Ping Cristobal

Jag har hört talas om
människor som pliktskyldigt
lyder lagar och system, som
kontrollerar gällande regler
och rådande förordningar
innan de försiktigt och blygt

rör sig ut i kosmos

jag tänker
stackars satar

jag tänker: om någon
ger mig en bok fylld med

moralkoder och regelkomplex

så vore det väldigt underligt för

att inte säga hejdundrande konstigt
om den inte gavs tillbaka ifylld
med nedklottrade uttrar
filosoferande gorillor och
översöta trollungar på
varenda sida, men så

kanske inte
alla gör

?

Några kanske
faktiskt följer kraven
till punkt och sista prick
några kanske hurrande
stiger in i tåget med destination
rakt fram utan minsta avvikelse,
viftandes med rödsvarta fanor
skanderades ramsor om allt från
fantastisk jämlikhet till rättvis

miljöbehandling på allting som
överhuvudtaget andas

några kanske

aldrig ser sig om
efter något slags
alternativ

Om jag hade gått där
vet jag att jag strax hade 
irrat mig vilse, gått ut
i dikeskanten för att
undersöka gräset, leran
löven, luften, jag hade tagit
mig fram i rektangulära cirklar
eller på andra sätt som inte borde

gå, en enda riktning rakt fram är
ju alldeles för enkel, alldeles
för okomplicerat simpel

Ja, möjligen är jag alldeles

för kravlöst naiv, allt för

dadaistiskt kaos-inriktad

inte har jag någon aning

om hur ett samhälle, en

stolt nation eller folkstam
som vår ska föras framåt på
något sätt som helst, jag är en

sådan som luktar på blommor

när andra slåss om äran att
ha rätt, jag är en sådan som hälsar
på ankorna vid stranden när andra
håller strikta tal om vikten att stå fast
vid det som är korrekt, lagfört
och därmed entydigt sant 

Inte för att vara besvärlig

eller så, men jag fungerar

på så sätt att om du ger mig
en ram så kommer jag genast

måla allt mitt hjärta klarar

av att hitta på utanför och

längs med sidan av, ger du mig
en diktmeter så kommer jag

kasta alla ord min ryggrad

innehåller på det sätt som

vid stunden faller mig in

ge mig en rytmisk melodi

och jag ska se till att rota

fram ett sätt att få den
att sprängas sönder

och samman

Inte för att vara besvärlig

eller så, inte alls, det är

bara det att jag känner

att världen, livet, paradiset

inte får plats i en prestigefull

plan eller i någon enskilds

ambitiösa visioner, skönheten

så som jag ser den finns i det

spontana kaoset, finns i sammelsuriet
av drömmare som tar dagen som
den råkar dyka upp, på sitt eget vis
och i sin alldeles egna speciella ordning

-
styr upp dem i

ett led och allting
faller samman, ge dem
en enda order och hela
symfonin riskerar
att tystna

Eller något

Inte för att jag egentligen har
någon särskild koll, du vet

säkert mycket bättre och
jag vill verkligen inte klaga
på den strama, kärnfulla
harmoni som råder här

Om min hållning inte passar
kan jag flytta på mig till ett land
eller plats där inget eller väldigt
lite är lika bra som här, det gör mig
inte särskilt mycket att få pröva
mina vingar annorstädes

Släpp mig lös om du vill, låt

mig drunkna i mitt dadaistiska

kaos, låt mig gå vilse i en vardag

utan regler, tydlig ordning och

färdigstämplade förebilder

till kloka ledare, jag är inte

säker på att allting kommer

fungera som jag tänker mig

inte säker på att allting

kommer ordna sig

Det enda som jag helt

och säkert vet är att om

du låter mig handlöst

kasta mig ut i kosmos

så kommer jag skratta

vilt, galet och glatt

hela vägen ner