestande fällor, genom
vildmarkens vindlingar
och ut från all den verklighet
jag hittills kallat min

Illusionen är din arvedel
och du gör som du vill
med den, men om du
låter den styra dina steg
är du en obildad idiot
som inte förtjänar min tid
om du ser tillbaka mot
det som du valt att lämna
så är du inget annat än ett
under av respektlöshet

Så jag gick och
från mitt allra
första steg så föll
imperier över mig

Kungariken
efter kejsardömen
krossade sina vågor
mot min strand, gudalika
kungar och forna tiders
hjältar böjde knä och
dog som flugor
längs min väg

Himlen rasade
mot marken, stjärnor
blev till höstlöv, ja själva
kosmos kapitulerade
inför mina ögon

Och jag sprang, jag skrattade
jag grät, jag snavade mig fram
mitt liv exploderade sig
upp i rök bakom mig, men
ingen trygg hamn fanns för
att möta mig där framme
jag var ensam men också
allt som någonsin
ägt rum

II

Predikarens ord ringandes

inom mig - ett straff eller
ett skämt, du rusar och
springer mot ett mål
du aldrig når, du stannar
enbart för en vila du aldrig
någonsin får, men likväl
kan du glädjas under färden
njuta av de gåvor som ges
för ingen alls, av inget skäl
vi säkert känner till

Du kan se solens strålar
leka bland morgondaggen
du kan minnas drottningens
blick emot dig när aftonen
slutligen faller, du kan smaka
existensens tjusning när du
lånar livets klädedräkt
–
Inget av det blir ändå
ditt att fullt och helt ta del
av, sången om universum
är fortfarande en saga, hur
sinnrik och extatisk den
än upplevs när den studsar
mot din hud

Likaså kan du ana vargarnas
käftar jaga dig bland skuggorna
du kan höra lågorna som väntar
de som inte håller måttet, du
kan minnas smärtan längs
din vänstersida, känna bullret
från världens kaos och ständiga
tragik hota svälja dig hel, men
också denna förvissning är
något som du drömmer

Världens värme och kyla
är en avskuren fiktion, något
som rör sig inom dig för att
du ska sporras till lönlös kamp
du är inte skapt för paradisets
portar, men du är inte heller
hotad av helvetets avgrund

Din tid är nu, ett nu som
saknar slut – när den väg
du nu vandrar når sitt
mål, när din ägda tillvaro
täpps till så öppnar sig
en ny, en ny och ännu
en tills allt du känner
till är resan bort från
det du önskar kalla
startpunkt

Din utmaning, eller uppdrag
om du så vill är att acceptera
ditt öde, ditt livs övergivna
bana, det finns ingen att möta

och det finns ingen att lämna
allt du har är en evig färd som
cirklar genom ljus och kyla
värme och mörker, lär dig stå
rakryggad genom detta kaos
och du inser skillnaden som
finns mellan ett grymt skämt
och ett glänsande straff

outro
Min egen
kollaps strax
därefter, jag
föll in i ett mellanrum
ett upphöjt tomrum
som omslöt min paniska
oro och min urgröpta ångest

Jag skrek åt Gud och mitt
inres kvarkar svarade, jag

röt åt djävulen, men min
evighets tomhet uppgav
inte ett ljud

Jag dog till slut
min död, men
restes kort därefter
upp för att fortsätta
leva det som är mitt liv
skämt eller straff så
är det ändå mitt 

Lillebror

Och ekarna
sjunger sin
stillsamma sång
-
den om himlarnas
eviga vägar och de
skyhöga krav som
kantar dem

Ja, de sjunger om portar
gjorda av glas, om hur mycket
det kostar att ta sig fram, hur
högt priset är för att om
möjligt lyckas
ta sig in

Och du viskar i nätter som jag
desperat försöker glömma att
Lillebror, kom ihåg att
vad du än gör, hur du än
dribblar dina teser, hur du
än försöker få villkoren att
ändra sin struktur så har du
i allra sista hand, när allt
i kosmos landat i sin givna
position inget annat val
än att bistert acceptera
faktum

