lördag 3 september 2016

Vem Är JG

Sitter vid breven
försöker förstå
var jag har hamnat
hur denna värld
är tänkt att fungera  
och vem du
egentligen är

vem är du?

Utanför fönstren
vajar elden försiktigt
liksom svagare och
skörare än förr, kanske
är det jag som drömt
men nog är dess glöd
betydligt mindre nu

Det har alltid sagts mig
att jag ska vara försiktig
med mina ägor och talenter
att jag bör inse att det jag
har och är inte i grunden
tillhör mig, utan är världens
livets gåva, om jag rör mig-
se till att veta för vem och
varför jag använder energin
som är oss blott till låns
-
Om jag i kontakt med jordens
rytm skapar något större än
mig själv, se till att i djup och
bredd förstå att allt som existerar
och blir till i grunden tillhör
alla och envar

en instinkt inom mig
säger att du har en
och annan invändning

Kanske är det jag som drömt
men jag har ett minne av
en vitfjädrad duva som viskade
åt mig att aldrig glömma min
passion, att aldrig tillåta kärlekens
glöd sluta forsa inom mig, Hon sa
att varhelst du ser något du finner
värde i så omfamna det, omforma
det, låt dina händer och ditt intellekt
skapa en lovsång inte bara uppåt
höjden utan också in till jordens
mitt och över varje mänsklig nejd

II

Så många röster, så många som
vill förstå, eller ännu hellre 
få andra att förstå det som just
de tror sig ha sett, jag läser mina
brev och jag blir inte klokare
för det, de talar om allt förutom
sanning, de talar om allt
förutom om dig

Jo, jag har hört deras mummel
de säger att du är oresonlig, att
du kräver mer än någon människa
kan bära, du har påstått att det finns
värden man aldrig får svika oavsett
kostnad eller pris, du har sagt att det
finns en ondska som inte kan besegras
om inte Godheten spränger sina
bojor, om den inte minns att Hon
finns till för ett annat syfte
än att tjäna lerans söner
kärrets döttrar 

Jo, jag har hört
dem vränga dina ord
tills du talar om något
som inte går ihop, som
inte alls andas av det
som jag vet att du
består av

Och utanför
så fortsätter elden
att svaja, nu nästan
räddhågset och blygt
jag har hört om en tid
när den var rytande
och stark, när den
tog sin självklara plats
i tillvarons liv, en tid
då dess glöd och värme
tilläts vara världens
självklara centrum

Men alla dessa ord måste
vara lögn, dikter ur en
svunnen dröm, denna
eld kan inte bära en
värld, knappt ens en
öm och fjäderlätt själ
som min, det är som
om någon stjäl ifrån
den, som om någon
tar ifrån den dess
innersta kärna

det kan väl
aldrig vara du?


Jag vet inte längre
vad jag ska göra
jag har hört ord 
om tapperhet, om
att löna ont med gott
att gå en extra mil
så snart männen med
gevär ställer en förfrågan

Kanske är det bara att gå på
för allt jag håller kärt
kämpa ännu ett förfruset
andetag, och i tiden när värmen
sviker till sist värma tågspåren
med min egen kropp och själ

Samtidigt vet jag
med en instinkt
sprungen ur min
ryggmärg, att det inte
är så du tänker, du lönar
inte männen som piskar
andras ryggar med annat
än gråt och tandagnisslan
du bemöter inte de som
frossar i makt och sin
sterila form av kärlek
med annat än ett stilla

’jag känner inte dig

lämna mig ifred’

Din eld kan inte brinna
för annat än den frustande passionen
att vinna det som ingen annan har
du löper för att vinna varje lopp du ser
du skapar för glädjen att se livet om
och om igen besegra det som är dött
för att se ljuset än en gång
fördriva allt det mörka

Jag vet inte vem du är
och jag vet inte var
du håller hus
-
men så länge elden
fortfarande brinner
kan du inte vara
långt borta och
jag säger till mig
själv i varje kylig
stund att även om
den till sist skulle
försvinna och dö
så skall jag inte
vara rädd

ty

Det finns en ondska
som inte ska bemötas
med annat än en
iskall tystnad

    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar