Vid Sorgens Timma

intro

Så upplöses

verklighetens

normala rytm
och blir med
ens till
intet

I

Genom en ondsint reva
i tiden, en galen nyck
från destruktiva makter
så lossnar allt vi känner
till för att ge sig av
oändligt långt från

platsen där vi står  

 
Och vi
faller handlöst
än en gång, vi
minns som i ett
eko hur det hänt
förut och utan att
ha en chans att förstå
eller föra något motstånd
så slungas vi neråt ännu
en av alla dessa gånger
längre och längre

ner mot djupen

Nollpunkten grinar

där med öppen famn

och knivar redo

runtomkring kompakt
mörker som vägg och
handfast botten för
oss att gå till mötes

Nu som närmast
en bekant mantel

att svepa runt ens axlar
ett rum man lärt sig känna
långt bättre än man
någonsin har
önskat

I dessa riken existerar

inga svar, teorierna blir

till föraktfulla falsarier, kartorna
som ska visa vägen ut förvandlar

sig till osaliga irrbloss, det enda

som får plats att finnas till
är ropen från ens inre, ljuden

från avlägsna explosioner
synen av hatisk eld forsandes

ner från himlar utav stål

Om man rör sig här så

krossas man av tyngden

från en värld som omisstagligen
vill en ont, av ett universum
som aldrig slutat att vara ett
hålögt monster runt ens hals
-
det enda som står till buds att göra
är att vantroget stirra ner det stora
djupa mörka tills det till sist
vaknar upp och går

II

Långt ovanför
Nollpunktens övre

gränser finns de som
klarat sig, de som inget
märkt och som fortsätter
bygga sina slott och leva sina
dagar som om natten aldrig
kommer, de känns som av en
annan art, med ett språk och
en form som aldrig varit vår

-

så har livet aldrig varit
känner vi, aldrig så ytligt
slött, fritt från tyngd
och evighetens utsvultna

begär, de måste leva i en dröm
i en barnslig illusion, hur kan

de annars leva som de gör, hur

kan de överhuvudtaget röra sig
utan att rodna utav skam eller

kvävas utav rädsla  

Mörkret håller fortsatt hov och

ingen av oss vet hur länge den

ämnar hålla oss i järnhårt schack
vi kan ana att vindarna fortsätter

att vandra, att himlakropparna inte

upphört sina rörelser, men det angår

inte längre oss, det sker i en annan

dimension, vi känner bara nattens

stabila puls, lever bara via midvinterns

trogna andetag- att det kan komma

en tid då tyngden släpper, då mörkret

ska ge vika för en fridfull gryning

känns som en brutal och hånfull

fantasi, att solen och våren kan stå

redo med frustande formationer

för att sprida en ny ordning, ett

liv fullt med hopp och friskt

ljus i överflöd blir en amsaga
för fånig att ens notera

Där vi är finns inget annat

än tomhet, inget mer än

Sorgens bistra lagar och

i en tid där bomberna

fortsätter att brisera, där

ringens ryttare inte slutar

med sitt hånskratt bortom

bergen så får det kanske vara
så, det finns en tid för allt, också
en för simpel tomhet och att klamra
sig fast vid Nollpunktens nedersta fäste

outro

I den stunden

så är Morgondagen

något som någon

annan får försöka

bry sig om