Jagar Efter Vind

Predikaren sitter på min säng

och röker något obestämt
han pratar vitt och brett
om allt han sett och känner
till, och jag, jag lyssnar endast
oklart på hans ord, har mina tankar
på ett annat håll, har mitt hjärta
pulserandes på en annan planet

Vid Saturnus södra slätter

snöar det av aska och krut

där står Fader Tid och gormar

om ragnarrök och tillvarons

ständigt förlorade strider, i de
djupaste av dalar universum
känner sjunger han med
röst av dystert bly om is
och vintrar utan slut

Jag vill aldrig dit igen, säger jag

jag är trött på frost och hopplöshetens

tyngd, ge mig något som frälser mig

från fruktan, ge mig något som får mig

att för alltid hitta ut- Predikaren
bara flinar tillbaks, det är inte så
det fungerar, vännen min, det
har aldrig någonsin varit
så det går till

Allt är bara sagor, frustar han med ett

glatt skratt skuttandes i mustaschen
vissa tar dig framåt, några får dig att
missa bjälken rakt utanför porten, åter

andra får dig fastkilad i asfalten, kedjar

fast dig framför gallerfönstren

-
men det är fortfarande alltid du
som väljer dem, efter ditt eget
tycke, smak och förstånd
- i sig själva har de ingen makt
som enbart sagor kan de inte
skada ens ett grodyngel

Saturnus
och alla andra gudar
som du fruktar, kan inte
röra dig- jo- de kan stå där
med sina bilder och visioner
de kan skrika sönder dina
drömmar tills du tror att du bara
har vansinnet kvar, men det är
alltid du som avgör om de når dig
det är i sista stund alltid du som
bestämmer om de får dig, hela
deras makt är i dina
egna händer
-
tror du något annat så
är du inte klar, tror du
något eljest så är inte
världens visdom
färdig med dig

Min tystnad därefter tjock
som stelnat smör, ingen av

oss rör sig, men i ett andetag

därefter står vi och balanserar
på universums yttersta tungspets
galaxer och ändlösa världar
nedanför oss som sandkorn
i Sahara och Predikaren inte

bara skrattar nu, han gapflabbar

av glädje, säger

Ser du nu hur litet allting är

de högsta berg du känner till

är endast droppar av grus mot

handflatan, de stormar som

du yrar om är fjärilslätta

smekningar mot kinden, vad

sa du nu att du var rädd för

vad i all denna futtiga existens

är det som får dig stum
och modlös?

Du måste se att de

alla ljuger för dig, de

med mäktiga troner

liksom de som saknar

allt förutom avundsjuka
de som klamrar sig kvar

vid stranden liksom de som
aldrig klarar av att se uppåt
mot stjärnrymden, det enda

de vill är att ge dig sköra
illusioner, lyckas snärja in
dig i klibbiga moln och klistrig
dimma, ja allting de kan tänka
fram, för att få dig dit de vill

Om du vill lämna
Saturnus slätter en
gång för alla så sluta
upp med att höra deras
sockerord, de är inte till

för dig, inte om du klarar
av att stå på universums
sista klipprand och
fortfarande andas

Och efter du

har insett det så
finns bara evigheten
kvar, vad än nu
den innebär
för dig