söndag 21 maj 2017

Drottningar och Rymdöar

Vet nu exakt var min känsla av
ålder och tidlös tyngd kommer
ifrån, 
kan visa upp stigarna som
leder 
in i urtiden, ner i de vindlingar 
vi så ofta låtsas att vi glömt, men
som så gärna tar sin tid
och 
väntar ut oss 

Lärt mig att stiga ner och möta dem
kämpa deras strider tills det omöjliga
händer och de vänder sig om för
att slutligen välsigna mig
  
När morgonen därefter
möter mina ögon så är jag
tömd och endast klädd i
nötta trasor, utriven till
gränsen av mig själv

Hör hur någon viskar inom mig
att du snart ändå behöver börja om
att du löper ett lopp som inte står
att vinna, att ingen segerkrans
någonsin väntar bortom krönet
att jag är en hopplös dåre som
ständigt försöker uppfinna
den värld jag så hett
önskar vara sann 

I en annan tid vaknar drottningen
och klär sig i gröna smaragder
var hon går bugar sig stjärnorna
lövträden börjar dansa efter hennes
steg, jag ser och jag förundras
jag förtrollas och börjar gråta
för jag kan plötsligt förstå att
hur intensivt jag än rusar
så är jag ändå så ofta
utan tid och rum

Så jag börjar tala
slingra in mig i svamlande ordalag 
om himmelska uppenbarelser
guldprydda portaler, vecklar ut min
världsbild i tusen dikter och biljoner ord
men lyckas ändå inte få dig eller någon
himla annan att förstå någonting av
det mitt inre sjunger om när
allting annat tystnar

Du själv har inte tid
är på väg åt ett annat håll
som alla fåglar väntar kontinenter
och galaxer på din ankomst


Klockan tickar ständigt
du ser på mig med jagad
blick och det är som att vi
båda undrar hur vi någonsin
lyckades med att hamna här
Vinden börjar blåsa i sitt horn
deklarerar att nya tider väntar
allt vi håller i händer och tankar
virvlar bort för att aldrig
komma åter


Jag säger i ett sista andetag
att vad som än tar form på
den plats framtiden har
som boning så är jag glad
för allt som skett
i denna sköra tid

Inte för att jag vet allting
om det som händer nu, men
jag kan se din blick och dina
nya steg, jag kan känna hur
mina egna muskler vaknat
och hur många gånger
jag än måste vandra mig
vilse på sandgula trickgator
så har jag lyckats ta mig hit
och härifrån så kan jag för
förstagången känna horisontens
mjuka händer smeka min kind

För första gången är jag inte bunden
till en fåfäng dröm om sanningar som
antingen existerar eller dödar mig när
de slutar finnas till, för första gången
äger jag mitt dagsljus också när ingen
annan delar det med mig
Kanske kommer natten för att slita
sönder allt jag byggt, säkert kommer
jag att falla ner till underjorden så
fort nästa motgång bjuder
upp till vals

Jag vet så väl vad min sång av dessa
dagar handlar om och när dess melodi
till sist behöver tystna så kommer mina
tårar och gudarna vet hur lätt det är
att drunkna av dess mängd, men
min basrytm säger nu, gång
och gång igen

Låt det i så fall ske
om jag snubblar eller
faller får det bli min
uppgift att resa mig
igen, igen, igen

Också tomheten efter
att min värld har sprängts
itu, tänker jag se till att
göra till min 


När allt sedan är slut, askan
är strödd och himlen skurits
upp till en mosaik av blodig
diamant ska jag se till att
finna en ny sång, ett nytt
sätt att färdas över livets fält
vad som än händer ligger
kedjorna i trasor i mitt
källarrum och ska
så förbli

Orden faller undan, dikterna
springer till skogs, kvar står
jag med lögnen och ett inre
rum som dallrar i uppspelt
kaos, Drottningen fortsätter
sin färd mot andra rymder
men jag vet vad jag sett
och jag har lyckats lära
mig hur min väg ser ut

Så än en gång säger jag

Livet kan vara vad hon vill
hon kan dansa med mig
i söderhavets skärgård
hon kan sända mig till
fångenskap i vidsträckta
eoner, ta mig upp till
de högsta torn för att
sedan kasta mig mot
marken

Hon kan viska mig
sagor och mytologiska
rektanglar tills jag somnar
av yrsel, när jag vaknar
ska jag springa lika fullt
för att fånga mig min
morgondag och ingenting
varken i detta liv eller
i något av de som väntar
ska klara av att 

stoppa mig  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar