Vid Vägens Rand

Det hörs ett rop ifrån
Askims stränder, någon
som undrar vem jag är
i detta nu, hur det kommer
sig att jag tagit mig rätten
att strunta i så mycket som
så många hävdar är sunt, sant
rätt och jävla riktigt

Ser du inte allt som 
finns i denna värld 
alla gränser, alla 
sunda regler, allt 
som är till för din 
milda förbättring 
fär att ditt liv ska 
ha en bana och en 
känsla av en god 
normalitet 

Galaxerna vrider sig
på sedvanligt vis i
intensivt ultrarapid
jag vet inte längre vem
jag var igår och hur jag
än ser och studerar min
omvärld så förstår jag
så sällsamt lite vad
som händer

Nej, vill jag svara
jag har inte glömt
hinderbanan och
hur man bäst bör
bete sig för att vandra
inom ramen, jag har
bara tappat bort tanken
och syftet, lyckats irra
mig så långt ut i den vildaste
av yttermarker att hela universum
nu tycks dofta annorlunda

Missförstå mig rätt och helt
korrekt, inte så att jag
vill neka tanken på regler
och att det kan finnas strukturer
som leder en på rätta vägar, men
jag är en sådan som behöver
förinta allt jag varit, kasta berg
på huvudlösa städer, låta valar
och tidlösa djur äta sig genom
mina blinda. tanklösa sätt
att försöka leva livet

För att därefter
skapa något
nytt

Ja, rösten ifrån förr
som aldrig slutar gorma
du kan inte ana vad jag nu
tar sikte på och ber om

Världen är för liten för
den ambition som tar
sin form i mig, universum
alltför trångt för den längtan
som nu ritar sin kontur över
min bultande bröstkorg

Ge mig solljus i ett drinkglas
än en gång, ge mig miljoner
på ett bankkonto i fjärran
ge mig redskap och verktyg
för att slå denna värld i spillror
for att sedan bygga upp en ny

Inget mindre kan
göra mig nöjd, hantera
det, din vindskugga
till spöke ifrån förr
i den tid som väntar
får du bara se till 
att hålla din käft
stängd