Skogsdröm

intro

I det innersta rummets
mörkaste hörn sitter
Predikaren och mumlar
i frustrerad trötthet

Antingen är alltet
en mystisk bestraffning
eller ett brutalt och barnsligt
skämt och hur jag än vrider
och vänder på gåtorna
så blir jag inte klok
på vilket svar jag
föredrar

I
Till mig säger han kort
att jag ska ge mig av
ta mig ut, bort över
månskenets talrika
trappsteg, förbi eldarnas
frestande fällor, genom
vildmarkens vindlingar
och ut från all den verklighet
jag hittills kallat min

Illusionen är din arvedel
och du gör som du vill
med den, men om du
låter den styra dina steg
är du en obildad idiot
som inte förtjänar min tid
om du ser tillbaka mot
det som du valt att lämna
så är du inget annat än ett
under av respektlöshet

Så jag gick och
från mitt allra
första steg så föll
imperier över mig

Kungariken
efter kejsardömen
krossade sina vågor
mot min strand, gudalika
kungar och forna tiders
hjältar böjde knä och
dog som flugor
längs min väg

Himlen rasade
mot marken, stjärnor
blev till höstlöv, ja själva
kosmos kapitulerade
inför mina ögon

Och jag sprang, jag skrattade
jag grät, jag snavade mig fram
mitt liv exploderade sig
upp i rök bakom mig, men
ingen trygg hamn fanns för
att möta mig där framme
jag var ensam men också
allt som någonsin
ägt rum

II

Predikarens ord ringandes

inom mig - ett straff eller
ett skämt, du rusar och
springer mot ett mål
du aldrig når, du stannar
enbart för en vila du aldrig
någonsin får, men likväl
kan du glädjas under färden
njuta av de gåvor som ges
för ingen alls, av inget skäl
vi säkert känner till

Du kan se solens strålar
leka bland morgondaggen
du kan minnas drottningens
blick emot dig när aftonen
slutligen faller, du kan smaka
existensens tjusning när du
lånar livets klädedräkt
–
Inget av det blir ändå
ditt att fullt och helt ta del
av, sången om universum
är fortfarande en saga, hur
sinnrik och extatisk den
än upplevs när den studsar
mot din hud

Likaså kan du ana vargarnas
käftar jaga dig bland skuggorna
du kan höra lågorna som väntar
de som inte håller måttet, du
kan minnas smärtan längs
din vänstersida, känna bullret
från världens kaos och ständiga
tragik hota svälja dig hel, men
också denna förvissning är
något som du drömmer

Världens värme och kyla
är en avskuren fiktion, något
som rör sig inom dig för att
du ska sporras till lönlös kamp
du är inte skapt för paradisets
portar, men du är inte heller
hotad av helvetets avgrund

Din tid är nu, ett nu som
saknar slut – när den väg
du nu vandrar når sitt
mål, när din ägda tillvaro
täpps till så öppnar sig
en ny, en ny och ännu
en tills allt du känner
till är resan bort från
det du önskar kalla
startpunkt

Din utmaning, eller uppdrag
om du så vill är att acceptera
ditt öde, ditt livs övergivna
bana, det finns ingen att möta

och det finns ingen att lämna
allt du har är en evig färd som
cirklar genom ljus och kyla
värme och mörker, lär dig stå
rakryggad genom detta kaos
och du inser skillnaden som
finns mellan ett grymt skämt
och ett glänsande straff

outro
Min egen
kollaps strax
därefter, jag
föll in i ett mellanrum
ett upphöjt tomrum
som omslöt min paniska
oro och min urgröpta ångest

Jag skrek åt Gud och mitt
inres kvarkar svarade, jag

röt åt djävulen, men min
evighets tomhet uppgav
inte ett ljud

Jag dog till slut
min död, men
restes kort därefter
upp för att fortsätta
leva det som är mitt liv
skämt eller straff så
är det ändå mitt