Himlen flyttar aldrig på sig
vägen dit ändrar aldrig
form och mening, det
spelar ingen roll hur
mycket du bönar och
ber om en förändring
hur starkt du önskar
att kosmos skulle vändas
upp och ner för din skull
inget kommer hända och
den plågsamt smala stigen
har all tid i världen på sig
att vänta på din milda
besinning 

Visst, lillebror, inget hindrar
dig från att slå Paulus på käften
i ditt rum och brotta ner fyrkanter
på rad när du sitter vid ditt skrivbord

Ingen tänker stoppa dig från att söka

ändlöst nya horisonter - jagad av ditt
hjärtas rädsla och ditt kötts desperata
svaghet kan du svepa över galaxernas
ökenrymder så mycket som du känner
du vet att du förr eller senare
måste ta dig hem

Ekarnas sång stiger upp mot himlen
målar allt i ett brandgult solsken
slotten och de magiska städerna
tar eld och brinner upp, men sången
stannar kvar, berättar om allt jag
kämpar för att glömma, om skönheten

som öppnar sig när man inte längre
orkar fly, om briljansen som börjar
dansa om man för en stund vågar
stanna sina steg

Lillebror, viskar du igen, om så
ditt liv bara består av ömma skärvor
om allt som är kvar av ditt mod och
din höga längtan är spillror från en
kaffekopp, om du inte längre minns
var sådana som vi hör hemma någonstans
så lyssna aldrig på den stora tomheten
ge inte akt på ropen ifrån skogen, där
finns det ingen ledning och aldrig
minsta lilla som du får
lov att kalla hem

Lillebror, jag vet att du avskyr en värld
där fåglarna ständigt kysser dig för att

sedan flyga till andra sidan universum

ett liv där kontinenterna kommer
för att knäcka dig och sedan kräva
att du står upp och betalar dina
skulder, men ännu har du något
i dig som inte fördärvats utav
vargarna, än äger du något
som resonerar med sången
ifrån höjden

Och jag vill bara be dig, att när
nätterna växlar form och nästa
gång vargarna bjuder dig till strid
försök att minnas allt vi en gång
såg tillsammans, försök att för
varenda dag som ges dig hitta
de vägar som ett steg i taget
bär dig hem, även om
de svider som eld mot
såren i din hud

Ekarna sjunger för vår tid
och för allt det sällsamma
som ännu väntar, jag hoppas
att du snart ska orka se
vad det betyder
för att sedan
stämma in  

Edith

I min famn
så säger du
att du inte vill
vara vuxen, att
du inte vet hur
man gör och vad
som krävs och att
du är så innerligt
trött på vargarnas
jaktskrin huggandes
i ryggen

De som kommer
för att fråga vad
du duger till, hur
ditt resultat ser ut
vad du tänker göra
härnäst och i min
famn så gråtskriker
du att du verkligen
inte har någon
aning

Att du hellre än svarar
deras frågor tar din tillflykt
till skellefteå, bortre asien
en bortglömd ö i södra
medelhavet, vart som helst
som inte är i deras riktning
vilken plats som helst som
kan hålla kraven stången
pressen mot din halspulsåder
på en minimal nivå

Du vet att det som kallas livet
varken är en dans eller en mjuk
seglats genom söta majdagar, men
du har inte heller tackat ja till att
slåss mot dessa djupa skuggor
dessavidrigt frusna vidunder
att fly i vild panik genom alla
dina dagar är inte något du kan
se som ett liv värt sitt namn

Ja, du säger, med tårar mot min
axel att du gärna kämpar, att du
gärna greppar svärd, yxa och båge
för att ivrigt gå mot slagfälten, men
att det aldrig kan vara för deras plikt
och strävan som du strider

Att deras tomma skall, deras blodisande
krav aldrig kan få dig att förstå varför
du skall slåss, ja, du viskar i min famn
om det är på deras sätt jag tvunget
måste växa upp så vill jag
hellre avstå

Då vill jag hellre backa banden, gömma
mig bland grottor och i avlägsna skogar

hundarnas städer och de vackra folkens
salar får skimra utan mig, jag vägrar följa
deras vägar, tänker aldrig någonsin
möta deras krav

Vet att jag där kommer behöva strida på
ett tyngre sätt än någonsin hos dem, vet att

vad jag möter i min egen form av ökenrymd
riskerar att vara mer dödligt än tusen
utsvultna varulvar, men

Vad som än kommer
mot mig när jag själv

väljer att gå tänker

jag vägra vara rädd för

Vad som än strömmar
upp från djupen framför
mig, varje fara som jag
härefter möter kommer

Vara min

Ja du sa mot min bröstkorg
att jag blir nog aldrig vuxen
jag lär mig nog aldrig livet
så som andra tar sig an det
men steg för steg och en
soldränkt dag i taget ska
jag se till att detta liv
jag lever mer och mer
och till sist helt och
himla hållet

Blir Mitt
  

Att Vara Den Du Är

Jo, jag vet

Framtiden ter sig
lätt så dimmig, mörk
och hopplöst förvirrad
men minns för allt i världen
att vår sikt framåt är ringa
och det perspektiv vi
har till låns av nöd
är fastlimmat längs
marken

I

Bergen, de högresta
klipporna blir så enkelt
till omöjliga hinder, dimman
en ogenomtränglig sörja och
kontrasten mellan allt du
möter och dig själv alltför
ofta så brutalt, omöjligt
stor

Jag vet hur lätt det är att vilja
fly, att smälta in i mängden, bli
ett av alla andra får och usla hundar
med blå piller som huvudsaklig föda
men du vet också att du själv inte
längre har det valet, att just den
vägen nu och för alltid råkar
vara stängd

Du är så mycket och har oändligt
med val och vägar redo att öppna
sig inför dig, när du väl är redo
att släppa dina kedjor av oro
och ångest kommer du kunna
ta dig vart du vill, ha jordens
kontinenter och himlens
alla dimensioner till ditt
fromma förfogande

II

Ja, jag vet att du knappast
kan tro på så närmast
fånigt stora ord

När man själv ska ta sig framåt
så blir höga profetior och starkdoftande
välsignelser lätt till ett mindre skämt
och det är inte utan att du har rätt

Inte heller jag vet något om framtiden
och dess avlånga strukturer, men jag vet
när jag ser någon som förtjänar allt av guld
och grönskimrande gåvor som står att
finna där bortom horisonten

Jag antar att det jag vill säga
och få sagt är att jag önskar
att du orkar finnas till oavsett
motvindens styrka, att du alltid
ska lyckas hitta skäl att ständigt
välja din egen väg till Sanningen
och Lyckan, forma ditt eget sätt
att se på världens form
och skeenden

Oavsett vem som skrattar
eller föraktfullt fnyser
åt ditt val, det du har och är
finns inte hos någon annan
och jag kan bara hoppas

Att vad du än möter på din väg
och hur dina dagar än väljer
att formas att du aldrig, aldrig
någonsin ska behöva välja
att ge upp

Att vara den du är   

Reaktion

Säg vad du vill
skicka en lavin 
av lögner mot mig
placera mig i en flod
av villfarelser och
felaktigheter, jag har
ändå slutat lyssna
på sådana som dig 

Jag vet vem jag är
jag känner min plats
i livets myller, är säker på
att det jag ser, känner och
ständigt rör mig i är sanning
och därtill sant på ett sätt
din sort knappast kan
förmå sig att förstå

Du tror att livet är ett sammelsurium
av obegripligheter och dunkla teorier
att inga distinktioner ryms i realiteten
att vår historia är ett bluffverk
själva verkligheten en dimridå
att alla och ingen i denna
sfär tvunget måste vara
ett och samma

Du och dina likar slutar aldrig
att förneka livets grunder, men
jag har tappat allt av tålamod
med sådant, jag har lärt mig
vad tillvarons fundament består
av och att jag i mig själv äger
en styrka som kan lyfta
bort allt ditt svammel av
förvriden tro, tröttsamt
förvirrade läror

