Zenit

intro

Ty någonstans där
finns frihetens kärna
i att ordlöst omfamna tanken

på det högsta som tillvaron

klarar av att ge dig och samtidigt
nagla sig kvar i de yttersta kanter
som ens egen existens består av

I utrymmet däremellan - vid

den sommarängen, i den

stilla oceanen, på den granitfasta

klippan – där finns inte du
och inte heller någonting
du står för     

I

Du kanske inte tror mig

men jag har sett Apollo

ta sig ner från himlen

enbart för att hälsa på

ett av jordens barn, jag

har hört havet sjunga i

toner byggda av guld

och ljushyllt purpur
jag har känt min hud

vibrera av det som bara

cymbalklingande sagor

är villiga att tala om

och jag
vet att
allt detta
är sant

*

Du kanske inte bryr dig

men jag har sett en världslig

sandstrand förvandlas till en

utsökt bit av själva himlen

jag har dansat fram min själ

till en kör av orkestrala färger

Jag har tagit molnen i famn
och byggt om dem till en
pulserande drömväv, där
allting klarar av att äga rum
där ingenting någonsin
får för sig att vara
omöjligt

II

Du kanske inte lyssnar mer
men jag har lyckats krama
vårens ankomst, jag har kysst
Neptun och hånglat
med Poseidon mitt
på ljusa dagen

Jag har blickat in i existensens
mest vibrerande epicentrum
och är det något jag fått förstå
ja, är det något jag in i benmärgen
klarat av att uppleva

Så är det att jag aldrig
någonsin har skäl
att vara rädd, jag kan se

Universum och alla
hans vilda bandhundar
i vitögat och ändå klara
av att skratta - ljuvligt
och bekymmersfritt

Jag kan ta mig an Junker Javier
och alla hans rabiata vargdemoner
utan att för en stund vika undan blicken
säg vad du vill, ge mig all djävulskap
du har, jag vet var jag har varit
och vilken sorts sanning
jag har funnit
och då

outro

Kan du inte längre röra mig