Gränsen

I

Jag har hört
om onda män
som placerat sig på
piedestaler och hästar
höga utav dålig luft
och som därigenom
tror sig vunnit rätten till en
mening och en ståndpunkt
om sådant de inte känner
till och knappast kan förstå

Jag vet inte om
det är en dålig dröm
eller en fånig fantasi
men jag har hört om
lömska kvinnor som
genom kluvna ord
och frågor drypandes
av gift försöker få upp
till ner och rätt
till fel

Ja, jag har hört att de
som inget vet och föga
sett ändå tror sig ha
rätt till åsikter om det
som inte är deras och
aldrig kommer bli

II

Jag är ingen märklig
person, inte någon
som vill slå brett
eller särskilt högt
jag ber inte om att
få höras eller synas
på världens stora
scener, nej, de tillhör
säkert någon annan

Det jag har, det är
min mark, det jag
äger är en förmåga
att medelst strävan
och slit transformera
kärlek, lust och glädje
ner i jord och åkermark
för att sedan se dem
återvända med sådant
som ger liv och välstånd
för långt fler än bara mig
och de jag kallar mina

Det är inte särskilt
mycket, men det är
- i detta nu och så länge
som jag själv avgör
och bestämmer-
endast mitt och
min egendom
att råda över
-
och du som
finlemmad byråkrat
lattesörplande miljömupp
eller verklighetsfrånkopplad
jurist kan säga vad du sen
behöver, tala du om lavskrikor
eller svamp och blåbärs rätt
att plockas, skrik om vargar
eller om en abstrakt allmännytta
– det gör ingen skillnad

Någonstans måste du
förstå att du kliver
över en gräns, aktiverar
en instinkt som har sovit
alltför länge i vårt
arma land

Du måste förstå att om
du tar ett steg till riskerar
du att hejdas av hötjugor
och armborst, ett ord till om
sådant du ej begriper
och förstår och det kan
bli det sista du får sagt

Gränsen för vårt tålamod
och gränsen för er dumhet
den gränsen, den går här