Det är i mig, i min egen känsla
för ansvar och plikt som framtiden
tar form - det är i mig, i min vördnad
och respekt för det som en gång varit
som det förflutna lever kvar

Jag vill inte längre tro på talet om
meningslöshet och håglös dekadens
jag vill ha mod och styrka att ständigt
gräva djupare i existensens gömmor
för att se vad som dag för dag
är möjligt att vinna

*

Jag vet att det som väntar
är en kamp, att allt av värde
kräver uppoffring och strid
men ju längre bort från dig
och ditt vansinnes värld
jag hamnar desto mindre
rädsla för mörkrets fasor
bor kvar i mig

Jag vet nu att min strid
handlar om själva livet
den står för min frihet
mina fränders överlevnad
och min omvärlds själva
framtid, försök du
att hindra mig så
mycket som
du kan

Mitt Motstånd
blir du ändå
aldrig av med 

Haven

De vilda vågorna sjunger 

inte längre, deras glödande 

raseri och otämjda glädje når inte 

längre några stränder 

De stora djupens andar har 

tröttnat på dårskapen och 

de futtigas stelnade tankar

de har inte tid med sådant 

som inte konstant flödar

av liv och energi och 

drar sig hellre bortåt 

för att möta andra 

kusters äventyr 

Lämnar landet 

i en torr och 

dyster tystnad

De som söker bygga stabilt 

konstruerade rektanglar må mysa 

i sin makliga ordning. men även 

de kan märka hur allting 

sakta vittrar sönder

Men havet lämnar aldrig länge 

tids nog ska tidvågen återvända 

med full, frustande kraft

Och då skall alla få se 

vad de har saknat

Ängarna

Det gömmer sig en 

rädsla bland fälten 

en krypande oro 

som bedövar och förlamar 

Någon har stulit ängarnas mod 

deras källa till glädje, någon

har vridit deras världsbild 

så att dagen gjorts till varg och så

att räddningen bara kan dölja 

sig i skuggan 

Borta är skratten 

lusten till skapelse 

och glädjefylld dådkraft 

borta är värmen och 

den stolta skönheten 

Kvar är bara flykträdd 

avundsjuka, faran 

har tagit över alla bräddar

men tryggheten har gjorts 

sjuk, falsk och galen

Onda lögner har ostört fått 

förgifta varje öppet landskap

men se, varje lögn är dömd 

att spricka och 

gå sönder 

Och då skall ängarna sjunga igen
vackrast av dem alla

Skogen

Den djupa skogen 

med sina dolda 

riken av ting och varelser 

ytans barn inte hinner 

med att bry sig om 

har sedan länge 

tröttnat på att 

tala inför döva öron 

Vilar hellre 

i sin tunga 

tystnad, gömmer 

hellre sina skatter 

än riskerar skänka 

dem till svin 

Väntar passivt 

när luften fylls 

av hetsigt, dåraktigt 

tal, skogens djup 

har råd att 

vänta tiden an 

Snart nog ska de 

som idag skriker 

ut sin sång alla 

tystna

Och då skall stenarna 

och mossan återigen 

ta ton

Bergen

De höga bergen 

bävar utav trötthet 

tiden har kastat 

sig emot dem 

ideligen sökt tvinga 

dem på knä

Allt ska de bära, allt ska de klara 

den nya morgonens snara 

ankomst har krävt mängder 

utav bördor, men nåde den som 

inte tar sin andel och stiger 

in i ledet 

De höga bergen, fjällen 

har kedjats fast vid plikten 

- de som enbart haft himlen 

som sitt mål och mening har 

tvingats bära och fostra främmande 

viljors barn mot sitt eget 

vett och vilja 

Snart nog kan deras 

sanna styrka vakna 

berg kan inte kedjas 

fjäll kan inte tvingas 

fast vid marken, en 

dag reser de sig 

åter upp

Och då skall inget i denna värld 

hindra deras stämmor

Framåt

På bergstoppens yttersta krön känner
jag hur världen kränger till, vindarna
vrålar om allting de tror jag glömt
molnen vräker floder framför
mina fötter för att försöka få mig
att vända om och gå tillbaks
tystnaden emellan deras dån
talar om en enda sak

men jag har
bestämt mig för
att vägra lyssna

I

Det är inte längre tid för rädsla
stormen har varat så länge, slagit
sönder så mycket av allt jag kände
till, hålen inombords finns fortfarande
kvar, såren darrar som ömsinta ärr
mot huden, men rädd, nej
det vägrar jag att vara

