Solsång

Morgonen är krisperklar
solens nytvättade strålar
skär igenom den plats
jag en gång lämnat
åt sitt eget öde

Det jag ser är ett
sönderslaget pussel
av vemod och oavslutad
sorg, i kanterna små smulor
av guld för tunna att kunna
bära med sig, inget här är
längre möjligt att få helt
solitt nog för att kunna
skapas till något rent
och äkta, men i solens
glittrande sken så får
platsen ändå rum
att ta sig ton

Sången som sedan
sträcker ut sig över nejden
är som ett mjukt regn över
det som var, alla gömda vägar
med vitsippsträd längs kanten
barer med äventyr och vilda
varelser längs borden, berättandes
om världar med en spännvidd
långt utanför pojkrummets
sköra dimensioner

Sången talar om ett landskap
som i drömmens spegelbild
får mytiska proportioner
en plats där varje litet ting
är som det borde vara
där harmonin är kung
och glädjens eufori
dess älskade drottning

Jag
svarar inte sången
utan stänger in mig
i ett pojkrum byggt
av labyrinter, möblerat
med krukor av kasserade
känslor, vill om möjligt
hitta någonting av värde
i allt det som lämnats
kvar bakom mig

Ja
om möjligt en saga
som kan få mig att tro
att allting, precis allting
ska bli bra i nästa nu, men
åtminstone en mening, ett ord
en förlupen bokstav med
samma innebörd

Solen spelar vidare, dansar
sig yr över stränder, skogar
och utsträckta fält, men jag
har inte tid eller kraft att
följa med, på radion talar
de om hemlösa tåg och
en eld som till sist har
börjat brinna, men vet
inte längre hur man
lyssnar för att förstå

Något har tagit sig allt
för långt, bägaren som
tickar inom en har blivit
alldeles för full och jag
har aldrig varit särskilt
bra på varken ilska
eller hat

Istället låter jag kvällen
komma förbi och försöker
lära mig att allt finns för
att ta slut, att varenda
ting jag älskar kommer
tas ifrån mig, att också
himmelska landskap
galaxer av ljuvlighet
och styrka ska eroderas
för att sedan dö, att
min ringa åsikt är ett
dammkorns skugga i
existensens dimensioner

Gråt över pusslet, vill
den säga, skaka av rädsla
inför kraften som dundrar
över det som är din tid
men stretar du emot 
så kommer du att
knäckas, om du blott
ger upp är du försvunnen
i ett nästa andetag, du
måste lära dig din
egen rörelse

Att färdas bort från det som
var din hemkomst utan att
alltid agera som i jagad
flykt, försöka segra i
allt du gör utan att bli
en av dem som finner
sig bunden till makt
och ytlig ära
Om du gör det, om du
blir någon som lever
också när ingen frågar
efter dig då ska du se
att också allt det du
saknar, längtar och
så på djupet trängtar
efter ska öppna sig
inför dig

Och efter det
så kan solens
sång och rike
som gömmer sig
därinne än en gång
bli din