664

Vi tar oss framåt
inte går det fort och

inte vet vi vart vi ska
men vi har våra trogna
kängor på, vi har preppat
oss i månader och år, hundarna
skäller som galna bakom oss
och vi har precis räknat ut
att vi har exakt noll och
ingenting att förlora

Tågen dundrar förbi

bredvid oss, ödsliga

spökvagnar med gapande
vidder framför sig, tåg och
lokomotiv av typen som krossar
allt de rör vid som tvekar varken
för drakar eller demoner, sådana som

kommer ta sig ut till världarnas

yttersta gräns och sen hånle

sig hela vägen tillbaka

om de bara kan

I min ryggsäck bär jag brev

664 stycken och alla av dem

stinker, stinker utav malört och

övervintrat smaragdstoft, med sig

bär de en odefinierad tyngd som
sprider sig och greppar tag över hela
min ryggrad och upp mot strupe liksom
halspulsåder, men jag, min dumme
fan vägrar släppa taget, jag läser och jag

räknar om, pusslar ihop ritningar och

kartor över kontinenter som försvunnit

bygger om breven till shakespeare-pjäser

och domedagsprofetier, konstruerar

heliga texter och galna konspirationsteorier

-
vandrar med dem genom snöfyllda nätter
och glasfyllda avenyer, bär med dem ut till

söderhavsöar och plågsamt vackra sommardagar

och jag ser ingenting, känner ingenting, märker

ingenting annat än stumma, tomma ord- bokstäver

som dragit sin väg utan att någonsin komma åter

med någon mening eller innebörd, 664 brev av

novemberartad form, men jag släpper
inget av dem, inte ett, inte ett
endaste av dem

Runtomkring ett förändrat landskap
de västra kusterna mörknar av moln
hämtade från myternas avgrunder, vid
sidan av syns små lantstigar som
försiktigt öppnar sig mot öster

men jag har inte tid att märka

någonting, jag ska bara fortsätta

framåt mot allt eller möjligen ingenting
med den enkla vetskapen ringandes

i bakhuvudet att om vi får för oss att stanna
så kommer allting att ta slut, om vi för en
enda stund försöker hämta andan så riskerar
allt att vara över, varken jag eller någon
annan verkar veta vad det är vi rusar mot
men det spelar mindre roll, så länge det
finns mark under sulorna, så länge det finns
en puls som går att känna av så går det
tydligen att fortsätta

Med jämna mellanrum kommer fåglar

väna varelser av de mest disparata slag

de talar om sällsamma ting, skänker tröst
siar om framtida steg och manar till inspiration

och kämpadåd, men lika fort som de dyker upp

lika snart försvinner de på väg mot horisonten
med vingar av diamant, prydda med safirer och
smaragder flyger de över himlen, sökandes

efter fallna kontinenter eller de som snart

ska födas, varje gång de kommer så drömmer

jag om andra liv, sådana som bär tryggheten i famnen 

och åtnjuter värmen framför eldstaden, sådana som

infogar sig i ett inrutat och logiskt liv med glädje

sådana som med säkrade axlar och framskjutna

biceps bygger sina friggebodar och skapar

sig sin egen borg till skydd mot vargar
och satans alla hantlangare

-
men dröm är dröm och verkligheten
är av ett helt annat slag och i den
så rusar jag tappert vidare

Tågen fortsätter galoppera bredvid oss

mer och mer vanställda för var minut

de visa bland oss talar om vad de betyder

och står för, tiden är knapp säger de, om

en sekund eller en minimal eon så kan

bägaren stäva över, sandkornet knäcka

kamelen och proppen dras ut ur världshaven

och allt vi känner till dras över ända
och vändas upp och ner

De mer galna bland oss skriker
därefter om ragnarök och snara
apokalypser, om folk som ska vändas
emot folk och berg som hungrigt väntar
på att få kasta sig över människorna
att snart ska jättarna vakna och gamla
tiders gudar åter få makten över himlarna
snart är allt vi känner till ett

minne blott och också vi och våra arma liv
– jag mest suckar, fortsätter studera
mina sönderlästa brev

Det är inte min sak att förstå

syftet med världens nycker

tågen får väl fortsätta gå, om så 

i mer och mer förvriden form

jag är inte med på deras färd

och jag vet exakt när min

egen vagn lämnade stationen
när chansen har vridits ur

ens fingrar så slutar man

att bry sig, jag har bara kvar
att försöka klara mig i vildmarken 

jag har bara kvar att bibehålla

mina andetag så länge som
det går, med allt annat

runtomkring mig så får

det gå som det vill och

som det måste och det

kan inte heller ske

på något annat sätt

Tänker jag, och vi

märkliga vildar i världens

glömda utmarker fortsätter

vår marsch, ingen av oss bet

vart, få av oss vet på djupet

varför, men ingen av oss

vill hamna bland hundarna

så vi fortsätter, med kängorna

trofast under oss och med förberedelsens

alla grundregler sjungandes i huvudet

och jag tänker

så länge som vi rör oss

så kan de väl ändå
inte vinna