Ökenrymden är fortsatt svart
och vid nedanför mig, jag hör
hur vargarna rasslar sina kedjor
utanför muren, men jag har bättre
än någonsin lärt mig vikten av att
stanna vid mitt svärd, att inte fly
vid minsta stridsrop, att inte frukta
någons käftar eller det vilda
vapenslamret

Kanske är jag fast här
vid bergets topp, kanske
är det här allting slutar

men jag skulle inte tro det

Nej, det är inte längre för fåglarnas sång
eller någon ängels solströmmande verklighet
jag ska söka göra mig vacker, det är inte längre

för någon annans ögon jag vill leva mitt liv
jag vet ännu inte vad det är som jag ska
bygga, om det ska bli ett bubblande
sprakande palats eller en solid fästning
i granit, men varje steg jag tar i denna
nya morgontid är ett steg som
jag själv har valt

II

Minnenas flod rinner fortfarande genom mig
och nätterna frågar oupphörligt efter skuggors
namn och öde, men jag är inte längre bunden
till varken Maj eller Oktober, jag böjer inte
knä varken för trottoarer eller någon
annans motorväg

Jag ser fortfarande hur livet är en strid och
hur lätt det är att falla, hur enkelt det är
att tro sådant som inte är till för ens
sinne att förstå, jag vet min ringhet
och min bistra begränsning, men
molnen, vindarna från norr
och öster är inte längre
något som sliter
mig itu

Ja, jag vet hur stark vintern är
hur mycket av konungslig glädje
som saknas i denna typ av tidevarv
men om du kunde ana vad jag fått
se i dessa nya dagar, vilka förunderliga
platser av himmelsk frid och sällsam eufori
jag fått vila vid, ännu är inte alla vägar
stängda, ännu har slutet inte stängts
sig runtomkring oss

Vet det, i mitt inre finns en inpräntad
vision, en svartmuskig spegelbild om
ett liv andra bara skrattar åt, en fantasi
i andras ögon, en närliggande
destination i mina egna

Ser en ö målas i svartgyllene färger
ser myriader av människor vakna
upp och känna att de ännu
tar äkta andetag

Jag kan priset, vet vad som krävs
för att ta sig ända fram, men
segelvindarna börjat bära mig, smaken
av frihetsfrustande längtan är konkret
i mitt inre och i den känslan kan mörkret
vargarna och horderna av hundar
inte beröra mig mindre

III

Jag är inte längre hemlös eller vilsen på
samma sätt som förr, jag är en dubbad
riddare och jag har slaktat min största
fiende, stött en lans i hans hjärta, tagit
över allt han styrde inom mig, jag
försöker ännu förtjäna samma nåd
som alltid förr, men förstå att nu
vet jag så mycket mer
om vad jag gör och
vem jag blivit

Jag vet att jag är utsänd hit och att städerna
slotten och de Balderssmekta rikena från förr
alla är slukade av Ginnungas gap en gång för alla
och att jag därför inte har behov av någon fruktan

Ske mig så som det måste och behöver bli
men min svarta klädnad står inte längre
vare sig för sorg eller förvriden bitterhet

Något i mig önskar ännu att alla världens
fåglar kunde släppa allt de har för att följa
mig på färden, ja, jag önskar verkligen att hela
världen kunde vakna för att forma en värld
som pulserar av fred och frihet, men när
så inte är, är det tid för mig att lämna
för att se hur långt jag kommer

Snart alldeles snart
så går signalen