Anarkistens Avfärd

Du står, vackrare än

någonsin, framför mig 

med en gyllene kvadrat

-

du säger med

gnistrande ögon att

inget annat i livet

behövs för att uppleva

universums godhet

Du demonstrerar glatt

hur den växer sig fram

i en milslång korridor

ut till en sfärisk rymd där

allting har besvarats, inga frågor

behövs, inga steg åt andra håll

är någonsin av nöden

Se bara till att lyda strukturen

säger du med heligt allvar, gräv ner

dig i manualens analyser och andas

dess syre tills inget annat finns

så ska du se att livet ditt blir

till en fin och galant liten

parad snarare än

du anar

Jag sväljer och försöker

springer genom midnattsparker

pressar mig genom sovrumspaneler

och kvarglömda diskrum, men jag

räcker inte till, får inte plats, tro mig

för dig och den form av liv dina ögon

talar om skulle jag kunna ersätta

samtliga mina beståndsdelar mot

härdat stål och raketbränsle, skulle

kunna riva av mig min vänstersida

för att skänka till gehenna, men

jag räcker kort sagt inte till

Du säger

okej, men vad du gör

åk inte offpist, ta dig inte

utanför verklighetens givna

ramar, du kommer ångra dig

väl i skuggorna är det inte säkert

att det finns en väg tillbaka

Men jag svarar att det är nog

dit jag måste gå, jag är ingen bergsget

med stenhårt grepp om tillvarons

samtliga paragrafer, jag är skapt

i en skepnad av ett vilset får

som måste rusa ut till världens vildmark

där finna mig en andningsrytm som får

mig framåt, uppåt, som låter mig

lossna ifrån nollpunktens

kalla marginaler

Allt du talar om

må vara sant och gott

för den med värdslig koll

och händig kontroll, men jag

har kaos i mina ådror, hyser

vilddjur i mina lungor, de får

leda mig till undergången

om så är och behöver vara, jag

måste tvunget följa dem

vart de än tar mig

Varje fyrkant måste sprängas

varje bur måste obönhörligen slås sönder

jag vill inte vara kättersk eller våldsamt

arrogant emot dig, stanna du i dina helgade

rutmönster om du så vill och så länge dina

dagar får fungera, men jag är och förblir

ett av andra rymders barn och kan

om det är så du väljer, inte finnas

i samma värld som du

*

Elden i mitt bröst vrålar

sig galen för varje sekund

jag blir kvar jag måste

rusa mot världens yttermarker

och ändlöst mycket vidare än så

hur det än är och blir med våra

respektive liv så behöver jag

Ge mig av

Bort från varje kvadrat

bort från varje mänsklig gräns

bort från varje rep och kedja

som hotar att hålla mig fast

Sedan

får lavinen

svälja mig och

vargarna jaga

mig för all

och evig

tid

Förblir jag fri

så gör det mig

ingenting