Åttonde I Tredje

Vaka med mig
när dagen viker
då stormen ryter
och dimman tätnar
över såväl nejd så
som i djupet
inom mig

Stanna hos mig
när mina ögon
mist sin klarsyn
då mina ben vill
springa tusen dagar
härifrån och mitt
kött vill glömma
att det måste leva

Tala mjuka ord om
morgondagens gryning
berätta om sagan som leker
sig fram mellan sanningens
hamnar för att en gång ta
med oss alla hem, viska för mig

om konungen som rider
under lejonets banér, sjung
mig trygg med sånger om
kejsarens rike där det
alltid råder ljuvlig
sommar

Håll min hand när skeppet
rister, jag vet vad som väntar
mig och att valet mitt är ringa
men giv mig av din styrka
en sekund eller två, gå inte
nu när rädslan river starkt
och hårt i mig

Jag ska inte fly eller svika
mitt öde, nej, jag ska kämpa
för min gryning och min
barndoms sommardag, ja
jag ska slåss också om jag
glömmer alla skäl, också
då livet ter mig som ett straff
eller likt ett ohyggligt skämt
så ska jag hålla min vaktpost
vänta ut mörkret och till
sist skratta åt nattens
fåfänga vindar

Bara inte just nu

Nu behöver jag
enbart dina andetag
emot min axel, din
försäkran om att allt
en gång ska ordna sig
att det som nu exploderar
av smärta och avsky emot
min bröstkorg en gång ska
te sig som en svårglömd mardröm
en brottningskamp mot någon
som vill pröva min styrka
men inte släcka mitt hopp

Nu vill jag bara veta
att du inte lämnar mig
att du via vinterns stränder
och underjordens utbredda
havsvidder alltid återvänder
för att vänta ut tiden
vid min sida

Säg mig sagorna igen
sjung mig solens melodier
om igen, visa mig den styrka
som horisontens färger talar
om en allra sista gång

Så ska jag därefter resa mig
hämta min rustning och allt
mitt mod och sedan leva mitt
liv, utföra min uppgift, fullgöra
mitt öde på ett sådant sätt att
sången om Dagen, Sommaren
och Konungen aldrig slutar
sjungas häromkring