Klockan Klämtar

du sa

Imorgon kommer

explosionen, jag

vet inte hur det

kommer se ut eller

vad som kommer ske

därefter, men jag ser det

som obestridlig fakta att

sanden sakta rinner ut ur
våra timglas, att visaren
obevekligen närmar sig
siffran tolv

Den som inte tar sitt mod

och sitt förnuft till fånga och
sedan rusar härifrån kan snart
inte ha någonstans att gå
möjligen inte heller
någonting att
gå med

och jag

Jag hade som vanligt

ingenting att svara

kanske något om att

det har hörts förut, kanske

något om att stora ord är

till för stora män och de

som håller sig små på jorden

ändå ingenting kan veta
om det som gömmer
sig bland rymden

Det är mycket möjligt att

världen försvinner imorgon

att solen exploderar och slukar

allt den ser, det är säkert lika

troligt att jorden upphör under

våra fötter och allt vi ser

försvinner till Hades och Plutos

domäner, en sådan som jag vet

intet och noll om vad morgondagen
säger, om tillvaron har sina miljarders
om biljoners faktorer att hantera så

har en sådan som jag bara
några få sekunder med luft
i mina lungor att tillgå, jag kan
inte veta mer än det jag har för händer
jag kan inte se längre än så
som näsan räcker

och du svarar:

Då är det hög tid

att ställa sig på jättars

och titaners axlar, visst

är vi alla små ställda mot 
Jupiters perspektiv, visst

är vi alla dagsländor i det
längsta loppet, men det är inte

så att vi står ensamma på stranden

det är inte så att vi är maktlösa

inför evigheten

I varje nu så finns ett val

i varje bundet tidsmoment
ett vägskäl och du och jag

och vemsomhelst kan välja
att ta sig högre upp och längre
in, i motsats till att aningslöst
sjunka ner i kvicksand

Var och en av oss är

inte isolerade skärvor

på ett stumt marmorgolv utan

bär varsin del i en större mosaik, en

bild som talar sitt tydliga språk för

den som vill se, för den som inte

blundar talar den om något som

gäller var och en och som aldrig

går att gömma sig ifrån

jag

fortsatte famla efter

ordval, efter någon

fast yta att bjuda
motstånd från

Nog för att

jag vet vilken

bild du talar om

men inte är den tydlig

inte finns det något budskap

att finna gömt i den, där finns

bara ett sammelsurium, en kör

av kaotiska, krigiska röster som

vill fara åt hela cirkelns riktningar

om det är klarhet jag ska söka

förblir jag hellre kvar i min

litenhet, stannar hellre i min

beskärda trädgård, världen och

dess jättar får väl vilja vad de vill

bara de vill det förutan mig

och så ditt sista svar
med bister min
och järn i rösten:

Det är just där vi står just nu

i en tid där marginalerna krymper

och tornen svajar ner till sina grundvalar

så söker sig flertalet bort till trygghetens töcken

dövar sig med rosdoftande sagor och gömmer sig

för verkligheten, det finns inte tid för hopp om

illusorisk förändring, det enda som finns kvar att

göra är att vakna upp och vandra- över berg

av klippig kunskap, över alper av traditioners

tillit, upp mot fästningar och borgar gjorda

av de som såg med giganters blick över

morgondagens horisont- välj annorlunda

om du så behöver, men om du hävdar

i tiden när explosionen klingat av
och tidvågen lagt sig att du
inte blivit varnad
ja

då ljuger du

Svaren finns framför dig
vägen är uppritad på kartorna
det enda du behöver göra nu
är att ta dig upp ur dvalan
ta med dig det som du håller
allra kärast, trä på dig dina
vandringsskor 

och sedan gå